Från Podiet nr 4 2020-2021 Ingvar Lidholm 100 år – minnen, bilder

Krönika om tonsättaren Ingvar Lidholm

Jag vill först påminna om att det var här i Göteborg, i Konserthuset, som man på allvar upptäckte den unge tonsättaren Ingvar Lidholm. Det skedde den 19 april 1945. Han var då 24 år och Symfonikerna spelade Toccata e Canto under ledning av Issay Dobrowen. Gösta Nystroem i Handelstidningen skrev ”Det är helt enkelt förbluffande att på våra luftstreck finna en ungdom som visar sig vara en så osedvanligt kunnig och vad uppfinning beträffar fantasifullt rik musikernatur”.

Toccata e Canto skrevs under Lidholms studier för Hilding Rosenberg. Det finns ett härligt foto från en utomhuslektion i gröngräset sommaren 1944 i Hjortnäs vid Siljan. Lidholm står där ivrig och förklarande, böjd över sin lärare, med partiturskisserna i händerna. Klas-Thure Allgén och Sven-Eric Johanson hör på. Utanför idyllen rasade världskriget.

Ingvar Lidholm hade lätt för att lära. ”Jag kunde inget annat, det var oemotståndligt. Det var något som var utanför vilja och reflektion. Det var ingen som tvingade mig, ingen som sade ”gör så och så” utan jag gjorde allting. Noterna lärde jag mig tidigt”.

Allt gick fort. 1940 hade han besjungit döden i den mjuka, tröstande sången ”För vilsna fötter sjunger gräset” till Hjalmar Gullbergs dikt. Efter studenten i Södertälje hade han cyklat till Wilhelm Peterson-Berger i Sommarhagen på Frösön och visat upp den. PB hade tyckt den var ”skaplig”.

I Toccata e Canto öppnar sig ett spår som leder fram genom hela Lidholms skapande, fram till slutet, körverket Grekisk gravskrift. Spåret berör kärleken, döden och den grekiska antiken. Canto-satsen föddes i musik som den antikförhäxade gymnasisten Lidholm hade tänkt för en teateruppsättning av Euripides Alkestis – Alkestis död.

Han besökte antiken så ofta han kunde. ”Hela mitt känsloliv klingar med när jag går till den världen.” Phrasikleia, Kort är rosornas tid, Nausikaa ensam, Perserna.

Mitt första minne av Ingvar Lidholm var en notis i tidskriften Röster i Radio 1954 om hans Concertino för fyra instrument. Jag var 16 år och hörde concertinon i radio; den var en hård nöt att knäcka för färska öron. Det var musik från Lidholms vandrings- och radikaliseringsår; han hade varit i London och studerat tolvtonsteknik för Matyas Seiber.

Men snart insåg jag att Ingvar Lidholms musik i sin komplexitet och skönhet hörde till det mest spännande i tidens musik. Under mina radioår på sextio-, sjuttio- och åttiotalen blev varje nytt större verk av Lidholm en genomgripande händelse: den dramatiska scenen Nausikaa ensam, det gränslösa orkesterverket Poesis, den måleriska körfresken …a riveder le stelle. Varje verk bröt ny mark.

Det var också under den tiden jag lärde känna Ingvar Lidholm i hans olika funktioner i musiklivet: radiokonsult, kompositionsprofessor och landets internationellt kanske mest kände tonsättare. Min roll var musikjournalistens. Så småningom blev det en biografi om Lidholm.

Lidholms far var stationsskrivare. Den blivande tonsättaren växte upp med tre syskon upp i ”ett småborgerligt hem med låga inkomster” i Nässjö, Falkenberg och Södertälje. Det var en kristen familj med mycket musik, föräldrarna tillhörde Missionskyrkan. Att diskutera trosfrågor med Lidholm var inte lätt. Hans undanglidande svar lät ana att frågorna hade ständig aktualitet men inte alltid svar. Bibeltexter använde han sällan men med Stagnelius i handen skickade han i orkestersången ”…stund när ditt inre…” frågan ”Gud finns du?” ut i rymden – för att få ett förunderligt, tassande svar från stjärnhimlen.

Ingvar Lidholms störste textskrivare var August Strindberg. ”Strindberg var en djävel att skriva, vilka dimensioner, vilken barnslighet, visdom (ja!) och galenskap.” Det blev två mycket olika musikdramatiska verk – först tv-operan Holländarn och sedan Ett drömspel. Lidholm kallade Holländarn för en ”etyd”. ”Allt som man gör för första gången är etyder. Och för mig blir allting etyder eftersom jag skriver allting för första gången – och sista.” Han gladdes mycket åt Drömspelets internationella framgångar, inte minst uppsättningen i Santa Fé.

Karl-Erik Welin, Lidholms lärare Matyas Seiber, Lidholm, Karl-Birger Blomdahl, György Ligeti i Köln.

På en festivalbild från 1960 sitter några vänner och kolleger kring ett bord intill domen i Köln: Karl-Erik Welin, Lidholms lärare Matyas Seiber, Lidholm, Karl-Birger Blomdahl, György Ligeti. Alla spelar viktiga roller i Lidholms liv.

Inte minst den hett brinnande tonsättaren, pianisten och orgelspelaren Karl-Erik Welin. Han var vän, elev och uttolkare av Lidholms musik, bland annat pianopartiet i Poesis. Han gjorde en stor orgelimprovisation över körverket Laudi och sade: ”Ingvar Lidholms Laudi är det bästa verket i den svenska körlitteraturen. Och kanske inte bara i den svenska. Det är skrivet 1947 av en 26-åring med melodisk och harmonisk expressivitet i nivå med Palestrina! Bach har i varje fall inte skrivit något liknande, inte Reger heller…”

Förutsättningen för Laudi – och Lidholms senare körverk – var Eric Ericsons Kammarkör. Eric och Lidholm träffades 1942 och samarbetade genom 60 år. Normalt fick Eric inte se de fram-
växande körverken förrän de var färdiga.

Ingvar och Ulla Lidholm bodde i ett vackert beläget hus vid sjön Uttran i Rönninge, nära Södertälje. På övervåningen hade han tonsättarverkstad, i källaren hade hon krukmakeri. Hon var en mycket personlig keramiker. Ingvar och Ulla hade hållit ihop sedan gymnasietiden. De var varma, bildade och gästfria. Vi höll under de sista tre decennierna en relativt tät kontakt. Han var nyfiken, ville ofta kolla upp vad jag tyckte om det som hände i musiklivet och berätta om hur han och Ulla lyssnade på Monteverdi, om sonen Dan Anders, om utflykter i Gnestatrakten och händelser i vänkretsen.
De ligger båda begravda vid Frustuna kyrka i Gnesta.