Hammarkullen…H–A–M–M–A–R–K–U–L–L–E–N…..
Jag har alltid trott att man måste ha en favoritfärg, en favoritmaträtt och en favoritfilm..för det efterfrågades alltid i t.ex. kompisböcker som ”Mina Vänner” när man var liten, eller något vuxna, med omtanke, kunde fråga för att göra en ledsen dag lite mindre ledsen ”…så, vad skulle du vilja äta ikväll, vad är din favoritmaträtt?”. Lika lite som jag kan svara på dessa frågor idag, lika obefintliga var mina svar då. Jag varken har, eller har haft, en favoritfärg, -maträtt eller -film…MEN jag har en favoritblomma (Tussilago!) och favoritord har jag mååååååååååååånga! Några av dessa är mojna, äppelmos och mums. Det går inte riktigt att säga varför, det bara är så. Och nu är det så underbart härligt att jag just berikats med ett nytt favoritord som skramlar runt inne-i…nämligen
H–A–M–M–A–R–K–U–L–L–E–N! Det låter, i mina öron, exotiskt och mjukt samtidigt som det frambärs med betryggande kraft och med en känsla av historik.
Visste Du att år 2009 hade Hammarkullen 7 914 invånare. 57% av dessa invånare är födda i utlandet och representerar 84 nationaliteter och inte mindra än 115 språk. 84 nationaliteter och 115 språk!!…jag vill bara ringa Wikipedia och fråga ”skämtar’ru me’ mä, eller?” Och givetvis är min första tanke – vilken rikedom som hägrar i Hammarkullen! Samtidigt går det inte att blunda för att jag ibland har tillräckligt svårt att komma överens med min granne, och då talar vi ändå samma språk och härstammar från samma nation. Således, min första tanke åtföljs snabbt av min andra tanke – vilken utmaning!
I Angered, vari Hammarkullen är en av stadsdelarna, har man länge arbetat med olika kulturella projekt för att motverka segregation och för att främja gemenskap, tillhörighet och framgång. Jag är relativt ny i Göteborg och kan inte stadens historik, men från gårdagens seminarie tycker jag mig ändå förstå att arbetet inte alltid har varit en dans på rosor, men att det än dock burit och bär frukt. Och jag måste hålla med de åhörare som under gårdagens seminarie med glöd och passion ville framhålla just detta; att bara för att ”El Sistema Hammarkullen” nu (i augusti) drar igång och detta, mycket tack vare Göteborgs Symfonikers Chefdirigent Gustavo Dudamel, får en massmedial uppmärksamhet som liknande satsningar aldrig har haft turen att få, får vi inte glömma att hedra dessa tidigare samt fortgående kulturella projekt. Låt oss även ge dessa projektledare, dessa barn, dessa ungdomar, dessa föräldrar, dessa våra medmänniskor, …”dessa oss” en stor varm applåd!
Klockan 9:00 i Hammarkullsskolan; tre violinister samt en cellist från SBYO, ett tjugotal förskolebarn, några föräldrar, ett par fotografer med reportrar, och ej att förglömma Jonatan Jansson med kollegor från Kulturskolan i Angered (samt några som jag vet jag glömmer nämna) – stämingen är förväntansfull! Stråkinstrumenten stäms, minutrarna som passerar känns långa, men så får vi höra Beethoven framförd med en genuin äkthet och närvaro som inte går att ta miste på. Liten som stor njuter vi, och gemenskapen ligger tät och varm i rummet. Dock, går man i förskolan (eller heter man Karin) så vill man ganska snart fram och känna på instrumenten och samtala med dess utövare..se om de är människor liksom vi. Jag blir rörd när jag ser hur fin hand de fyra SBYO-ungdomarna har med barnen! Med instrumentet och musiken i fokus tycks det helt plötsligt vara så självklart att Hammarkullens 115 språk har en gemensam nämnare.
Jonatan Jansson och jag får ett par minuter att samtala kring El Sistema Hammarkullens planerade uppstart. Hur projektets moder är Camilla Sarner som inspirerats av Venezuelas modell, hur det är tänkt att musiken ska vara en naturlig del i förskolan för att sedan under skolgången bli ett fritt val och en eftermiddagsaktivitet. Jonatan är fylld med energi då han belyser fokuset ”gemenskap”. Tillsammans konstaterar vi att El Sistema Hammarkullen, lika lite som något annat av alla fint drivna kulturella projekt i Angered, inte kan göra skada utan bara nytta.
Jag sätter mig i bilen, och tillsammans med Bruce Springsteen (tycker mig höra några stråkar…) smälter jag förmiddagens ögonöppnande besök …nog måste jag ändå le lite alltmedan jag tänker som så; kanske min kära granne och jag kan enas om att såga ner halva björken…livet är liksom lite för kort, och så mycket större än en björk.
Önskar Dig en god kväll,
Karin Knutson