Stäng
Meny
Publicerat i bloggen den 20 mars 2017

En vuxen man gråter.

Jag avskyr barn. Speciellt när de sjunger. Och allra mest när det är flera barn som sjunger samtidigt. Kör, kallas det visst. Då är dom som värst. Jag försöker titta upp i taket, räkna lampor eller tänka på Janne Långben, men inget hjälper. Barn som sjunger får mig att gråta.

Den här veckan har därför varit en plåga. För den här veckan har 150 barn stått på scen och sjungit tillsammans med Göteborgs Symfoniker. Kör-elever från Göteborgs kulturskolor, elever från Styrsöskolan tillsammans med elever från förberedelseklasser i västra Göteborg har gjort en fantastisk föreställning. En föreställning som fått mig att känna att ”ja, kan vi mötas på det här sättet, då kan det nog bli något av den där mänskligheten till slut.”

”Till fots” har spelats för fulla hus. Mellanstadie-elever har stimmat in i bänkraderna, härjat en stund och sedan koncentrerat lyssnat på orkestern och vad deras jämnåriga haft att säga/sjunga från scenkanten. (Av någon anledning gråter de inte som jag och deras lärare, men de är hur som helst väldigt fokuserade, vilket jag ser som ett gott tecken.)

I ”Till fots” berättar ett antal barn om flykten de nödgats göra och om mötet med det nya landet, Sverige. Berättelserna varvas med körmusik och symfonisk musik. Det är en värdig stund vi bjuds på. Ett allvar och samtidigt en lekfullhet som inger hopp.

Och när jag sitter där och lipar så förstår jag några tårar faller för att det barnen berättar är så sorgligt. Några tårar trillar för att de sjunger så fint. Och några tårar rinner nog längs med kinden för att det här är något hoppfullt som händer precis framför mig. Det vackra i det här mötet, i att berätta, att dela med sig, att känna sig delaktig i ett större sammanhang, att bli sedd, att se… Dripp dropp.

Precis så här ska ett konserthus användas! Också. Till att samlas, beröras och reflektera. Vi är alla en del av den här historien. Historien om den vandrande människan. Vi har själva flyttat någonstans, vare sig det berodde på arbete eller krig. Vi har alla lämnat något och hittat något nytt. Vi behöver alla ta del av en större berättelse tillsammans. Njuta av det ofantligt vackra som vi kan skapa. Gråta åt det vi raserar.

Emma Nyman, processledare Göteborgs Kulturskolor, Sofia Odhagen, Samordnare Skapande skola, Teaterpedagog Malin Johansson och musikpedagog Caroline Cappelen… utan er – ingen föreställning. Tack för alla tårar!

Näsduk, någon?

Jag tror och hoppas att alla medverkande och åskådare kan känna att ibland… men bara ibland… är livet magiskt.

Mats Kjelbye,  producent barn/unga

 

Nyhetsbrev

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbreven så får du information och erbjudanden från Göteborgs Konserthus direkt i din mailbox en till två gånger per månad.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev