Göteborgs Konserthus Gästspel: Islands Symfoniorkester

AERIALITY Aeriality är ett verk för stor orkesterstyrka, kompo-nerat 2010-2011, och bestående av väldiga klangstrukturer kombinerade med - och kontrasterande med - olika former av lyriskt material. Stycket beställdes av Islands symfoniorkester med uruppförande 24 november 2011 under ledning av Ilan Volkov i det nya konsert- och konferenscentret Harpa i Reykjavik. Aeriality refererar till ett glidande tillstånd i luften med inget eller knappt något att hålla sig i - som om man flög - och musiken skildrar både känslan av absolut frihet när inget håller en fast och känslan av ängslan vid samma förhållanden. Titelns kärna kommer från olika aspekter av "aerial" och refererar till den visuella inspiration en sådan anblick erbjuder. "Aeriality" är också en ordlek där orden "aerial" (av luft, i luften) och "reality" (verklighet) kombineras för att antyda två skilda världar: verkligheten, på jorden, och i luften, i skyn eller utom räckhåll. Anna Thorvaldsdottir Anna Thorvaldsdottir fick sin första utbildning på Island där hon erhöll sin bachelorexamen och fullbordade sedan sin filosofie doktor i komposition vid University of California, San Diego. Hon fick Nordiska rådets musikpris 2012 och 2015 blev hon mottagare av New York Philharmonic's Kravis Emerging Composer Prize. Anna Thorvaldsdottirs musik har framförts av ett flertal ensembler, bland dem Oslo filharmoniska orkester, Islands symfoniorkester, Los Angeles Philharmonic Orchestra, Ensemble Intercomtemporain, International Contemporary Ensemble, San Francisco Chamber Players och BBC Scottish Symphony Orchestra. Aeriality, som 2015 gavs ut på Deutsche Grammophon, kommer också att framföras av New York Philharmonic i maj 2017.

BURLESK FÖR PIANO OCH ORKESTER D-MOLL Med en far som var förstehornist i Münchens hovorkester är det inte märkligt att Richard Strauss med sådana anor samt gynnsamma sociala förutsättningar snabbt kom in på musikens bana. Han spelade violin och piano, spelade upp sig till violinernas förstapult i faderns halvprofessionella orkester och började snart också komponera. Han lärde sig mycket när han bevistade hovorkesterns repetitioner med dirigenten Hermann Levi och skapade sig snart ett rykte som ung begåvning i München. Strauss Serenad för 13 blåsare (1881) imponerade så på den berömde pianisten och dirigenten Hans von Bülow att han dirigerade det med hovorkestern i Meiningen, Europas då främsta orkester. Kontakten med von Bülow blev avgörande för Richard Strauss framtid. Sommaren 1885 erbjöds Strauss tjänsten som assisterande dirigent för Meiningen-orkestern vid sidan av von Bülow och bara några månader senare tog Strauss över som orkesterns förstedirigent. Tonsättaren skrev långt senare i sina memoarer: "För den som hört von Bülow spela Beethoven eller dirigera Wagner, som varit med på någon av hans pianolektioner eller sett honom vid orkesterrepetitioner, framstår han onekligen som modell för en artists främsta dygder, och hans rörande sympati för mig, hans inflytande på utvecklingen av min konstnärliga förmåga, var avgörande faktorer i min karriär." Stycket hade ursprungligen titeln Scherzo i d-moll och skrevs 1885-1886 för mentorn Hans von Bülow - som inte var övertygad om verkets kvalitéer. Han kallade stycket "Lisztskt" och "ospelbart", kanske för att hans små händer inte räckte till. Richard Strauss repeterade stycket med orkestern i Meiningen där han både dirigerade och spelade solostämman, men ställde det sedan åt sidan. Några år senare visade pianisten Eugene d'Albert (som spelade med Göteborgs Symfoniker 1906!) stort intresse för stycket och föreslog några ändringar. Strauss gjorde vissa bearbetningar och gav det reviderade stycket titeln Burlesk ("narrspel", "gäckeri"). Virtuosen d'Albert uruppförde Burlesk vid tonsättarfestivalen i Eisenach 21 juni 1890 med tonsättaren som dirigent. Långt senare kom Strauss att räkna Burlesk till sina favoritverk. Med sin originalitet, energi och dynamiska växelgång mellan blixtrande passager och finstämda motiv är Burlesk något av en dold skatt bland 1800-talets pianokonserter. Stefan Nävermyr

SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (Satserna tre och fyra spelas i en följd) Tidigt på våren 1901 befann sig Jean Sibelius i den lilla staden Rapallo på Italiens västkust, och det var där han påbörjade sin andra symfoni. Senare på hösten skrev han färdigt symfonin hemma i Finland och han dirigerade själv uruppförandet i Helsingfors den 8 mars 1902. Mottagandet på hemmaplan blev så entusiastiskt att symfonin inom kort måste spelas på nytt tre gånger. Kritikerna menade att "en sådan tonsättning har aldrig tillförne klingat hos oss". Symfonin betydde en viktig vändpunkt i Sibelius liv. Dittills hade han gärna hämtat sitt stoff från Finlands sagoomspunna forntid och inspirerats av det finska folkeposet Kalevala. Men nu vände han sig ut mot Europa och sin egen samtid. Han gick även in i sig själv, analyserade sitt liv och fann i sin egen personlighet ett nytt material för sitt fortsatta skapande. Några har tolkat andra symfonin som en patriotisk dikt i toner, direkt riktad mot det ryska förtrycket. Symfonin betraktades på det viset som en mer omfattande parallell till tondikten Finlandia (1899), något som Sibelius helt säkert inte alls avsett. Allt i musiken är inte heller allvar och kamp, här finns förvisso också ljus och idyll, så det förvånar inte att detta blivit Sibelius mest spelade symfoni. Hans arbetsstudio i Rapallo var inbäddad i prunkande grönska, och detta faktum har säkert påverkat tonspråket. Bakom musiken anar man ändå ett trotsigt, obändigt temperament som hastigt och oberäkneligt skiftar mellan drömmar och lidelsefulla utbrott. Man kan tycka att flera av satserna bara består av en lång rad, till synes, obesläktade fragment. Men med mästarens starka musikaliska logik samlar han ihop alla infall och fragment till ett förtätat och suggestivt konstverk. Som alltid med personlig och ärlig musik mottogs Sibelius andra symfoni med diametralt motsatta åsikter. Amerikanen Virgil Thomson skrev i sin allra första recension i The New York Herald Tribune 1940 att symfonin är "vulgär, självgod och provinsiell bort-om all mening". Men många ur samtiden blev djupt gripna av detta mästerverk. En tid efter det första framförandet av denna symfoni i Stockholm 1903 sände den svenske tonsättaren Wilhelm Stenhammar ett hänförande brev till Sibelius: "Du härliga människa, det är ju hela fång av under du hämtat upp ur det omedvetnas och outsägligas djup. Det som jag anade har besannats: Du står denna stund för mig som den främste, den ende, den outgrundlige. Du har ruskat i mig så att jag inte kan glömma det." Han blev så tagen av musiken att han plötsligt insåg att den första symfoni han själv skrivit, var så lite värd att han drog in den och förbjöd fortsatta framföranden av den. Stig Jacobsson

Den franske dirigenten Yan Pascal Tortelier är från och med denna säsong chefdirigent för Islands symfoniorkester. Han inledde sin musikaliska bana som violinist och var bara 14 år när han vann förstapris i violin på Pariskonservatoriet. Strax därefter debuterade han som solist med London Philharmonic Orchestra. Efter musikstudier för legendariska Nadia Boulanger studerade han dirigering för Franco Ferrara vid akademin i Siena. Under sin långa dirigentkarriär har Yan Pascal Tortelier varit chefdirigent för Ulster Orchestra, Sao Paulos symfoniorkester och BBC Philharmonic Orchestra. Med den senare framträdde han på BBC Proms och turnerade i USA vid orkesterns 60-årsjubileum. Han är numera orkesterns chefdirigent emeritus. Som gästdirigent har han bland annat arbetat med London Symphony Orchestra, Orchestre de Paris, Concertgebouworkestern, Tjeckiska filharmonin, La Scala-orkestern, St Petersburgs filharmoniker, Philadelphia Orchestra och Boston Symphony Orchestra. Yan Pascal Tortelier har gjort en lång rad inspelningar för Chandos, inklusive prisbelönta cykler med musik av Ravel, Debussy, Franck, Roussel och Dutilleux. Bland aktuella inspelningar finns Ravels två pianokonserter samt musik för piano och orkester av Stravinsky med Jean-Efflam Bavouzet.

Isländske Víkingur Ólafsson har kallats "Islands nya pianostjärna" (London Times) och "Som född att spela piano" (New York Sun). Han har vunnit alla de stora musikpriserna i hemlandet, bland dem utmärkelsen årets musiker (fyra gånger) och Isländska optimistpriset. Han besitter en sällsynt kombination av passionerad musikalitet, explosiv virtuositet och intellektuell nyfikenhet. Denna säsong innefattar framföranden av Haukur Tómassons nya pianokonsert med Elbfilharmonin i Hamburg och Los Angeles Philharmonic under ledning av Esa-Pekka Salonen, liksom konserter med Islands symfoniorkester och Yan Pascal Tortelier samt MDR-orkestern och Kristjan Järvi. Sedan 2016 är han konstnärlig ledare för Vinterfest i Dalarna och fortsätter i samma befattning för festivalen Reykjávik midsommarmusik som han grundade 2012. Som solopianist ger han konserter i Wiens konserthus och i Elbfilharmonin liksom i Leipzig och vid Istanbuls musikfestival. Víkingur Ólafsson har hittills uruppfört fyra pianokonserter och samarbetat med kompositörer som Philip Glass, Mark Simpson och Daníel Bjarnason. Flera artister inom olika områden har också samarbetat med Víkingur Ólafsson, till exempel den schweiziske konstnären Roman Signer, animatören Lillevan samt filmaren Yann Malka. Bland musiker han samarbetat med finns Martin Fröst, Sayaka Shoji, Pekka Kuusisto och Björk. Vid sidan av konsertscenen har Víkingur Ólafsson medverkat i produktionen av den isländska tv-serien Ostämt som sändes på Island 2013-2014. Han driver sedan 2009 också sitt eget skivbolag Dirrindí och har hittills givit ut tre skivor. De två kritikerrosade soloalbumen Debut och Chopin-Bach följdes av en cd/dvd av Schuberts Winterreise med bassångaren Kristinn Sigmundsson, en utgåva som utsågs till årets skiva på Island. 2015 spelade Víkingur Ólafsson in solostycken av Stravinsky för Deutsche Grammophons kompletta Stravinsky-utgåva och i januari kom en cd med etyder och pianostycken av Philip Glass.