Göteborgs Konserthus Jan Lisiecki spelar Chopin

Pjotr Ilitj Tjajkovskij (1840-1893) Symfoni nr 6 Pathetique Op 74 Adagio;Allegro non troppo - Allegro con grazia - Allegro molto vivace - Finale:Adagio lamentoso Få symfonier innehåller så många utbrott av känslor och plötsliga humörsvängningar som Tjajkovskijs sjätte, med den talande titeln Pathétique ("passionerat lidande"). Den speglar hans manodepressiva personlighet, han drabbades under hela sitt liv av kriser och kämpade ofta med sjukdom och depression. Tjajkovskijs död i Sankt Petersburg, bara nio dagar efter att han dirigerat premiären, gav verket dessutom en tragisk aura redan från början. Det sades till och med att musiken medvetet förebådade hans egen död, som skedde efter att han druckit kolerasmittat vatten. Ännu idag är musikforskarna oense om det var en olyckshändelse eller ett påtvingat självmord, för att undvika offentlig skandal som homosexuell. Tjajkovskij var vid tillfället endast 53 år gammal och den mest hyllade ryske tonsättaren, med ett stort internationellt rykte. Det var ett andra försök till en ny symfoni, och de första skisserna blev istället den ensatsiga, tredje pianokonserten i Ess-dur. Efter att ha övervunnit en kreativ kris började nya idéer flöda, och han skrev till sin brorson, Vladimir Davidov, om den nya kompositionen. "Den är full av subjektiv känsla, så mycket att jag ofta fällde tårar. Jag anser att den här symfonin är det bästa jag någonsin gjort. I vilket fall som helst är det den känslomässigt djupaste". Är den sjätte symfonin verkligen ett egenkomponerat rekviem? Denna teori får drivkraft av den "mörka" tonarten h-moll, som står för stor passion och tragedi, och av den ovanliga strukturen. Huvudmotivet som löper genom hela verket består av ett klagande, fallande sekundintervall. Symfonins dystra karaktär är tydlig redan i första satsen, med sin långsamma, mörka inledning. Andra delen påminner om Don Josés blomsteraria ur Bizets opera Carmen, som Tjajkovskij beundrade mycket. Mot slutet av satsen finns en koralliknande begravningsmarsch, och till och med ett citat från den rysk-ortodoxa begravningsliturgin. Den andra satsen ger lite ljusning, och Tjajkovskij skrev den i en elegant 5/4-takt, som är en ganska vanlig taktart i rysk folkmusik. Den "haltande" karaktären gör satsen nästan humoristisk, trots den kärleksfulla vals- eller menuettlika stilen. I tredje satsen återvänder han till marschen som idé, men den börjar som ett ystert scherzo som efter hand vecklar ut sig i sin fulla livsbejakande kraft. Fjärde satsen är den mest kända i symfonin, och påminner bitvis om ett sorgtyngt rekviem. Huvudtemat präglas av suckande motiv, och i slutet tonar musiken bort i ett lågt stråkackord i h-moll. Tjajkovskij ansåg att symfonin var hans viktigaste, mest personliga komposition, men premiären togs emot försiktigt, och Tjajkovskij fick tyvärr inte uppleva verkets senare triumf. Att symfonin har livet och döden som ett genomgående tema går knappast att förneka, men om den på något sätt är relaterad till Tjajkovskijs egen död förblir ett mysterium. ANDREAS KONVICKA

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Sedan säsongen 2017-2018 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Vi är också en stolt partner till Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907- 1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1996 utsåg riksdagen Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. De senaste decennierna har orkestern haft framstående chefdirigenter som Mario Venzago och Gustavo Dudamel och därefter Kent Nagano som förste gästdirigent. Anna-Karin Larsson är vd och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har också en framgångsrik internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som ”den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på”. Sedan 2021 är Santtu-Matias Rouvali också chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. 2013-2022 var Santtu-Matias Rouvali chefdirigent och konstnärlig ledare för Tampere Philharmonic Orchestra i Finland. Under säsongen 2023-2024 fortsätter Santtu-Matias Rouvali sina samarbeten med orkestrar på toppnivå över hela Europa och USA, som BBC Proms, New York Philharmonic och många fler. Han samarbetar med solister som Leif Ove Andsnes, Arabella Steinbacher, Nemanja Radulovic, Leonidas Kavakos, Bruce Liu, Alice Sara Ott, Sheku Kanneh-Mason, Vadim Gluzman, Randall Goosby och Vilde Frang. Med Göteborgs Symfoniker ger han ut samtliga Sibelius symfonier på skiva och hittills har fyra album släppts (Alpha Classics). När Santtu-Matias Rouvali inte dirigerar ägnar han sig åt odling och fiske vid sin gård utanför Tammerfors.