Göteborgs Konserthus Sjostakovitj med Weilerstein

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) CELLOKONSERT NR 2 Largo Allegretto Allegretto Början av 1960-talet var en kamp för Sjostakovitj. Efter att under många år motstått den sovjetiska kulturpolitikens försök att kuva honom gav Sjostakovitj upp 1960 och blev officiell medlem av kommunistpartiet. Medlemskapet var förknippat med skam och ångest. På Leningradkonservatoriet såg hans studenter honom som en spillra av det förgångna, de hade just börjat blicka västerut för inspiration. Sjostakovitj hade klarat hela Stalin-tiden, med dess utrensningar och fosterländska imperativ för kulturarbetare, fastän andra föll runt om honom. Prokofjev, till exempel, klarade inte pressen utan blev sjuk. Men nu var det Sjostakovitjs tur att bli sjuk, han fick polio och att spela piano blev allt svårare. Han föll och bröt benen. Om det är därför vill jag låta vara osagt, men jämfört med hans första cellokonsert, skriven sju år tidigare, är musiken i den andra cellokonserten svartare, smärtan lurar överallt. En liten nedåtgående fras, bara fyra toner lång viskar, ekar i första satsen. Den påminner om början av John Dowlands (1563-1626) Lacrimae, själva sinnebilden för sorg, men den skiljer sig åt på ett enda intervall när. Solocellon och orkestern turas om att spela frasen tills den etsat sig fast i oss. Konserten har inte samma flöde av ilska och energiska idéer som den första. Däremot har den det gemensamt med den första cellokonserten att den är skriven direkt för Mstislav Rostropovitj. Solisten sätts på prov i den här konserten, cellon har nästan inte en enda paus, det är närmare 40 minuter oavbrutet spelande. Samtidigt finns inte många ställen för solisten att briljera, cellon får liksom inte vara ifred för orkestern. När cellon äntligen får vara ensam i tredje satsen får instrumentet den otacksamma uppgiften att spela fanfarer. Men strax efter kommer det som kanske är det vackraste partiet i hela konserten. Det är som om Sjostakovitj inte kan bestämma sig, är det en solokonsert eller en orkester som ackompanjeras av ett soloinstrument? Sjostakovitj funderade tydligen ett slag på att kalla konserten sin fjortonde symfoni. Sats nummer två innehåller en populär slagdänga från Odessa - Pretzel, köp pretzel! Samtidigt är det som ett leende som omedelbart förvandlas till en förvriden grimas. Om det är smärtsamt annars, blir det nästan outhärdligt när smärtan blandas med något som hade kunnat vara en glad melodi. I tredje satsen får vi vila en stund från mörkret, men tio minuter in är det i gång igen, mer vildsint än i första satsen. När kampen är över är resten av cellokonserten som efterdyningar, utmattning eller minnen av det som en gång gjorde ont. KATARINA A KARLSSON

ANTON BRUCKNER (824-1896) SYMFONI NR 3 D-MOLL "WAGNER-SYMFONIN" Gemässigt, misterioso Adagio: Feierlich Scherzo: Ziemlich schnell Finale Tredje symfonin skulle bli en av de centrala bland Bruckners nio. Själv skulle han alltid kalla den sin "Wagner-symfoni". Den finns idag i sex olika omarbetningar. Den första låg klar nyårshelgen 1873 sedan Bruckner i september först visat den för Richard Wagner i Bayreuth för att fråga om han fick dedicera symfonin till denne (den eller Symfoni nr 2). Wagner valde tveklöst trean. Men omarbetningar i rader följde. Den andra uruppförde Bruckner i Wien 16 december 1877, men då utan alla först inlagda Wagner-citat. En tredje version tillkom 1888/89 och uruppfördes i Wien 21 december 1890 av Hans Richter. Bearbetningen av Wien-musikologen Leopold Nowak (1904-1991) gjordes för det internationella Bruckner-sällskapets slutliga rekonstruerade utgåvor, version 1958. Bruckner och Wagner hade funnit varandra på ett för båda bestående sätt men tredje symfonins väg blev knagglig sedan Wienfilharmonikerna tre gånger om vägrat att spela den. I stället hade dirigenten och tonsättaren Johann von Herbeck - som uruppfört Schuberts "ofullbordade" - förberett ett framförande men han dog dessförinnan, 45 år gammal, dubbelt oturligt. I stället fick Bruckner själv avslöja sina brister som dirigent, tyvärr med resultatet att publik under konsertens gång strömmade ut ur salen. Bruckner kom i vanrykte i hela sju års tid. Vändningen skulle komma med Symfoni nr 7 under Arthur Nikischs ledning, och trean följde med av bara farten, med sex framföranden 1885 varav ett i New York. I viss mån banbrytande för vår tids syn på symfonin blev Dieter Schnebels analys i essäsamlingen Musik-Konzepte nr 23/24 (1982) med den talande rubriken "Den treeniga klangen, eller skapandet av en musik för liv, själ och ande". Eller med andra ord "klassisk mystik i musik". Schnebel hävdar: "En sådan känsloladdning finns tidigare kanske bara hos Schubert. Som i all mystik handlar det här om conjunctio, ja om coincidentia oppossitorum, alltså i sista ändan om försoning." Schnebel går i sin kommentar in i den musikaliska strukturens minsta detaljer. Vad han kallar bland det vackraste i Bruckners hela symfoniska konst finner han treans final, där en polka står jämsides med en koral: "Världsligt och andligt, livsglädje och fromhet, verklighetstillvänt och innerligt, samhällsöppet och individuellt, natur och människa." Sinnligt/själsligt och andligt hör här ihop, "eftersom bara på detta sätt rikedomen i det ena och mångfaldens helhet förmår komma människan till godo". Det vi ofta kallat Bruckners naivitet jämsides med hans konstant usla självförtroende visade sig till sist vara grogrunden för hans ständiga revisioner av symfonierna, något som kanske för alltid kan drabba oss som en visionär kraft. Det inser vi inte minst när musiken som här ställs jämsides med ett lika märkligt verk från nästa sekel, Szymanowskis första violinkonsert. ROLF HAGLUND

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

Säsongen 2019-2020 tillträder Christoph Eschenbach som Symfonikernas förste gästdirigent tillsammans med Barbara Hannigan. Redan som mycket ung studerade han piano för professor Eliza Hansen i födelsestaden Breslau i dåvarande Tyskland (i dag Wroclaw, Polen) och han vann också flera tävlingar. Sitt stora genombrott som pianist fick han efter att ha vunnit Clara Haskil-tävlingen i Luzern 1965. Han efterfrågades som solist av berömda konserthus och orkestrar över hela världen och mötte dirigenten George Szell som bjöd in honom att turnera med Clevelandorkestern. Vid samma tid inleddes ett storartat musikaliskt samarbete med Herbert von Karajan. Christoph Eschenbach genomgick framgångsrika studier i dirigering i Hamburg och inflytandet från hans två mentorer Szell och von Karajan utgjorde en naturlig väg in i en dirigentkarriär. Han började som dirigent 1972 och gjorde sin USA-debut 1975 med San Francisco Symphony Orchestra. I dag är Christoph Eschenbach efterfrågad som gästdirigent av världens ledande orkestrar och operahus i städer som Wien, Berlin, Paris, London, Los Angeles, Boston, Shanghai och Milano samt prestigefyllda festivaler i Salzburg, Tanglewood, Ravinia, St Petersburg och Schleswig-Holstein. Han har varit chefdirigent för Tonhalleorkestern i Zürich, Houston Symphony Orchestra, NDR-orkestern i Hamburg, Orchestre de Paris, Philadelphia Orchestra och National Orchestra of Washington. Som operadirigent har han lett uppsättningar vid Houston Opera, Covent Garden, Bayreuthfestivalen, Mariinskijteatern, Bastiljoperan och Metropolitan. Bland hans många inspelningar finns orkestermusik av Tjajkovskij, Mahler, Saint-Saëns och Bartók med orkestrarna i Hamburg, Houston och Philadelphia samt musik av Berlioz, Bruckner, Ravel och Roussel (samtliga symfonier) med Orchestre de Paris. Han har även gjort flera inspelningar med London Philharmonic Orchestra. Hans inspelning av orkestermusik av Hindemith med NDR-orkestern i Hamburg och violinisten Midori erhöll en Grammy 2014. Som pianist har han spelat in Schuberts sångcykler Die schöne Müllerin, Schwanengesang och Die Winterreise med barytonsångaren Matthias Goerne (Harmonia Mundi).

Den amerikanska cellisten Alisa Weilerstein har med sin självklara virtuositet och sitt lidelsefulla spel tagit världen med storm. När hon spelade Dvoráks cellokonsert med Chicago Symphony häpnade kritikerna: "Hennes känslouttryck spände över hela registret, från skärpa och pregnans till ren hänförelse." (Chicago Tribune). Alisa Weilerstein har framträtt med ledande orkestrar i Europa och USA och samarbetat med dirigenter som Marin Alsop, Daniel Barenboim, Gustavo Dudamel, Lorin Maazel och Zubin Mehta. Hon framträder också regelbundet som solist och kammarmusiker på internationella musikfestivaler. Säsongen 2012-2013 var hon Artist in Residence hos Barcelonas symfoniorkester och framträdde bland annat med New York Philharmonic Orchestra, San Francisco Symphony Orchestra, Orchestre de Paris och Staatskapelle Berlin med Daniel Barenboim. 2009 bjöd Michelle Obama in Alisa Weilerstein till en konsert i Vita huset där hon medverkade i en workshop för studenter och spelade för president Barack Obama och inbjudna gäster. Alisa Weilerstein har ett exklusivt skivkontrakt med Decca och på debut-CD:n från 2012 spelade hon Carters och Elgars cellokonserter med Staatskapelle Berlin och Daniel Barenboim.