Ibland sitter jag och min man, som också är musiker, och lyssnar på musik hemma tillsammans. Vi börjar med något stycke och så blir det ett annat och så nästa och nästa och nästa, ibland är det faktiskt svårt att komma i säng. Att dra på oss stövlarna och gå rätt ut i skogen är ett annat sätt att koppla av. Vi bor precis intill, så det är lätt för oss. När det är svampsäsong tar vi svampkorgen med oss.
Det börjar bli några år nu som jag har spelat med Göteborgs Symfoniker, jag fick anställning redan 1984. Vi var många som anställdes på samma gång, så vi kommer att pensioneras ungefär samtidigt. Det är roligt att se de nya med sina förväntningar och ambitioner. Det är många från utlandet som kommer till våra provspelningar, det är jättekul och fantastiskt att de vill.
Samtidigt tänker jag att om man vill ha symfoniorkestrar i Sverige så måste det finnas en utbildning i grunden, som gör att vi kan få fram musiker. Det viktiga är att se till att vi får behålla våra kulturskolor, att de får de anslag de behöver för att kunna fortsätta. Jag kommer själv från den miljön, så jag vet hur mycket det kan betyda.
När jag ser tillbaka är det så mycket jag har varit med om med orkestern. Ett minne var när vi spelade till Chaplinfilmen Stadens ljus 2005 i anslutning till Göteborg Film Festival. Det var på Scandinavium och säkert 5 000 i publiken. Jag kommer ihåg vissa scener när han boxades och folk vred sig av skratt. Istället för att sitta hemma i soffan själv och titta, så blev det nån slags masseffekt.
Det var inte så länge sedan vi gjorde musiken till Harry Potter och hemligheternas kammare. Många i publiken hade klätt ut sig i de olika elevhemmens färger på Hogwarts skola. Vilken stämning det blev! Att vi får sitta där och spela live till detta är så häftigt.
Ibland på turnéer har vi haft publiken väldigt nära. Som i Albert Hall i London där ståplatspubliken står längst fram bakom ett staket. De går på alla konserter och är otroligt entusiastiska. Eller på Musikverein i Wien där jag och en kollega satt i sista ledet av förstafiolerna. Vi hade publiken en halvmeter bakom oss. När vi hade spelat klart knackade de oss på ryggen och tackade för konserten. Det var verkligen närkontakt.
Det vackraste jag vet är en långsam sats i en Mahlersymfoni, en Sjostakovitjsymfoni eller en vacker pianokonsert av Mozart. Och Verdis operaarior kan få mig att bryta ihop.
Men också musik som påminner om mina föräldrar. Förra året, precis innan min mamma gick bort, tog jag med fiolen till sjukhuset och spelade Sov på min arm av Evert Taube för henne. Och när jag hör Stilla natt, tänker jag på min pappa som älskade den.
Musik betyder så otroligt mycket för mig, utan musik skulle jag inte fungera så bra. Det känns verkligen underbart att spela och vara till glädje för så många.
Annika Hjelm berättade för Ulla M Andersson