Ibland är det svårt att hitta de rätta orden. Ibland är det svårt att förklara vad man vill, vart man vill. Man bara vet att man måste hitta nya riktningar, inte exakt hur, man vet att frågan är komplex. Då är det viktigt att ändå våga börja. Gå ett steg i taget.
I måndags genomförde vi på Konserthuset vår tredje konsert under titeln ”Relaxed Performance”. En ambition och ett koncept som initierades hösten 2015 efter ett par omvälvande händelser på Konserthuset då vi fick största anledning att reflektera över både den fysiska och mentala tillgängligheten till vår verksamhet. Vid det första tillfället fick en flicka med Downs syndrom lämna Stora salen tillsammans med sina föräldrar, mitt under pågående konsert, då en man i publiken ställt sig upp och påpekat att hon störde efter att flickan med vissa ljud uttryckt sin uppskattning för musiken.
Vid det andra tillfället fick en skolklass med fem rullstolsburna elever vända i dörren då regelverket då sade att vi inte fick lov att ta in fler än två rullstolar i Stenhammarsalen. Den senare händelsen är relativt enkel att reflektera över – vi behöver skapa större fysisk tillgänglighet till konsertsalarna i Konserthuset, ett arbete som kommit långt sen händelsen 2015. Den första händelsen däremot kräver ett mer komplext resonemang. Magnus Haglund, journalist och närvarande under konserten då flickan fick lämna salen skrev efter händelsen en artikel ”När musiken krockar med livet” publicerad 13 april 2015 i Göteborgs-Posten. ”Det är så mycket som möts; publikens förväntningar, musikernas kunskaper och gemensamma ansträngningar, traditionerna från tidigare framföranden som förs vidare och får nytt liv.” Och han fortsätter ”Så hur skall man egentligen närma sig de här händelserna?
På något vis är det fantastiskt att Göteborgspubliken får vara med om dessa avsteg från konsertrutinerna, när musikens grundvillkor ställs på sin spets och livet i konsertsalen hamnar i direkt dialog med det omgivande samhället, till exempel med idéerna om den andre, den som är annorlunda än jag.”
Vilka är då konstmusikens grundvillkor? Finns det överenskommelser och förförståelse som är nödvändig för att kunna ta till sig konstformen? Jag tror att vi alla lätt kan svar ja på den frågan. Men finns det då utrymme för den andra, den som är annorlunda än jag, som inte gör som vi brukar, som bryter normen. Om svaret blir nej på den frågan hur ska vi då leva med det?
Relaxed Perfromance handlade från början om en ambition om att försöka möjliggöra mötet mellan olika. Låta musiken vara katalysator för det oväntade och skapa en tillåtande och generös atmosfär där alla, oavsett temperament och funktion, skulle vara välkomna att ta till sig musiken på sitt eget sätt. Vi reflekterade över särbehandling och stigmatisering. Vi tvekade men vågade prova oss fram. Vi slog fast att vi ville göra så lite som möjligt med musikernas framförande. Målet skulle vara att presentera klassisk musik på högsta konstnärliga nivå, samma prestation som våra musiker gör varje vecka för vår abonnemangspublik. Vi funderade över vilka komplex, rädslor eller funktionsvariationer som skulle kunna vara hinder för att komma och lyssna. Vad skulle vi kunna ta bort och vad skulle vi kunna addera för att skapa den trygghet och förutsägbarhet som inkluderade fler.
I måndagens Relaxed Performance presenterade Göteborgs Symfonikers brassensemble ett spännande program med musik skriven av enbart nu levande kompositörer. Publiken fick uppleva spänstiga tongångar guidade av presentatör Emilia Wärff, till vardags dansare och medlem i Spinn, ett normbrytande och inkluderande danskompani. Emilia ställde frågor till musikerna och till Niclas Rydh, en av kompositörerna som var närvarande på konserten. Genom att försöka förstå instrumenten, kompositörens idéer med verket och musikernas tolkning av det samma gav Emilia oss nycklar som kunde hjälpa oss in i konstverken.
Konserten syntolkades och förmedlades genom tecken som stöd. Dörrarna stod öppna under hela konserten och publiken uppmanades göra det som kändes bra och rätt, lyssna inne i salen eller ta till sig konserten utanför, sitta still eller röra på sig. Programmet projicerades på väggen, som i en spårvagn visste man hela tiden var man befann sig, hur långt det var kvar till nästa stopp och när resan skulle vara slut.
Jag satt i publiken och kände att vi skapat förutsättningar för något annat, att vi delade konsertrummet på ett generöst och tillåtande sätt. Jag såg också att det fanns flera i salen som antagligen ser våra ”vanliga” konserter som en omöjlighet. Funderade över om det satt någon ”vanlig” konsertbesökare där som valt att komma till konserten för att man sökte det oväntade, av nyfikenhet. Konstaterade att det inte var helt tyst i salen och reflekterade över vad det gjorde med möjligheten att ta till sig musiken. Trollbands av en liten tjej som dansade runt, runt framför scenen helt inne i sitt sätt att ta till sig musiken.
Frågan om tillgängligheten till konsten och dess grundläggande förutsättningar ställer många frågor och levererar inga självklara svar. Relaxed Performance är ett sätt att närma sig frågan. Kanske kan det bli ett laboratorium där vi utgår ifrån möjligheterna i konsten och skapar fler rum, olika rum där man möts och konsumerar symfonisk musik på många sätt, på olika sätt. Vi måste sträva efter en verklighet där utanförskapet är minimerat och normen breddad. Vi måste våga utmana konventionen och den traditionella formen. Jag tror att det leder till utveckling. För oss som väljer att vara närvarande i salen. För gestaltningen och förmedlingen. För konsten.
Petra Kloo Vik, ansvarig barn- och ungdomsverksamhet