De har något speciellt, Gustavo Dudamel och orkestern. Innan soundcheck håller dirigenten ett värmande tal och det märks tydligt att de gillar att jobba ihop. Orkestrar i hela världen drar i honom och det är Göteborgs Symfoniker han återkommer till. Han pratar minnen. Första repetitionen år 2005. Man känner att han tänker ge allt denna kväll, och så även musikerna, denna sista anhalt på turnén i Bergamo.
Det kan tyckas lustigt att gå på samma konsert sju kvällar i rad. Men så är inte fallet! Jag har alltid längtat till varje konsert. Det är roligt att se publikens reaktioner, orkesterns prestation och självklart, höra den ljuva musiken. Det känns som ett privilegium att få smita ut i salen från backstage och slå sig ner i de djupa stolarna för att ännu en gång lyssna. Kvällens konsert bestod även den av Till Eulenspiegel av R Strauss, Mozarts Pragsymfoni och Sibelius andra symfoni. Som extranummer blev det ännu en gång Rossini, ur uvertyren till William Tell. Och vilken publik det var sen. Publiken var på topp och så även orkestern. Vilket perfekt avslut på turnén! Den italienska publiken bjöd på ett riktigt bra mottagande som ljöd i den gamla teatersalen i Teatro Donizetti.
Skylt i teatern som lyder ungefär såhär (med hjälp av valfritt översättningsvertyg); Teater är en allvarlig sak. Var tyst, det är en plikt för alla. Mer tydlig än så kan man nog inte vara.
Tydligen hade man haft kontakt med Glenn Strömberg som är bosatt i Bergamo. Han hade gärna velat komma, men var i England och kommenterade fotboll. Nu tar vi vårt pick och pack och åker till västkusten med en ny turné i bagaget. Jag vill tacka Sveriges Nationalorkester för en fantastisk turné och vi i vår tur tackar för oss! Vi ses i götet…
Linnéa Hernqvist