Berlin, Die Philhamonie. Smaka på den, genialt namn på ett konserthus, eller hur? I bestämd form, antyder att det inte är vilket hus som helst. Och det är det inte, hemmaorkestern, Berliner Philharmoniker, är bland de högst rankade av alla symfoniorkestrar i världen. Det ställer vissa krav när vi som gästande orkester bjuder in till konsert i deras hus vid Potzdamer Platz.
Programvalet är viktigt då det skapar en identitet för orkestern, första stycket var Daniel Nelsons Steampunk Blizzard, ett extrovert verk som får upp stämningen i salen med flera grader. Med tonsättaren på plats blir det också mer personligt, han var mycket nöjd och glad att få ta emot publikens gillande i applåderna.
Det är på många sätt intressant att jämföra med konserten i Hamburg. Akustiken i Berlin är mer som i Göteborg, varm med ett djup i klangen, en klart bättre upplevelse. Publiken i Berlin är kräsen och vet vad de vill, det räcker att viska något till grannen i raden så får man en vänlig tillrättavisning, Man stimmt! Alltså inte under själva verkets framförande, utan när orkestern stämmer. Respekt. Så icke i Hamburg, där filmades och fotades det under konserten, hade varit omöjligt i Berlin. Jag gillar faktiskt båda förhållningssätten, med en ny publik får man räkna med ett nyfiket otvunget sätt. Vi behöver dem, den nya publiken. Och samtidigt är det skönt när det är så tyst i salen att man håller andan.
Alice Sara Ott framförde Ravels pianokonsert i G-dur med påföljande extranummer, jag gissade på Satie i förtid och fick rätt! Det kändes som en självklar avslutning innan paus. Dödstyst i salen efter vidunderligt fint pianospel. Höll andan.
Under en mottagning i pausen presenterade vår VD Sten Cranner orkestern för tyska organisationer inbjudna av Svenska Mässan och Göteborg & Co. Syftet var att locka dem att förlägga konferenser, mässor och evenemang i Göteborg. Med Göteborgs Symfoniker på plats i Die Philharmonie blir ju sammanhanget ypperligt. Våra kolleger från Svenska Mässan och Göteborg & Co var mycket nöjda, det finns sedan länge ett stort intresse för Sverige i Tyskland, i synnerhet i Berlin. Trevligt!
Efter paus dags för Sibelius igen, ett av Göteborgs Symfonikers starkaste kort repertoar- och identitetsmässigt. Sedan Neeme Järvis dagar har otaliga konserter och turnéer innehållit Sibelius symfonier, tvåan kanske mest av alla. Konstigt nog är inte Sibelius så flitigt spelad i Tyskland, så valet ät helt rätt. För mig som skriver detta och som var med och spelade på Järvis tid blir det en slags tidsresa. Det räcker att sluta ögonen så är jag tillbaka i cellostämman på 80-talet. Härlig känsla.
Framförandet uppskattades förstås, Santtu-Matias Rouvali har Sibelius i blodet och bjöd på en Valse Triste som extranummer igen. Världens bästa vals? I alla fall i Die Philhamonie med Göteborgs Symfoniker tisdagen den 19 februari 2019.
Turnén rullar idag vidare till München, Frankfurt och Köln men så gör inte bloggaren, hemåt för kontorsjobb och konserter med vännerna från Stockholm, Kungliga Filharmonikerna på fredag och Sveriges Radios Symfoniorkester på lördag. Snudd på utsålt så skynda om ni inte har biljetter!
Så det blir litet blogg-paus nu fram till Wien och Salzburg, då tar Måns Pär Fogelberg över stafettpinnen, välkomna åter då!
Urban Ward
Kommunikationschef
PS. Om vi levde upp till kraven? Lita på det!