Det kändes på ett märkligt vis lite skönt att höra att vi är flera. Vi pratar inte mycket om det här utan vi hanterar problemen på alla möjliga vis. Det klättras, springs maraton, promeneras, genomförs pilatespass och gymmas i kollegiet och det är ganska ovanligt att någon blir sjukskriven en längre tid. Själv tränar jag på gym och jag har funnit det beroendeframkallande men det räcker inte utan jag behöver något att träna för. Vissa sporter kan ge mig ett tillstånd av total närvaro och koncentration och min senaste passion är forspaddling.
Orkestermedlemmen Lars Mårtensson och blogginläggets berättare
I Augusti åkte jag till en kurs i Augsburg i södra Tyskland. Det visade sig att jag var den enda anmälda deltagaren, så jag fick i praktiken privatlektioner hela veckan. Det var stenhårt och svårt men fruktansvärt kul. Att manövrera kajaken på ett kontrollerat vis i en fors är vad kursen handlade om och svårighetsgraden stegrades hela tiden.
På ett ställe delade sig forsen. Rakt fram strömmade den så kallade Jugendstrecke och till höger fortsatte Olympiastrecke med den svåraste och brantaste delen. Sven, min instruktör, paddlade rakt fram och jag förmodades följa efter men jag hade kommit en aning för långt åt höger så strömmen drog ner mig i den olympiska banan hur mycket jag än stretade emot. Vad tänkte Sven när jag försvann över kanten? På tvären!
Omedelbart slog jag runt och jag gjorde direkt en eskimåsväng och det var ju bra, men när jag kom upp igen åkte jag baklänges i en faslig fart. Det var ingen rolig känsla och när jag välte igen gav jag upp, lämnade kajaken och åkte flytväst resten av forsen. Jag svalde stora delar av floden Lech och fick en och annan kallsup men annars gick det bra. Senare fick jag paddla den nedre delen flera gånger och första gången drabbades jag av ett lyckorus. Efter min vecka i Augsburg var mina axlar i högform och även mentalt kände jag mig verkligen redo att ta mig an symfonikernas nystart.
Lars mitt i sitt senaste paddling äventyr
Det slår mig att det finns likheter mellan att paddla fors och att spela orkester. Fysiskt måste man vara i form och mentalt skall man försöka vara väl förberedd, inte vara rädd, vara helt närvarande i nuet och inte låta sig nedslås när något blir fel utan bara ånga på utan skyddsnät. Det finns dock en stor skillnad: I slutet av den Olympiska forsen stod ingen och applåderade men efter slutackordet i en Mahlersymfoni blir vi hyllade av vår publik och när vi då torkar svetten ur pannan, reser oss upp och tar emot applåden så är det en helt underbar känsla! Lite ont i axeln har då ingen som helst betydelse.
Hälsningar,
Lars Mårtensson
Viola Göteborgs Symfoniker