Jag föreställde mig nåt i stil med 100 musiker intryckta i en buss. Stråkar med taglet hängandes genom bussfönstren. Ihopknöcklade tromboner intrasslade i tvärflöjtar på hatthyllan. Musiker vilandes i instrumentfodral i mittgången med notblad som huvudkudde. Men så är det så klart inte alls när Göteborgs Symfoniker, Sveriges Nationalorkester, beger sig ut på turné.
För lite drygt en månad sedan slog jag på min dator på marknadsavdelningen för första gången. Som alltid när man är ny på jobbet så har man fullt upp med att hitta på arbetsplatsen, bekanta sig med de närmaste kollegerna och få koll på vad man förväntas göra. Så tiden har inte räckt till för att lära känna musikerna över huvud taget. Tur att jag nu fått förmånen att få hänga med gänget ner till Malmö Konserthus.
I morse kände jag mig som en nervös högstadieprao när jag närmade mig turnébussen – som så klart inte var en buss utan tre stycken. Och inte heller var det särskilt kaotiskt. Bussarna stod prydligt uppställda på en stillsam götaplats, ackompanjerade av porlet från Poseidon. Musikerna satt redan på sina platser och väntade på avfärd. Någon ringde frugan. Någon läste en bok. Någon kollade mailen. Det var helt enkelt en helt vanlig dag för mina nya kolleger, som är vana att resa över hela världen med sina instrument.
Till saken hör att jag ha ett förflutet i teaterbranschen. Då vänjer man sig vid en vardag full av dramatik. Inte så konstigt med tanke på att en skådespelare ju har hela sin kropp som instrument inklusive stora gester och höga röster. En musiker däremot placerar sitt instrument i tryggt förvar i lastutrymmet eller på hatthyllan under resans gång. Fast lite dramatik utbröt faktiskt också i detta sammanhang precis innan avfärd. I typ 2 sekunder. Aj! sa en av violinisterna med låg röst när han fick hatthyllans lucka i huvudet. Sen lade sig lugnet återigen över det turnerande musiksällskapet och bussarna rullade i karavan ut från götaplatsen, ner längs ett höstkallt och soligt Avenyn.
Väl framme i Malmö imponerades jag återigen av det vardagliga och odramatiska i situationen. En hel symfoniorkester med stora väskor som ska checka in samtidigt i en allt för liten lobby borde ju ställa till det. Men nej då. På ett bord i entrén låg allas nyckelkort i bokstavsordning. Två personer, från hotellet tror jag, hjälpte till med att trycka upp och ner hissarna i världens fart.
Så plötsligt var lobbyn tom igen och musikerna utspridda i hotellets alla rum för att ladda inför kvällens konsert med dirigenten Jukka-Pekka Saraste och violinisten Leila Josefowicz. På programmet: Musik av Arvo Pärt, Thomas Adès och Ludwig Van Beethoven.
Oj, vilken häftig vardag!
/ Anna Löfgren
