Allting har ett slut och så även denna turné. Vår slutdestination är Bryssel och redan i stadens utkanter kan vi känna doften av friterade pommes frites och våfflor.
Staden har flera kända landmärken men ett av de mer udda är den kissande pojken eller som han lokalt kallas ”Manneken Pis”. Legenderna som omgärdar statyn är lika många som de kostymer han får bära under årets lopp. En myt säger att han släckte en brand genom att kissa på den och därmed förhindrade att kungens slott brann ner. Populär är han i varje fall och de tillresta turisterna trängs för att ta roliga bilder med den lilla vattenstatyn.
Vi anländer dagen före slutkonserten på Bozar och hela truppen ser fram emot en ledig dag efter ett välfyllt och stundtals hektiskt schema. Turnéledningen tar en arbetsmiddag på en underbar bistro med det passande namnet ”Vincent” och min kollega Johan Nordin festar loss på en ”Crêpes Vincent” till efterrätt. Ett klokt val.
Under middagen diskuterar vi utmaningar och problem som vi kan förbättra inför framtida turnéer. Vi delar även med oss av våra blandade erfarenheter och gläds åt alla framgångar.
Dagen därpå är konsertladdningen tillbaka. Alla vill sluta med flaggan i topp och som vanligt är alla förberedelser minutiösa. Denna dag får även orkestern sällskap av en större svensk publik med besökare ifrån vår egna region och stad. Hedrande och ett viktigt bevis för att vi är uppskattade och ger ett mervärde till våra ägare när vi representerar både Sverige och vår hemvist i Göteborg.
Vår sista spelplats kallas lite slarvigt för ”Bozar” som är en förkortning av Société du Palais des Beaux-Arts. Detta är ett större konstcentrum i Bryssel med flera museer, konsertsalar och dansscener. Byggandet av detta komplex omgärdades med flera restriktioner och fick t ex. inte skymma utsikten ifrån det kungliga palatset. Trots alla svårigheter stod det klart år 1930 och kan med alla sidoscener hysa nästan 3000 publikplatser.
Under kvällen strömmar publiken till och det är en god stämning i salen som är slutsåld.
Ett belgiskt par upplyser oss vänligt att detta är en av Belgiens främsta orkestrar och det krävs en hel del franska samt ett visitkort för att berätta att orkestern visst är en av de främsta men att den är svensk och inte belgisk.
Konserten når nya höjder och det ena paradnumret avlöser det andra. Jag sitter mitt i publikhavet och känner med ett visst vemod att det nu snart är slut. Det är väldigt varmt i salen och jag börjar längta till något kallt att dricka under den slutfest som äger rum efter konserten. Det är alltid viktigt att få knyta ihop säcken allt detta arbete med att få samla alla berörda för att tacka och fira såväl praktiska som konstnärliga triumfer.
Så efter alla extranummer och när de sista applåderna klingat ut beger sig alla medverkande ner i Bozars källare. Där väntar en foodtruck som lagar vedugnsbakade pizzor och kalla drycker av alla de slag. Alla äter sig mätta och stämningen kunde inte ha varit bättre efter de intensiva dagar som turnén har pågått.
Det trots allt viktigaste som jag har lärt mig under denna turnén är hur jag har fått återupptäcka musiken och hur den i sin tur åter har knutit an till sin publik.
Under den arla morgonen därpå delar jag en taxi med förste konsertmästare Per Enoksson och orkesterchef Johan Nordin. Per frågar strax för ankomsten till flygplatsen om ”vi har tänkt på att musiken är osynlig?”. Denna frågeställning tar jag med mig in i dagens affärsmöten för att säkerställa nya framgångsrika turnéer för, i mitt tycke, världens bästa orkester – Göteborgs Symfoniker.
Vincent Hashmi, sponsoransvarig