Att bära en bas är inte särskilt praktiskt, så av tradition står symfoniorkestrarnas organisationer för basarna, liksom harpa, slagverk och piano. Men basisterna har också egna instrument de övar på hemma, och Jenny Ryderbergs privata instrument bär verkligen på en spännande historia.
Det har ägts av Sergej Kussevitskij (1874-1951), världsberömd kontrabasist och dirigent som under flera decennier var chefdirigent för Boston Symphony Orchestra. Han inledde sin karriär som kontrabasist och turnerade flitigt i Europa och USA, och spelade faktiskt också i Sverige 1909. Jenny har hittat en annons från början av förra seklet där man stolt presenterar en konsert med den store basisten. Efter ryska revolutionen bestämde sig Kussevitskij och hans rika fru, arvtagerska till ett te-imperium, för att lämna Sovjetunionen. De tog med sig alla sina ägodelar, inklusive värdesaker och juveler.
Sergej Koussevitzky
– Jag fick tag i ett brev till en av instrumentets tidigare ägare där det står att paret Kussevitskij smugglade sina värdesaker i kontrabasen. De tog av botten och gömde juveler och obligationer i instrumentet.
Brevet skrevs av Vera Newman, gift med den berömde engelske musikkritikern Ernest Newman. De var goda vänner med paret Kussevitskij som omnämns regelbundet i Vera Newmans biografi över maken. Eftersom Sergej Kussevitskij turnerade flitigt internationellt lade tullen inte ner någon större energi på att undersöka parets bagage. De klarade sig utan problem och fortsatte till Paris där de kunde börja om på nytt med sitt startkapital.
Kussevitskij etablerade sig snart som dirigent och genomförde stora konsertserier där han bland annat uruppförde musik av Stravinsky, Prokofjev och Honegger. Han beställde också orkestreringen av Musorgskijs pianosvit Tavlor på en utställning av Maurice Ravel, ett praktfullt orkesterverk som sedan dess spelas över hela världen.
Visste du att Kussevitskij dyker upp i Netflixsuccén Maestro? Filmen, som fått stort genomslag, porträtterar den kända dirigenten Leonard Bernstein, som var vän med Kussevitskij.
Innan Kussevitskij lämnade Europa för att 1924 bli chefdirigent för Boston Symphony sålde han sin bas. Den hamnade hos en tenor med musikskola och därefter hos en kvinnlig engelsk basist, pionjär inom yrket. Den övertogs av en manlig basist i samma land och lades så småningom ut till försäljning. I auktionsannonsen beskrevs den som ”Property of a gentleman, the ex Koussevitzky, a very fine Italian double bass.” Och den skulle Jenny ta över.
– Ganska kul att det blev ”varannan damernas”, säger hon nöjt.
Hon upptäckte instrumentet på en engelsk auktionssajt och var intresserad, men det var mycket pengar att lägga ut. Det tyckte förmodligen andra basister också, för basen blev inte såld. Basen lades upp för försäljning en andra gång men såldes inte då heller. Tredje gången gillt… Jenny bestämde sig för att känna på instrumentet. Det blev en resa till London i oktober 2010.
– De flesta auktionsföretag har sina verksamheter på Albmarle Street, och där ligger också The Royal Institution of Great Britain där jag fick testa basen. Här hade vetenskapsmannen Faraday undervisat och hållit föreläsningar, en jättefin sal. Jag hade en halvtimme på mig. När jag spelade kändes det att ingen hade spelat på den ett tag, den var lite tjurig, men jag testade några provspelningsstycken och visste direkt att allt stämde. De där passagerna som man kanske övat på i tusentals timmar och tidigare känt att det funkar hyfsat, nu var det plötsligt inga problem. Då blir man ju jättelycklig så klart.
Jenny lade ett bud på basen och eftersom intresset varit lågt bestämde sig ägaren för att acceptera budet. Frakten från London var ett orosmoment, det skedde under riktigt vinterrusk, men det slutade väl. Jenny fick basen iordningställd och putsade bort smuts och hartsrester.
– Det var jättekul att ta av allt dammet som ackumulerats de senaste åren. Den är i otroligt fint skick och har aldrig åkt på någon större smäll. Det finns nästan inga basar som klarat sig från det med tanke på hur stora och otympliga de är. Basar som transporterats på häst och vagn genom Europa i 300 år, i orkesterdiken och turnélådor… Den har inte ens en ljudpinnespricka vilket är väldigt ovanligt. En sådan spricka går där ljudpinnen sitter mellan lock och botten, det är mest tryck på botten, så det är lätt att skadorna uppstår där. Däremot läckte basen lite i fogarna så den fick lämnas in för reparation hos en internationell expert.
Jenny packade ner instrumentet i en bil och for till München med kollegan Vlad Stanculeasa som skulle ut på arbete. Han hade med sin fina violin som en gång ägts av legendariske George Enescu, och hon hade sin Kussevitskij-bas. Ett vackert instrumentpar!
När basen renoverats var den återställd i bästa skick. Den kommer från Italien och är förmodligen tillverkad av instrumentbyggaren Tononi på 1720-talet. Jenny jämför den med en rashäst, ett känsligt och temperamentsfullt instrument som svarar blixtsnabbt.
– Faktum är att det klingade lite för skarpt med min ordinarie stråke, så jag köpte en ny som är lite mjukare i klangen. Basen är något mindre än orkesterbasarna och har en botten som är fasad mot halsen vilket gör att det är enklare att nå på greppbrädan.
– Jag tycker den har helt idealisk storlek eftersom man kan sitta med båda benen på golvet och på en vanlig stol. Då slipper man också ryggproblem.
Det råder ingen tvekan om att Jenny Ryderberg är nöjd med sin unika bas.
– För mig är den helt perfekt!
Texten kommer ursprungligen från en intervju i Konsertmagasinet Podiet från säsongen 2013-2014 och har uppdateras samt justerats 2024.
Text: Stefan Nävermyr
Bilder: Nadim Elazzeh & Getty Images