Stäng
Meny
Publicerat i bloggen den 29 april 2016

Det finska undret

Jorma Panula, Paavo Berglund, Leif Segerstam. Jukka-Pekka Saraste, Esa-Pekka Salonen, Hannu Lintu, Sakari Oramo, Osmo Vänskä, Susanna Mälkki, John Storgårds, Mikko Franck, Santtu-Mathias Rouvali.

Ni som läser vår blogg vet mycket väl  vem dessa är.  Dock undrar vi alla konstant, hur har det blivit så många? Alltså dirigenter. Från samma land, landet med knappt fem miljoner invånare? Ett land som inte borda ha några särskilt bättre utgångspunkter att fostra bra dirigenter, snarare tvärt emot skulle många hävda.  Visst, med långa vintrar, skidhoppare och hockeyspelare, med sitt skogfyllda och glest befolkade land kanske även rallyförare. Men varför just dirigenter?

Jean Sibelius finns ju där i bakgrunden, det är självklart något där, något oförklarligt men ändå definierbart som källa till den finska konstmusiken, där vi kan placera upphov, stolthet, identitet och inspiration för senare generationer. Men Sverige, Danmark och Norge, med Stenhammar, Nielsen och Grieg – vi kan ju inte visa på en sådan statistik i samma yrkesgrupp?  Och Tyskland med sina åttio miljoner invånare, som bara på B har Bach, Brahms och Beethoven – de har ju en huvudstadsorkester som dirigeras av en Engelsman.

Nej, detta är något speciellt, inte tillfälligt men heller inte enkelt att förklara. Jag ställde frågan till en av våra musiker idag, han har själv arbetat i Finland i många år. Det första han sa var att han trodde jantelagen var viktig – i förståelsen att  den inte har fått fäste i Finland. Aksel Sandemose formulerade 1933 med ord denna oskrivna lag, att man inte får sticka upp och tro att man är bättre än andra på något sätt. Vår musikers teori var att man i Finland just tillåts att sticka ut, att det till och med uppskattas och uppmuntras när någon är bättre än andra i något.

Ni får själva spekulera i just den frågan, dock kan jag addera en ny efter denna veckan i Göteborgs Konserthus. ”Slutar dom aldrig att komma?” Klaus Mäkelä, drygt 20 år, fick denna veckan hoppa in när dirigenten Andres Orozco-Estrada ställde in. Men det var ingen typisk finsk 20-åring som stod framför orkestern denna veckan – det var en reflekterad, mogen och mycket talangfull herre. Från mitt håll, jag satt ju inte på podiet på vare sig repetition eller konsert såg jag en harmonisk man, något äldre än sin ålder,  med en riktigt stor talang. Förväntningarna kanske är annorlunda när man tänker på hur ung han är, men denna tanke om ålder försvann fullständigt på konserten igår. Det utsökta samspelet mellan honom och solisten i Sjostakovitj Cellokonsert nr 1 och hur han på alla sätt fyllde Konserthuset med Rachmaninovs mättade senromantiska symfoni placerar honom i en suverän klass oavsett ålder. En fantastisk upplevelse blev det, och då har jag inte ens nämnt min favoritcellist Truls Mörk.

Om vår musikers teori stämmer så är ju inte undret hur många dirigenter Finland har fostrat, men snarare hur de medvetet eller inte har undvikit jantelagens klor. Oavsett hur de får till det kommer den klassiska musikvärlden för alltid att vara tacksam. Vår uppgift kan ju vara, med en lättare omskrivning av Sandemoses 1:a jantelag, ”Tro att de verkligen är något”.

Sten Cranner
VD och konstnärlig chef

Göteborgs Symfoniker

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!