I det rum jag arbetar i på Konserthuset är vi tre personer. Jag, den konstnärliga rådgivaren, producenten och Side-by-Sidearen. Man kan lugnt säga att Side-by-Sidearen har tagit mest utrymme och låtit mest under de senaste veckorna. Det stora lägret med barn från stora delar av världen har planerats sedan länge och nu har det varit slutspurt. Spurt inför konserten på Liseberg då de olika grupperna inom Side by Side by El Sistema Sweden skulle möta Göteborgs Symfoniker för att sjunga och spela tillsammans. Allt under ledning av Cathrine Winess, Santtu-Matias Rouvali och Gustavo Dudamel. Stor blandad orkester och stor kör skulle nu visa upp vad vi faktiskt kan göra tillsammans inför publik.
Vi, producenten och jag, har förstått att det inte bara handlar om musik. Horder av volontärer och projektanställda har invaderat rummet för att in i minsta detalj förbereda och diskutera varje steg på vägen. Sovsalar, notversioner, oroliga föräldrar, fläktar, bananer, kuddars tjocklek, biljetter, belysning, påstridiga föräldrar, transporter, t-shirtar, biljetter, allergier, vattenflaskor, passerkort, mycket frågvisa föräldrar, mackor, svårighetsgrad, pedagoger, väderrapporter, föräldrar som missförstått allt, missad information, brist på nätverk, brist på plats, brist på bananer, brist på tid, ja listan är oändlig. Detta har producenten och jag – helt ofrivilligt – lärt oss allt om under denna period. Våra stolar har tagits, våra häftapparater har lånats, våra laddare stulits, vårt bord belamrats av koppar och sladdar, vårt syre tagit slut och vår privata sfär krympt till ett intet. Och det fantastiska är att det har varit just fantastiskt. Otroligt att följa hur alla dessa stigar och myriader av sidospår blev en ståtlig aveny som ledde fram till ett väl genomfört läger och en fantastisk konsert.
Under denna belägring försökte jag koncentrera mig på mina egna uppgifter. Som att få Gustavo Dudamel på plats och att få dagarna 18-21 juni att fungera så bra det bara gick. Vår förre chefdirigent är ju minst sagt en världsstjärna nu och det var många år sedan han besökte oss senast. Nu var det äntligen dags. En viss nervositet kunde anas hos oss alla och kanske även hos honom. Alla hoppades på ett gott återseende och att denna vistelse skulle kunna leda till nya besök.
Jag mötte honom på Landvetter på söndag förmiddag. Ändrad flight i sista sekund men det tighta schemat borde hålla. Snabb färd till hotellet, dusch och ombyte, mycket kort rep på Liseberg och direkt därefter konserten på Liseberg. Väldigt hög puls fick jag därför när jag vid ankomsten berättade om barnens förväntan på eftermiddagens konsert och Gustavo förvånat sa: ”Med det är väl ingen konsert idag? Det är ju bara repetiton?!?” Som tur var fanns allt dokumenterat på papper och efter en pedagogisk genomgång av söndagens innehåll konstaterade Gustavo att allt nog var i sin ordning och hans enda undran var om han skulle frack eller El Sistema t-shirt!
Efter denna något förvirrade start avlöpte veckan väl. Fin konsert på Liseberg med specialhälsning från Chris Martin i Coldplay, intensiva repetitionsdagar med Schumann och Wagner, intervjuer, fotosessions, besökande delegationer, middagar och en härlig konsert på onsdagen inför ett fullsatt och entusiastiskt konserthuset. Publiken fick också delta i ceremonin där Gustavo tog emot sina insignier som hedersdoktor vid Göteborgs Universitet.
Så nu är Gustavo inte bara årets göteborgare. Han är också doktor i vår stad. En stad som han faktiskt upptäckte på riktigt denna gång. Med sin fru Maria njöt han under eftermiddagarna och kvällarna av hur fint här är om sommaren. Ett strålande vackert väder inbjöd till promenader och glass i solen, luncher utomhus på Götaplatsen, besök i Trädgårdsföreningen, Haga och längs vattnet. Sedan tidigare uppskattar Gustavo alla våra fantastiska restauranger och han tyckte kvällarna var alldeles för få för att hinna med alla.
För en person som verkligen har hela världen som arbetsfält och som reser hela tiden och ofta befinner sig i enorma städer med trängsel och trafik blev vår stad denna gång en riktigt oas. Han sa själv att han nu vågar ta det lugnare, vågar njuta av det lilla livet och att han faktiskt sett allt med nya ögon. Och om man ska ta honom på orden så var det definitivt inte sista gången han besökte oss på Konserthuset och vår stad, som han nu gjort till sin egen.
Karin Tufvesson-Hjörne, konstnärlig rådgivare