När detta skrivs är himlen klarblå och det var nästan ljust när jag tog cykeln till Konserthuset i morse. Ytterligare en mörkerperiod går mot sitt slut. Tänkte på det i onsdags när jag satt i Stora Salen på Symfonikerna konsert med Truls Mörk som solist och ledare. Det finns som väl är företeelser som helt skingrar vardaglighet, mörker och dysterhet. Musik. Behöver jag säga mer?
Ingen dirigent på plats och kommunikationen mellan musikerna blir påtaglig och når oss långt från podiet. Ögonkontakt, kroppsspråk, ett litet stamp med foten, en inandning som föregår en ny fras och till slut den magiska stillheten precis när verkets sista ton klingar ut. Publiken vågar knappt andas. Och sedan förlösningen i applåder och bravorop.
Det här är min arbetsplats vilket gör mig ödmjuk inför privilegiet att få arbeta med en konstnärlig verksamhet på högsta tänkbara nivå. Ett faktum som är uppfordrande, det här ska så många som möjligt ges möjlighet att ta del av. Jag kommer aldrig att ge mig på den punkten, det är för publikens skull vi har fått ett konserthus att fylla med musik, det är för dem vi spelar. Begränsningen är hur många som faktiskt ryms, som köper biljett och hur mycket man faktiskt förmår presentera med de resurser som finns att använda.
Som väl är är vi en institution vars verksamhet ägaren Västra Götalandsregionen förstår värdet av och därför ger möjligheter att just driva den med det publikfokus jag syftar till ovan. Det har bland annat gett oss möjligheten att utveckla GSOplay, vår digitala konsertkanal på nätet. Och då försvann en av begränsningarna, vi har faktiskt en mångdubbelt större publik via internet än vad vi har i salen, den ökar dessutom snabbt.
Solen skiner fortfarande, får titta litet snett uppåt höger för att se den från min arbetsplats. Snart går den ner. Men det är konsert ikväll igen, Truls kommer att upprepa miraklet från i onsdags, var så säker.
Urban Ward
Kommunikationschef