Klockan halv sju i morse åkte jag med teknikerna till Musikverein, efter en snabbfrukost på hotellet. Det var en taxiresa på 15 – 20 minuter. Lastbilarna som åkt en stund före oss stod redo att lastas ur på gatan vid lastintaget. Jag trodde Ted skojade med mig när han pekade på hissdörren som skulle föreställa lastintaget. Men det var inget skämt. Den var 109 cm bred och där skulle allt igenom!
Instrument och konsertkläder är packat i 50 stycken turnélådor (eller käjsar som de kallas – se 19 okt) på hjul – och de gick in i hissen – men det tog sin tid att få igenom allt den vägen. Hur många vändor det blev upp och ner vet jag inte, men det var åtskilliga. Många av käjsarna har varit med förut: Osaka, New York, Fragile, Swiss Air, Takemitsu, Cosmopolitan, Hotell 11 och många andra lappar vittnar om att de varit med förr.
Ikväll ges Berlioz Symfonie Fantastique, så de stora klockorna parkerades på gatan, snyggt och prydligt, i väntan på en annan lösning för flytten in i salen – de gick inte in i hissen! Någon P-biljett behövdes dock inte, det var gratis.
Musikverein är byggt på någon gång under andra halvan av 1800-talet. Det tillhör inte ett av de mest utsmyckade och flådiga huset i staden, fasaden ser ganska medelmåttigt ut på utsidan (om man jämför med Wiens övriga bebyggelse i centrum alltså).
Jag och Severine (från Askonas Holt som är med och planerar turnén) började med att utforska husets källarvåning för att försöka hitta omklädningsrummen och våra övriga utrymmen. Det var inte helt enkelt att lokalisera sig, men vi hittade rätt till slut.
Vid varje konsertstop på turnén hyr man in sex extra humpare för att få hjälp med ur- och ilastning. De jobbade på flitigt och verkade övertygade om att få klockorna på plats. Ken Johns, podieansvarig, rekognoserade i virrvarret av trappor upp till scenen och tillslut var det beslutat att klockornas väg in fick bli densamma som publikens – från huvudentrén.
Det rullades runt huset och uppför en ramp och in i foajén och fram till trappan, lätt som en plätt. 24 + 31 trappsteg väntade nu och killarna hämtade bärremmar. Sex personer skulle bära de 600 kilona uppför trappan (under övervakning av Wagner).
Men det gick inte. De var för tunga och trappan var för brant och lång. Klockorna fick rullas tillbaka till lastbilen och ersättas av ett par mindre reservklockor som lånats med från München. Tråkigt, men nog om klockorna nu.
Klockan hade hunnit bli 10.30 och det var dags för slagverkarna att repa i salen. Det var inte förrän nu som jag själv hittade in på podiet. Vilken fin gammal sal! Scengolvet är nog inte utbytt sedan huset byggdes. Det var märkt av tusentals konserter och nu även mina klackar!
Musikverien är ett Eldorado för klassisk musik, och byggt för produkten. Namnet är en ordlek – ett sammansatt ord med betydelsen ”Musikhuset på Karlsplatzen” och ”Sällskapet för de som älskar klassisk musik/Der Gesellschaft der Musikfreunde in Wien”.
Inredningen i salongen är enkel, man sitter på trästolar, men här är det desto mer utsmyckat med guld och ornament, takmålningar och kristallkronor.
En vacker trappa snirklade sig upp till balkongen.
Efter min lilla fotosession i salen tog jag och Tryggve (ass. Orkesterchef) sällskap för fika och en liten sightseeing på stan. Vi hann med ett väldigt kort besök på Stephansdomen, (Wiens ”måste se”, men jag var mer imponerad av Kölnerdomen i Köln), vi passerade nationalbiblioteket – som för dagen ockuperats av ett militärjippo och en pampig staty av Goethe…
…och Spanska ridskolan – fast vi gick aldrig in. Spanska ridskolan ligger vid/i slottet Hofburg och där ligger också Café Hofburg som serverade oss dagens apfelstrudel. Mums fillibabba!
En liten tur i butiker på den stora shoppinggatan Kärntner Strasse hann jag också med på min väg tillbaka till Musikverein. Nästan allt i Wien har någon form av anknytning till musik. Det är Mozart kafé, Beethoven platz, Mahler strasse och så vidare… medan dagens filmstjärnor förevigas med guldstjärnor i gatan i Hollywood kan man här promenera på liknande minnesmärken över tonsättare som levt och verkat här i stan. Och man hinner trampa på ganska många när man är ute och går.
Nu är det dags för mig att göra mig fin för min sista konsertkväll med vår orkester på denna turné. En kväll i med Beethoven och Berlioz i Wien, är ju inte den sämsta avslutningen.
I morgon kväll flyger jag hem till Sverige och Peter tar vid för vidare blogg i Spanien.