Göteborgs Konserthus Det franska pianot

HECTOR BERLIOZ (1803-1869) KORSAREN, konsertuvertyr op 21 Först lite hard facts om uvertyren, det plockar vi från Hector Berlioz hemsida, de kan sina saker: "Stycket följer formprincipen som kännetecknar alla Berlioz uvertyrer från Benvenuto Cellini och framåt: först en kortfattad föraning av huvudallegrot sedan en kort, långsam inledning vars stillsamma reflektioner bildar en stark kontrast mot allegrot. Uvertyrens två delar förenas med en repris av den långsamma inledningen men nu med ändrad karaktär. De briljant komponerade stråkarna må ha Weber som förlaga men uvertyren har en sprudlande vitalitet som är Berlioz helt egen." Så var det överstökat. Nu kommer det spännande! Hector Berlioz led möjligtvis inte av storhetsvansinne men han låg förbannat nära. 1844 var det en gigantisk industriutställning på Champs-Élysées där 4000 utställare visade sina maskiner, textilier, precisionsinstrument, kemiska produkter, konstföremål och allt möjligt man kan tänka sig. Kung Louis Philippe I invigde och Hector Berlioz arrangerade två konserter tillsammans med kollegan och kompisen Johann Strauss. Berlioz skriver i sina fantastiskt läsvärda memoarer: "Jag hyrde i princip varje kapabel orkestermusiker och korist i Paris och lyckades uppbåda 1022 personer… Vi började konserten och de utsträckta fraserna i Spontinis uvertyr till La Vestale rullade fram. Från det ögonblicket blev prakten, styrkan och precisionen i den enorma mångfalden av instrument och röster alltmer häpnadsväckande. Mina 1022 musiker och sångare rörde sig med samspelet hos en förstklassig kvartett. Jag hade två assisterande dirigenter, en för träblåset och en för slagverket. Där fanns också fem kormästare, en i mitten och fyra i varje hörn av den väldiga kören." I uvertyren till Friskytten bestod hornsektionen av 24 instrument och i Rossinis Bön ur operan Moses i Egypten klingade 25 harpor! "Det blev en lysande succé och ett hjärtligt mottagande från den enorma publik som närvarade. På vägen ut hade jag det outsägliga nöjet att se intäkterna räknas, sammanlagt 32 000 francs." Men utgifter och skatter uppgick till nästan lika mycket och Berlioz kunde själv tillgodoräkna sig 800 francs. Det enorma konsertprojektet med alla dess vådliga äventyr - memoarerna, läs memoarerna! - hade fullständigt sugit musten ur Berlioz. Hans läkare fruktade feber och åderlät honom, en universalmetod på den tiden, och beordrade semester: "Åk söderut, få lite havsluft, glöm alla de orosmoment som fått blodet att sjuda och överstimulerat nerverna - de är spända redan som det är." Så Berlioz reste till Nice, skrev en uvertyr med titeln Tornet i Nice (i vilket han bodde med utblick mot Ponchettes klippor) och varvade ner tills han bränt sina 800 francs. Uvertyren fick ljummet mottagande när den uruppfördes 1845 men nio år senare kom en ny version döpt till Le corsaire, kaparen, sjörövaren, korsaren, sannolikt inspirerad av James Fennimore Coopers piratroman Den röde fribytaren som låg på Berlioz nattduksbord vid denna tid. Och Korsaren spelas än i dag, vilket denna konsert är ett strålande bevis för. STEFAN NÄVERMYR

CAMILLE SAINT-SAËNS (1835-1921) PIANOKONSERT NR 2 G-MOLL OP 22 Andante sostenuto Allegro scherzando Presto Ingen tonsättare har varit så överväldigande mångsidig som Saint-Saëns: han författade dramer och gav ut en diktsamling, han skrev läsvärda memoarer och vetenskapliga uppsatser i ämnen som historia, filosofi, biologi och astronomi. Han var en passionerad arkeolog och skicklig skådespelare. Inom musiken behärskade han tidigt alla områden. Han debuterade som pianist tio år gammal, och erbjöd sig då att som extranummer spela vilken som helst av Beethovens 32 pianosonater - utantill. Som tonsättare blev han ytterligt produktiv och komponerade musik i alla genrer. Hans musik utmärks av en avväpnande charm, rik melodik och elegans. Den andra har nog förblivit hans mest berömda av hans fem pianokonserter och är den tidigaste av hans kompositioner som ännu står på standardrepertoaren. Våren 1868 ämnade Saint-Saëns arrangera en konsert med den då så firade ryske pianisten Anton Rubinstein (ej att förväxla med Artur Rubinstein) i Salle Pleyel i Paris. Men när det visade sig att de måste vänta tre veckor på en ledig konsertdag, passade Saint-Saëns under tiden på att skriva en helt ny pianokonsert. Rubinstein blev så förtjust i det nya verket att han erbjöd tonsättaren att spela solostämman medan han själv skulle dirigera. Saint-Saëns var kanske inte helt nöjd med sin snabbt hopkomna konsert, men i publiken satt självaste Franz Liszt, vilken inte hade nog med beröm att ösa över sin unge kollegas inspirerade verk. Det har också visat sig att konserten lätt försvarat sin plats på repertoaren. Konserten har en mycket originell form. Första satsen börjar med en kadens, den andra satsen är inte långsam (som konventionen krävde), utan ett kvicksilversnabbt och lekfullt scherzo. Finalen är ett glittrande presto. STIG JACOBSSON

BELA BARTÓK (1881-1945) KONSERT FÖR ORKESTER Introduzione: Andante non troppo. Allegro vivace Giuco della coppie: Allegretto scherzando Elegia: Andante, non troppo Intermezzo interrotto: Allegretto Finale: Pesante. Presto När den här musiken skrevs 1943 hade Bela Bartók två år kvar att leva. Han hade kommit till USA på flykt från ett Europa i krig och hankat sig fram under några magra år i New York. Hedersdoktoratet vid Harvard gav ingen inkomst. Därtill blev han allt sjukare, det som tidigare verkat vara tuberkulos visade sig vara leukemi. Men han komponerade vidare som alltid. Arbetet var hans liv - och nöje också, om man så vill. Likt ett barn vilade han genom att göra andra saker. Han var först och främst musiketnolog, det vill säga nedtecknare och insamlare av folkmusik. Och det var bland annat detta omätliga bibliotek, mer än 13000 melodier, han var så mån om att rädda undan andra världskriget. Otaliga resor i Ungern, Rumänien, Bulgarien, Slovakien och Turkiet företogs med en fonograf som minneshjälp. Dessemellan komponerade han, ovanpå det en hel massa undervisning som inkomst och omväxling, och så förstås en omfattande verksamhet som konsertpianist i många länder. Dessutom var han intresserad av att samla växter, skalbaggar, att lära sig nya språk. Palestrinas musik låg alltid på pianot och han reste aldrig utan sitt tummade partitur av Stravinskys Våroffer under armen. Finns det en diagnos för detta? skulle vi fråga i dag. Musiken Bela Bartók skrev var i högsta grad påverkad av all musik han sett och hört på sina insamlingsresor, men i de senare verken hör man också hur fascinerad han var av barockmästarna. Konserten för orkester skrevs på beställning av Sergej Kussevitskijs musikstiftelse. Bartók själv har beskrivit musiken som en resa från stränghet via en dödsbådande sång till ett livsbejakande slut. Likt Mozart komponerade han oerhört snabbt, han hann inte få ur sig en idé förrän nästa dök upp. Med en sådan kakafoni inombords är det inte underligt att han genom hela livet uppsökte tysta platser. Insamlandet av folkmusik såg Bartok själv som sin största och viktigaste gärning av mer än ett skäl: "…folkens brödraskap, brödraskap trots alla krig och konflikter. Jag försöker - så gott jag kan - att tjäna den idén i min musik: därför avvisar jag inga influenser, vare sig slovakiska, rumänska, arabiska, eller från andra källor." (Bartók, 1931) KATARINA A KARLSSON

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

Internationellt uppmärksammade Elim Chan, tidigare chef för Norrlandsoperans orkester och från denna säsong ny chefdirigent i Antwerpen, beundras för sin unika kombination av "drama och ömhet, kraft och känslighet" (Heresford Times). Hon är förste gästdirigent för The Royal Scottish National Orchestra och har samarbetat med orkestrar som Chicago Symphony, Concertgebouworkestern, Rotterdams filharmoniker, Philharmonia Orchestra, Detroit Symphony Orchestra, Luzerns festivalorkester och Mariinskijteaterns orkester. Förra säsongen gjorde hon sina första konserter med BBC National Orchestra of Wales, Sydney Symphony, Kungliga Filharmonikerna, City of Birmingham Symphony Orchestras och Tyska Kammarfilharmonin i Bremen. Elim Chan föddes i Hongkong och utbildades vid Smith College i Massachusetts och University of Michigan. 2014 vann hon - som första kvinna någonsin - Donatella Flick Conducting Competition, en tävling arrangerad av London Symphony Orchestra. Framgången ledde till att hon säsongen 2015-2016 var biträdande dirigent för orkestern.

Den franske pianisten Bertrand Chamayou har uppmärksammats för sina självsäkra framföranden av en omfattande repertoar. Han spelar regelbundet i konserthus som Théâtre des Champs Elysées i Paris, Lincoln Center i New York, Herkulessalen i München och Londons Wigmore Hall och på ledande festivaler som New Yorks Mostly Mozart-festival, festspelen i Luzern, festivalerna i Salzburg, Edinburgh och Rheingau samt Beethoven-fest i Bonn. Denna säsong debuterar han med Münchens filharmoniker och Karina Canellakis, Chicago Symphony Orchestra och Herbert Blomstedt samt Dresdens filharmoniker och Louis Langrée. Bland andra höjdpunkter finns återkommande konserter med Detroit Symphony Orchestra, Tonhalleorkestern i Zürich och Orchestre de Paris. Tidigare har han framträtt med en lång rad etablerade orkestrar i Europa, Amerika och Asien samt samarbetat med dirigenter som Pierre Boulez, Leonard Slatkin, Sir Neville Marriner, Semyon Bychkov, Michel Plasson, Stéphane Denève, Emmanuel Krivine och Andris Nelsons. Bertrand Chamayou är också en flitig kammarmusiker som samarbetar med ledande instrumentalister och ensembler, denna säsong i Paris, London, München och andra musikmetropoler i Europa. Han har ett exklusivt kontrakt med Warner Classics och bland hans många inspelningar finns ett album med musik av César Franck som vunnit ett flertal internationella priser, inklusive Gramophone Editor's Choice. Den kompletta solomusiken för piano av Ravel erhöll Echo Klassik-priset 2016 och Saint-Saëns pianokonserter nr 2 & 5 med Orchestre National de France och Emmanuel Krivine har hyllats enhälligt av publik och kritiker.