Vara Konserthus, Stora Salen Göteborgs Symfoniker gästar Vara Konserthus

Magnus Lindberg tillhör den gyllene generation inom finskt musikliv som under 1980-talet tog världen med storm. Tillsammans med Esa-Pekka Salonen bildade han The Ears Open Society vars vidöppna dörrar skapade ett musikaliskt korsdrag. Han slog igenom med orkesterverket Kraft 1985 och har skrivit en rad betydande verk för soloinstrument, och även sång för Barbara Hannigan. 2009-2012 var Lindberg huskompositör hos New York Philharmonic. Jubilees skrevs först som pianominiatyrer som en present till tonsättaren Pierre Boulez. De sex satserna bildar tillsammans en harmonisk enhet. Han berättar själv om pianoverket: “Det har en avlägsen relation till Debussys och Chopins studier, eftersom även de arbetar med tydligt definierade texturer. Den första satsen innehåller flest händelser. De följande satserna genomgår en reningsprocess så att harmonin i den sista stiger upp till ytan, avskalad från allt annat: den övergripande dramaturgin har förtydligats.” 2002 skrev Lindberg denna version på 15 minuter för kammarorkester. Jenny Svensson

Sergej Prokofjev (1891-1953) Pianokonsert nr 5 G-dur Op 55 1. Allegro con brio 2. Moderato ben accentuato 3. Toccata: Allegro con fuoco 4. Larghetto 5. Vivo I Prokofjevs femte pianokonsert får vi oss till dels en märklig värld, inte minst i relation till hans andra pianokonserter. Därmed inte sagt att hans särdrag är frånvarande, snarare tvärtom, men de framträder här i en påfallande koncentrerad form. Konserten består av fem, relativt korta, satser där pianot och orkestern inte skiljs åt på traditionellt vis, utan de växlar roller; mellan det solistiska och det ackompanjerande. Redan i första satsen fogas korta, motiviska celler samman och drivs framåt av motoriska rytmer, klanglig friktion och abrupta registeromläggningar. Harmoniskt hörs ett tonalt centrum, men det förvrids obönhörligen av kromatiska löpningar och skarpa dissonanser. Pianot i sig hörs mer än ofta närmast som ett slagverksintrument. Det hamras fram och de passager där en lyrisk känsla ändå infinner sig, som i fjärde satsens Larghetto, tycks återkommande krackelera när någon form av romantisk, längre linje infinner sig. I stället hör vi en harmonik där funktionen faller till föga för en känsla av klangliga objekt som ett efter ett visas fram. Den maskinella hanteringen av piano och orkester, de fragmentartade motiven utmejslade i fem satser, formar här en pianokonsert som inte söker syntes eller upplösning utan skildrar fem skilda karaktärer. Den romantiska berättelsen ersätts av ett tänkande som hör moderniteten till. Esaias Järnegard

Symfoni nr 3 Ess-dur op 55 "Eroican" 1. Allegro con brio 2. Marcia funèbre: Adagio assai 3. Scherzo: Allegro vivace 4. Finale: Allegro molto Beethovens tredje symfoni från 1803 skakade den klassiska musikens grundvalar. Efter den wienklassiska första och den mer experimentella andra symfonin fann Beethoven med den tredje ett alldeles eget tonspråk. Den är expansiv, stor, och väjer inte för nya och oväntade effekter (mest tydliga är väl dissonanserna i förstasatsens inledning). Aldrig tidigare hade någon symfoni haft en så omfattande och musikaliskt utarbetad inledningssats, som samtidigt är fullödigt romantisk i uttrycket. Symfonins självsäkerhet och fulländning frapperar - likt ett skinande lok som ilar fram genom ett landskap där tidigare bara oxkärror passerat. Det visade sig i efterhand att symfonin var långt före sin tid. Mycket av Brahms symfonik kan exempelvis spåras till Eroican, vilket säger en del om dess epokgörande inflytande. Begravningsmarschen i sats 2 (som lär ha komponerats några år tidigare för en engelsman av börd) är unik, en variationssats med en tidigare oanad tyngd och känslostyrka. Beethoven utökade på egen hand det musikaliska uttryckets dynamik, vilket kom andra symfonier från samma tid att framstå som futtiga vid en jämförelse. Men det innebar också att många lyssnare fann musiken bisarr, obegriplig och skrämmande. Stefan Nävermyr

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Vi är också en stolt partner till Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Titeln som förste gästdirigent delas med Pekka Kuusisto från och med säsongen 2025-2026. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907- 1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1996 utsåg riksdagen Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. De senaste decennierna har orkestern haft framstående chefdirigenter som Santtu-Matias Rouvali, Mario Venzago och Gustavo Dudamel, och därefter Kent Nagano som förste gästdirigent. Anna-Karin Larsson är vd och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.

Jukka-Pekka Saraste tillträdde 2023 som chefdirigent och konstnärlig ledare för Helsingfors Filharmoniker. 2010- 2019 var han chefdirigent för WDR Symphony Orchestra i Köln och 2006 –2013 musikchef och chefdirigent för Oslo Filharmoniska Orkester. Tidigare hade han befattningar vid Scottish Chamber Orchestra, Finska Radios symfoniorkester och Toronto Symphony Orchestra. Jukka-Pekka Saraste är en av grundarna av LEAD! Foundation, ett mentorskapsprogram för unga dirigenter och solister med säte i Finland. Jukka-Pekka Sarastes gästengagemang har lett honom till de stora orkestrarna världen över. Han har utvecklat en stark profil inom opera och har haft framgångar med konsertföreställningar av Stravinskys Oedipus Rex, Schönbergs Erwartung och Bartóks Riddar Blåskäggs borg, med en scenisk uppsättning av Mendelssohns Elijah regisserad av Calixto Bieito, och Korngolds Die tote Stadt på Finlands Nationalopera. Han har en starkt förhållande till verk av Beethoven, Bruckner, Sjostakovitj, Stravinsky och Sibelius och är internationellt hyllad för sina tolkningar av Mahler. Född i Heinola började han sin karriär som violinist innan han utbildade sig till dirigent vid Sibelius-Akademin i Helsingfors. Jukka-Pekka Saraste har mottagit Pro Finlandia-priset, Sibeliusmedaljen och Finska Statens musikpris och tilldelades 2023 finska Lejonorden.

Peter Jablonski har framträtt, samarbetat och spelat in med världens ledande orkestrar och dirigenter. Han är bland de ledande pianisterna i sin generation och är medlem i Kungliga Musikaliska Akademien. Han kontrakterades med skivbolaget Decca när han var 17 år gammal. Under 2026 framträder han bland annat på Seoul Arts Centre, på konserthallar i Hamamatsu och Yokohama City i Japan och med Warszawas filharmoniska orkester. De senaste säsongerna har han gästat Finska Radions Symfoniorkester med Nicholas Collon, Kungliga Filharmonikerna med Jukka-Pekka Saraste, Tokyos symfoniorkester med Jonathan Nott, Sveriges Radios symfoniorkester med Gemma New, Polska radions symfoniorkester med Lukasz Borowicz, samt framträtt på Wigmore Hall i London. Peter Jablonski spelar in exklusivt för Ondine, och hans inspelning av pianoverk av Ronald Stevenson tilldelades en Grammis 2025. Bland de senaste utgåvorna finns musik av Grazyna Bacewicz, de kompletta mazurkorna av Frederic Chopin och pianokonserter av André Tchaikowsky. Han gästade senast Göteborgs Symfoniker 2023 då han spelade Bacewicz pianokonsert.