Det är något visst med pianokonserter. I århundraden har de haft en enorm dragningskraft på publiken, på solister och kompositörer. När Mozart organiserade sina konsertserier i Wien på 1780-talet var det en självklarhet med en ny pianokonsert varje gång. För den unge Beethoven var pianot och hans omvittnade virtuositet en nyckel till framgång. Och bara några decennier senare fick Franz Liszt publiken att dåna när han visade upp sina pianokonster, samtidigt som det spröda geniet Frédéric Chopin skapade sin egensinniga musik för Paris salonger.
Publiken ser fascinerade hur solisten likt en domptör tar sig an instrumentet och hanterar de enorma krafter som frigörs. Man ska tänka på att strängarnas totala dragspänning i en flygel är på närmare 20 ton i vikt. Ett piano eller en flygel är ett invecklat instrument där det är flera led mellan fingret som trycker ner tangenten och filtklubban som till slut träffar strängen.
Konsten att slå an tangenten på ett sätt som får oss i publiken att kippa efter andan av hänförelse är egentligen ett mysterium. På en violin, exempelvis, har fingret direkt kontakt med strängen, och tonen kan hållas ut i en evighet, och förändras under tiden. På ett piano är det kört i samma ögonblick som tangenten slagits an.
Ofta pratar man om hur solister laddar musiken med passion och lidelse, eller kanske sublim skönhet. Stora pianister har den där fantastiska förmågan att kunna omvandla sina musikaliska visioner till anslag, fraser, avrundningar, pauser, extatiska utbrott och vemodiga suckar. De tar makten över musikens uttryck och den magi som gör att magen knyter sig eller tårarna kryper upp i ögonen av ett simpelt ackord.
Varje solist har sina egna metoder för att närma sig musiken. För somliga är det en rent intuitiv akt, andra borrar sig in till musikens innersta kärna och tar reda på allt om hur musiken framförts av tidigare generationers pianister, och gör utifrån det sina egna uppdaterade tolkningar.
Samtidigt kan vi bara gissa hur det lät när Mozart och Beethoven själv spelade sina konserter. Eller hur Chopin, som för övrigt tyckte illa om att ge konserter, själv gestaltade sin dynamiskt expressiva musik.
När det gäller Rachmaninov behöver vi inte gissa. Vi vet genom att lyssna på inspelningar där han spelar själv. Hans tredje pianokonsert, som vi kommer att höra med Roland Pöntinen som solist, är en oerhörd utmaning för solisten. Vackra långspunna melodier förenas med passionerad romantik och extrem virtuositet. Hör bara hur den inledande enkla melodin virvlar iväg och blir starten på ett av den stora pianolitteraturens mest hänförande musikaliska konstverk.
Göran Persson
Musikskribent
