Publicerat 11 september 2018 Rysk hockey i Konserthuset?

Jämförelse mellan ”elitmusiker” och elitidrottare görs ganska ofta och det finns en mängd olika infallsvinklar som stämmer väl överens och gör det lättare att förstå.

Veckan har varit fantastisk med en stämning på topp. Härligt men svårt att förmedla. Jag gör ändå ett försök.

Jag har i veckan kommit att tänka på rysk hockey när den var som bäst och skönast. Jämförelse mellan ”elitmusiker” och elitidrottare görs ganska ofta och det finns en mängd olika infallsvinklar som stämmer väl överens och gör det lättare att förstå. Skulle de här kunna bli en vinnande orkester på samma sätt som de var oslagbara på hockeyplanen under 70- 80-talet? Skulle Göteborgs Symfoniker kunna vinna på hockeyrinken?

I veckan har vi gjort något som är enkelt och helt naturligt, ändå fantastiskt underbart, men är trots det av olika anledningar ganska svårt att få till. Det är mycket som ska stämma, många olika planeringsscheman ska synkas. Jämförelse kan göras med den grund som gjorde 70- och 80-talets Big Red Machine till oslagbara hockeyhjältar.

Men vad har hockey och orkesterspel gemensamt undrar ni? Nyckelorden är lagsport, samspel och gemensamt träget arbete. Sovjeterna hade ett antal fantastiska individuella stjärnor, visst var det så, men det som avgjorde till deras fördel var det otroliga samspelet. Pucken gick blixtsnabbt som på en väl spänd röd tråd mellan spelarna, utom räckhåll för motståndarna. Denna avgörande skillnad visade sig senare när flera av stjärnorna värvades till NHL och under en tid hade medioker framgång till dess man förstod vikten av att sätta dem i än mer väloljat samspel än som var vanligt i NHL.

Grunden för detta i en symfoniorkester ligger naturligt i att det är tillsvidareanställningar så att laget får chans att växa samman. Men den vanliga veckan i ett konserthus är att vi har repetition 2-3 dagar följt av genrep + konsert och sedan en eller två repriskonserter. Det är ett mycket pressat schema med totalt fokus på att leverera toppkonsert redan efter dessa fåtal repetitioner. Spelåret fylls med sådana veckor. Kraven är stora på ständiga leveranser av fina konserter, med program som ska spänna över flera hundra års tradition med olika stilar, vi ska vårda ett arv och samtidigt utveckla vår samtid till kommande arv att förvaltas i en framtid.

Totalt får vi till över 100 konserter samt några turnéer och det gäller att hänga med i det höga tempot där varje ny vecka innehåller mer eller mindre ny repertoar och oftast olika dirigenter med sina önskemål och tolkningar. Det är inte lätt att spränga in något annat i ett späckat program, sedan måste tid finnas för enskild övning och till slut också vila och återhämtning. I och med att nyckelhålet för att komma in i en orkester av Göteborgs Symfonikers rang är mycket trångt så har vi en skara mycket fina musiker som med idrottstermer gjort sin grund- och specialiceringsträning till hög individuell nivå. Utmaningen är sedan att lära sig den stora grundrepertoaren och att bli en viktig del, men ändå bara en del, i det större sammanhanget – orkestern.

Ibland frågar någon hur det kan komma sig att vi har en så framgångsrik orkester i ett litet land och som dessutom inte ens är i huvudstaden? Jag tror svaret ligger i flera delar men en sak som väger tungt är den fina tradition vi har av lagspel och kamratanda. När detta också leds framåt av så fina dirigenter som vi haft under åren såsom Neeme, Gustavo, Nagano och nu Santtu-Mattias Rouvali, ja då blir det strålande resultat.

Den vanliga konsertveckan går som sagt ut på att med alla medel göra det till så fantastiska konserter som det bara går, med de förutsättningar som finns. Det vi gjort denna veckan är att lyfta förutsättningarna, vilket ger nya möjligheter att nå nya nivåer.

Vad är det då vi gjort denna veckan? Vi har utan press att prestera specifik konsert jobbat med en mängd olika små och stora bitar, slipat på samspel, tajming, klang, intonation etc. Vi befinner oss också i en stor generationsväxling och då blir det här arbetet tillsammans med chefdirigent extra viktigt när vi ska göra konststycket att bevara det bästa med Göteborgs Symfoniker samtidigt som vi skapar det nya Göteborgs Symfoniker.
Det är en härlig upplevelse att se vad som händer med orkestern och Santtu i mötet på podiet, där frigörs energi så det sprakar och i en prestigelös atmosfär som inbjuder till att alla ger allt de kan i arbetsprocessen. Vi har en fantastisk orkester med en mängd fina musiker och nu har vi återigen lyckats engagera en toppdirigent och denna veckan lyfter de tillsammans på vägen mot nya framgångar.
Vi har alltså gjort något som kan tyckas inte vara så märkvärdigt, men resultatet kommer vara värdigt att märkas!

Svaret på frågorna längst upp blir naturligtvis nej, men ”pucken” går nu än mer på den röda tråden genom orkestern och mekanismerna bakom framgång är desamma!

Johan Nordin, Orkesterchef