Jag heter Tove Lund och lärde mig spela fiol i Trollhättan när jag var fyra år gammal. Via studier för bland annat Per Enoksson på Edsbergs slott fick jag tjänst i förstafiolstämman i Sveriges Nationalorkester- Göteborgs Symfoniker. Nu har jag jobbat där i två år.
Tove Lund, första violinist i Göteborgs Symfoniker och blogginläggets skribent.
Efter hemkomsten från vår korta vistelse i Japan fick vår arbetsplats hållas stängd för publik. Vi fick tänka om, tänka nytt och använda oss av vår kreativitet. Som ett led skapade vi mindre grupper och hittade nya sätt att framföra vår musik på. Fem av oss bildade en kvintett, som vi kom att kalla Tegnellz, och vi åkte under årets varmaste vecka runt i en liten turnébuss och varvade konserter, glass och bad. Vi var runt i regionens kommuner och spelade på äldreboenden. Att få se ansiktsuttrycken och vilken påverkan musiken hade var magisk att uppleva, speciellt eftersom det var något vi inte längre kunde ta förgivet.
På ett av de äldreboenden vi spelade fann vi en av vår tids finaste altsångerskor Birgit Finnilä, snart 90 år, i publiken. Hon gjorde, bara med GSO, hela 65 konserter och var solist under symfonikernas USA-turné 1983.
Denna tid och dessa intima möten under året som gått var något vi längtade tillbaka till. Så förra veckan när våra orkesterkollegor gav sig in i filmvärlden i Stora salen åkte Tegnellz ut i verklighetens novembermörker. Två av våra kvintett-medlemmar var på villovägar i Köpenhamn så i stället hoppade andra kollegor in. Vi var nu Sara Trobäck (violin), Karin Claesson (viola), Johan Stern (cello), Ragnar Arnberg (klarinett) och jag. Dessutom behövdes en pianist och en hornist för första halvan av programmet. Alec Frank-Gemmill tog horn-rollen och på piano kom Peter Friis Johansson. Peter hade några veckor innan spelat in 3(!) pianokonserter med oss.
Att repetera med fem personer i stället för hundrafem var annorlunda. I orkestern anpassade jag min klang in i en större grupp av violinister medan i kvintetten fick min fiol ha en egen röst. Funderingar och tankar kunde uppkomma och det gavs tid till diskussion mellan oss allihop, något som i stora orkestern vore omöjligt. Under hösten hade vi repeterat med stigande intensitet.
Efter instuderingsperioden var det dags – show time! Vi satte oss i turnébussen och lämnade Götaplatsen med spänd förväntan. Varje konsert är unik och vad som helst kan hända. Vänersborgs Musikförening, en anrik musikförening med många decenniers samarbeten med musiker från Göteborg, tog emot oss med värme och generositet. Johan Stern, som spelade cello i konsertens alla tre verk, värmde upp publiken med historier och anekdoter- sådär som bara han kan. Han berättade om hur Franz Schrekers der Wind var tillägnad två systrar som var mimiker och bad skämtsamt om att få kalla upp Sara Trobäck och Karin Claesson för att mima träd i vinden.
Genrepetition av Franz Schrekers der Wind i Vänersborg.
Andra konserten hölls i Herrljunga, där Sparbanken i Alingsås hade bjudit in till konsert. Direkt efter Elfrida Andrées pianotrio kom ett spontant wow-utrop från publiken. Det blev som ett bevis på den mer ömsesidigt öppna och avslappnade atmosfär som uppstod vid kammarkonserterna.
Det betydde mycket att få komma ut till en publik som annars inte lika lätt når oss i Konserthuset. I både Vänersborg och Herrljunga berördes vi av publikens och arrangörernas entusiasm och engagemang. Stort tack till er!
Vår sista konsert var på hemmaplan! Kvällen i Stenhammarsalen hade varit slutsåld sedan länge och våra förväntningar låg som ett bubblande glädjerus i logen. På konsertens affisch lovades ”något av det vackraste som skrivits”. Vår klarinettist Ragnar Arnberg presenterade Brahms klarinettkvintett med några meningar och sedan bar det av. Efter första satsen stannade jag upp i tanken; det här var mitt jobb, det här var mina kollegor. Jag kom ihåg första gången jag som tonåring hörde Sara Trobäck spela och nu satt hon på stolen bredvid. Orkestern jag vuxit upp med som barn till en Volvo-anställd var nu min arbetsplats. Ragnar andades in till andra satsens toner och jag flöt tillbaka in i musikens värld.
Efter Brahms klarinettkvintett i Stenhammarsalen.
Veckan med kammarmusik hade nått sitt slut. Nu var det dags att återgå till Stora salen och den nya veckans äventyr – orkestern spelade bland annat storband bakom Alicia Vikanders dans och vi sjöng tillsammans med Barbara Hannigan!
Vi ses på konserthuset,
Tove Lund
Första violinist Göteborgs Symfoniker