Barockens okrönta drottning

Élisabeth Jacquet de La Guerre (1665–1729) Élisabeth Jacquet de La Guerre var den mest betydande av Frankrikes kvinnliga musikpersonligheter under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. I tidskriften Mercure Galant kunde man i juli 1677 läsa: ”Hon sjunger den svåraste musik direkt från bladet. Hon ackompanjerar sig själv vid cembalon, som hon spelar oförlikneligt. Hon komponerar stycken och spelar dem i den tonart man ber henne om. Jag kan intyga att jag under fyra års tid upplevt hennes utomordentliga kvaliteter, och hon är ändå endast tio år gammal.” Även om skribenten är felinformerad om hennes ålder (hon var tolv år vid den tiden) så var hon likafullt ett musikaliskt underbarn. Men så hade hon också vuxit upp i en familj vars medlemmar var hovmusiker i Paris och uppskattade instrumentmakare. Som 15-åring kom hon under Ludvig XIV:s och hans älskarinnas, madame de Montespan, beskydd i Versailles. 1684 gifte hon sig med Marin de La Guerre, tonsättare, musiklärare, cembalist och organist. Samtidigt som ryktet om hennes överväldigande konst blev alltmer känd, fortsatte hon att tillägna kungen nästan alla sina verk. Hon behöll kontakten med hovet under hela sin karriär. Hon komponerade helst klaverstycken och kammarmusik, men också sånger och kantater, samt även en opera. Man menar att hon var den första kvinnliga tonsättare som komponerade en opera i Frankrike, den hette Céphale et Procris och skrevs för den franska musikaliska akademien 1694. De första av hennes kompositioner som lämnade tryckeriet var en samling ”Pièces de clavessin” (1687), detta var ännu mycket ovanligt även när det gällde manliga tonsättare. En ny samling kom 1707 och innehåller Sonater för violin och cembalo. Verket visar att hon mycket väl förstod violinens karaktär och visar upp vissa influenser från italiensk instrumentalmusik genom sina snabba löpningar, harmoniska sekvenser och att låta instrumenten imitera varandras teman. Mycket lite av allt detta är bevarat, och hon drog sig tidigt undan offentligheten. Som konsertens slutnummer får vi höra hennes kantat om Odysseus äventyr (1715), tillägnad arvprinsen Maximilian II av Bayern. (Se beskrivning nedan) Stig Jacobsson

Julie Pinel (1710–1737) Den här konserten rymmer helt och hållet musik som har sitt ursprung i Ludvig XIV:s hov i Versailles. Julie Pinel blev inte gammal, och man vet inte mycket om hennes liv, men var även hon uppväxt i en musikalisk familj vars medlemmar engagerades av hovkretsarna. Att hon 1736 fick ett åttaårigt kontrakt på att hennes musik skulle publiceras, fick just ingen betydelse eftersom hon avled redan året därpå. Men en samling av 31 seriösa arior och dryckesvisor hann man ge ut. Andra verk av henne är cantatillen (den lilla kantaten) Le printemps (Våren), som här framförs. Den tillägnades fursten av Soubize, troligen Charles de Rohan, hennes familjs beskyddare.

Robert de Visée (1650–1725) Visée var gitarrist och lutenist vid det franska hovet och hade stort inflytande över samtidens musik. Barockgitarren skiljer sig i flera avseenden från dagens gitarr. Hans egna kompositioner har visat sig ha stor livskraft, och han skrev framför allt ett stort antal sviter och fristående stycken för sina egna instrument. De är samlade i ett antal sviter. En chaconne var en sorts variationsverk.

Marin Marais (1656–1728) Marais studerade musik för Jean-Baptiste Lully och komponerade i synnerhet musik för viola da gamba, ett instrument som han själv behärskade till fulländning. Han är ihågkommen för inte mindre än 600 tonsättningar för gamba i olika konstellationer. 1675 anställdes han vid hovet i Versailles som hovmusiker med flera hedrande titlar. Verket som nu står på programmet kallade han La Rêveuse, det vill säga den drömmande kvinnan.

Françoise Couperin (1668–1733) La Terpsichore Françoise Couperin fick redan under sin levnad tillnamnet ”le grand”, och han är onekligen en av de främsta gestalterna i den tidiga franska musikhistorien. Han var organist vid hovet, och adlades för sina insatser. Han skrev vid sidan av stora orgelmässor även otaliga små karaktärsstycken för cembalo. De skrevs i allmänhet för Ludvig XIV för att förgylla de i längden ganska tråkiga kvällarna på det ståtliga Versailles, som ju ändå låg så lantligt placerat. Här behövdes mycket musik, och Couperin försökte lätta upp stämningen med små humoristiska genrebilder, ofta med folkligt innehåll. De har samlats i 4 böcker om sammanlagt 27 ”Ordre”, sviter, totalt ett par hundra småstycken, som skrevs mellan 1713 och 1730. Hans komposition La Terpsichore hittar vi som nummer fem i den första bokens andra svit. Många av alla dessa stycken bär målande titlar, och det nu aktuella stycket är en elegant hyllning till diktkonstens och dansens musa, Terpsichore. Stig Jacobsson

Le sommeil d’Ulisse (Odysseus sömn) Kantat med sinfonia, recitativ och arior. På hemväg från det Trojanska kriget efter tusentals mödor under tio års irrfärd hamnar den outtröttlige kung Odysseus och hans mannar i en fruktansvärd storm på havet. Odysseus har retat upp havsguden Poseidon i sitt försök att undkomma ovädret och gömma sitt skepp för honom. Hans ansträngningar är förgäves. Odysseus darrar av skräck när han ser Poseidon; guidad av vindarna seglar han efter sin vilja och regerar som en kung över vågorna på det stormiga och djupa havet. Med dånande åska med lysande blixtar får havsguden himlen att lysa och mullra. Universum fruktar ett nytt skeppsbrott. Alla de lössläppta vindarna kämpar mot vågorna. Skeppet ger vika för stormen, det välter och försvinner ner i havet som slukar det och dess hjältar. Den mäktiga krigsgudinnan Minerva, vars lagar Odysseus ständigt varit trogen under sina många strapatser, flyger till hans undsättning! Gudinnan försätter honom i en mystisk, djup sömn som mildrar hans smärta och låter honom vila från tumultets larm. I drömmarna presenterar Minerva ett lyckligt öde som väntar honom. Kungen Alkinoos som regerar på dessa breddgrader, en mycket vis och storsint kung som endast tar till vapen i syfte att bibehålla freden på jorden, han kommer att komma i Odysseus väg och hjälpa honom, så att han levande och segerrik får återse sitt älskade hemland Ithaka och sitt folk.