Konserthusets publik är sig kanske inte helt lik ikväll, inte bara orkestern utan även till stora delar publiken är klädda i svart. Men det är inte inga dystra tongångar utan vi har kommit för att höra Göteborgs Symfoniker under ledning av Hans Ek och med hjälp av göteborgsbandet Fontän ta sig an krautrock, electronica och industri. Allt med fokus på Tyskland (eller i alla fall Centraleuropa). Med en musikalisk tråd från Stockhausen till Rammstein d.v.s. närmare 40 år.
Det droppas i mitt sällskap bestående av som alltid välklädda syntare, frekvent referenser till Einstürzende Neubautens spelning på kåren 1989, medan jag får ta emot diverse tråkningar för att jag vid den tiden hängde på nu insomnade rockklubben Valvet eller fritidsgården och lyssnade på dödsmetall. Jag ger mig inte in på att diskutera vad som egentligen satt Göteborg på den samtidsmusikaliska kartan utan nöjer mig med att berätta om min förtjusning över remixen av CAN-låten Vitamin C i Netflixserien The Get Down om hiphopens historia.
Krautrock var ursprungligen ett skämtsamt ord i engelsk musikpress för den musik som växte fram i Västtyskland sent 60- tidigt 70-tal, Kosmiche musik var ett försök till en annan beteckning. Jag lutar mig tillbaka i fåtöljen som vanligt hänförd av den vackra salen och akustiken och det börjar med ett snyggt intro av Tangerine Dream. När sedan tolkningen av Neubautens ”Seele breent” drar igång är det faktiskt någon i publiken som skriker till. Ganska effektfullt på min ära!
Fontän är en ny bekantskap för mig, dom ser onekligen ut att trivas och smälter in i orkestern.
I pausen hettar det till litet ytterligare då barnen ringer och undrar om varma mackor skall vara 30 eller 40 minuter i ugnen. Även mackorna är klädda i svart idag tänker jag och går in igen.
För mig är konsertens höjdpunkter ändå Kraftwerktolkningarna, hur bra dom passar för orkester hörde vi senast när Göteborgs Symfoniker och Hans Ek m.fl. gjorde sin Bowie- tribut.
Kosmos betyder ju ordning och man föreställer sig ändå att när Ralf och Florian sitter i loket kommer tåget i tid, (- eller vänta nu, cyklar dom inte?). Men samtidigt svänger det, ordning som svänger!
På det hela en toppenkväll tyckte vi och när vi ger oss ut i natten sitter känslan kvar av att mycket hänger samman, att man kan rita trådar genom historien, både sin egen om den musikaliska. Det är kul att tänka på att för de här banden lever idéerna vidare och blir en del av något annat.
Häromsistens såg vi som sagt Göteborgs Symfoniker framföra sin hyllning till Bowie och Berlintrilogin som tog sitt avstamp till stor del i samma musikaliska bakgrund, vågar man hoppas på att nästa gång följa tråden mot Detroit och dansmusiken?
Hälsar Daniel, gästbloggare ur publiken.