Stäng
Meny

Arkiv

Anders Eliasson



 10 min
1 konsert
1996-09-11


 6 min
1 konsert
1979-10-30


 17 min
2 konserter
2011-05-05


 25 min
2 konserter
2018-11-30

ANDERS ELIASSON (1947-2013) EINSAME FAHRT, VIOLINKONSERT Moderato Andante Allegro Adagio Presto. Piú mosso Någon programmusik skrev han aldrig, Anders Eliasson. Respekten för musikens eget språk och uttrycksförmåga var helt enkelt mycket större än så. Varje ambition att låta musiken översätta till exempel bilder eller berättelser och händelser var helt enkelt att reducera den - egentligen att göra både musiken och lyssnaren en otjänst. I början på 1990-talet skrev han sin första violinkonsert, med den sakliga titeln Concerto per violino e orchestra d'archi. När han nästan tjugo år senare återigen gav sig i kast med genren försedde han trots allt verket med en titel: Einsame Fahrt. Ensam färd, alltså. En fantasieggande titel, men samtidigt öppen. Den är inte bara en beskrivning av tonsättarens arbete eller verket, utan också av lyssnarens situation. Inför uruppförandet 2011 (Ulf Wallin med Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av Manfred Honeck) gav Eliasson nämligen sin syn på saken i en intervju. "Einsame Fahrt... det kanske är för att man är ensam... Och det är på samma sätt med lyssnandet. Om det så är tusen stycken så är var och en ensam. Egentligen skulle det bli tusen färdar, i stället för en." Att skriva en verkkommentar är med andra ord också det en hopplös uppgift. Den kan nödtorftigt ringa in ett verk och ett konstnärskap, men inte peka ut varje lyssnares intryck. "Anledningen till att musik existerar", fortsatte Eliasson i intervjun, "är att det inte går att uttrycka på något annat sätt. Det vill säga: det är fullständigt meningslöst att börja på att orda om den. Vi kommer aldrig fram i alla fall. Men, vad som är viktigt, det är naturligtvis att det finns en lyssnare. Och där äger väldigt mycket rum, som är oerhört väsentligt." Ändå är det som om soloviolinen verkligen berättar i Einsame Fahrt. Den gör det oupphörligt och med få andrum (satserna löper direkt in i varandra utan kännbara skarvar). Den gör det med en nästan påstridig intensitet, men samtidigt förtroligt och fyllt av värme. Soloviolinen agerar i tätt samspel med orkestern - för det är orkestermusik med kammarmusikaliska kvaliteter, som så ofta i Eliassons senare komponerande. Och här frammanas det vi inte kan orda om. Orden och meningarna är ju toner och fraser. Vi kan inte översätta de tankar och känslor som förmedlas, men vi upplever dem under vår ensamma färd. TONY LUNDMAN


Fantasia (1988)
 19 min


 20 min
2 konserter
1992-06-04


Impronta (1978)
 11 min
2 konserter
1990-03-16


 33 min
2 konserter
2006-11-10


Ostacoli (1987)
 14 min
2 konserter
2010-09-10


 11 min
1 konsert
2015-09-20


 38 min
2 konserter
1998-11-13


 26 min
2 konserter
2017-11-09

ANDERS ELIASSON (1947-2013) SYMFONI NR 3 Sinfonia concertante för sopransaxofon och orkester Cerca. Solitudines. Fremiti. Lugubre. Nebbie (satserna spelas utan avbrott) Anders Eliasson blev 66 år gammal. När han dog den 20 maj 2013 hade han börjat fundera på sin femte symfoni. Nu blev det ändå "bara" tre, för den andra symfonin fick tvärstopp efter fem-sex minuter och kom aldrig vidare. Nu ska vi få höra hans tredje symfoni, uruppförd i Trondheim med Ronald Zollman som dirigent den 16 november 1989 som en Sinfonia Concertante för altsaxofon och orkester - något som kan leda tankarna mot Allan Petterssons Symfoni nr 16 (1979) för samma krafter. Viktiga partier för altsaxofon förekommer i flera verk av Eliasson. 1986 skrev han Poem för altsaxofon och piano, i själva verket en instrumental version av sången Längs radien med text av Tomas Tranströmer. Detta Poem spelades första gången av den tyskamerikanske saxofonisten John-Edward Kelly 1988 i São Paolo, och det var också Kelly som spelade saxofon vid uruppförandet av den knappt halvtimmeslånga tredje symfonin. I själva verket hade Kelly och Trondheimorkestern förväntat sig en mer traditionell solokonsert och inte ett mellanting mellan ett solistverk och symfoni. Eliasson hade absolut inget emot solokonserter, tvärtom skrev han lysande sådana för fagott, horn, violin och basklarinett, samt ett par dubbelkonserter. Men en regelrätt konsert för altsaxofon och stråkar fick Kelly vänta på till 2002 då han uruppförde en sådan i Vasa i Finland. Sommaren 1987 träffades Kelly och Eliasson och tonsättaren lät då Kelly förstå att han funderade på att skriva en saxofonkonsert. Han visslade fröet till ett tema som i det färdiga verket dyker upp i Fremiti. Men Eliasson arbetade långsamt och inifrån. Han lät musiken växa fram organiskt efter sina egna förutsättningar i många dimensioner, där hans egen personlighet fick styra. Varje detalj speglar helheten, oavsett om musiken är inåtvänd (som i sats två och fyra) eller utåtriktad. Men det visade sig att materialet ställde egna krav och efter två år meddelade han Kelly att "jag är inte säker på att det blir en konsert, den är större än så". Den hade fått mer symfoniskt innehåll än en vanlig konsert och ändå kretsar allt kring solistens saxofon. Symfoni nr 3 är tillägnad Kelly. Eliasson har med förkärlek använt sig av det italienska språket när han satt titlar på sina verk och när han angett satstitlar har han inte bara använt de traditionella tempobeteckningarna utan bidragit med ord som mera beskriver ett själsligt tillstånd - så är fallet i den tredje symfonin, vars satsbeteckningar skulle kunna översättas: Cerca - sökande, Solitudines - ensamhet, Fremiti - glimtar, Lugubre - sorgset, Nebbie - dimmor. Verket börjar med ett förhoppningsfullt sökande, men frågan är om Eliasson hittar det han söker, för symfonin slutar i ett töcken, frågande. STIG JACOBSSON Vi är alla tacksamma för att altsaxofonisten John-Edward Kelly beställde denna utsökta Symfoni nr 3 från Anders Eliasson 1989. Emellertid har den ännu inte framförts eller spelats in på ett sätt som tonsättaren själv har godkänt. John-Edward Kelly var en mästare på att spela i extremt höga flageolettlägen och utformade sin tolkning för att visa upp sin unika skicklighet. Den inneboende karaktären i detta extremregister är dock instabil. 2008 bad Eliasson mig att framföra hans altsaxofonkonsert på sopransaxofon för att få de mest extrema höjdtonerna att klinga inom sopransaxofonens naturliga, lyriska omfång. Denna version blev så framgångsrik att Anders Eliasson bad mig att också spela hans Symfoni nr 3, tidigare känd under titeln Sinfonia concertante. Emellertid insisterade Eliasson på att detta inte är en solokonsert och att saxofonstämman ska integreras inom orkesterklangen. Därför ska solisten stå i orkestern vid sidan av klarinetterna genom hela framförandet. Som en följd har jag i nio år övat för att så långt jag någonsin förmår uppfylla Anders Eliassons önskan. Den största utmaningen i versionen för sopransaxofon är att omvandla det högsta extremregistret till en lyrisk, skimrande skönhet. ANDERS PAULSSON, 2017


 25 min
4 konserter
2019-11-07

ANDERS ELIASSON (1947-2013) SYMFONI NR 4 Allegro Adagio. Più mosso Con moto, minaccioso. Adagio (Satserna spelas utan avbrott) Att skapa musik har Anders Eliasson beskrivit som att komma i kontakt med "insidan av musiken - det är inte jag… men det finns ingen gräns mellan mig och musiken". För denne tonsättare gäller det att avlyssna eller avtäcka en universell musik som är inneboende i den allomfattande naturen där djupast sett alla förenas i en gemensam identitet. Hans övertygelse är att konsten, och särskilt musiken, kan överbrygga sådana begränsningar som tiden och rummet sätter upp i den vardagliga verkligheten. I den meningen kan man kalla honom romantiker - hans tro på musikens förmåga till transcendens är äkta. Den musik han lyssnar fram har sitt ursprung i en sällsam dimension bortom jaget, något som tillhör den pågående skapelsen - kanske det gudomliga? Det gör honom dock inte till världsfrånvänd mystiker. Om Anders Eliassons tanke- och idévärld kan framstå som minst sagt vittfamnande är han desto mer konkret i det kompositoriska hantverket. Utgångspunkten är alltid de "urceller" som han tidigt fann. De kan beskrivas som ett par modi*: ett doriskt, som kan beteckna något utomjordiskt - ett lydiskt som representerar det mänskliga. Genom ett envetet arbete med detta begränsade material och dess till synes oändliga utvecklingsmöjligheter växer musiken fram i skiftande yttre skepnad. Härigenom uppstår en tonalitet som är alldeles särartad och karaktäristisk samtidigt som den befinner sig i ständig förvandling. Symfoni nr 4 uruppfördes 2007 av Bayerska Radions symfoniorkester. Satserna bildar ett oavbrutet organiskt flöde där stämningar och känslolägen skiftar - ömsom våldsamt och hotfullt, ömsom avklarnat stilla. Skiftningarna kan associera till naturupplevelser med ständiga växlingar av landskapets karaktär, med det subtila spelet av ljus och skuggor eller av strid ström och lugna vattenspeglar. Flygelhornets solopartier skapar en sorts gläntor i tiden med ett märkligt förklarat ljus - tonsättaren har berättat att där anar han redan upprinnelsen till två nya symfonier: Verket pågår oavbrutet! BENGT EMIL JOHNSON *Äldre tiders typer av skalor


Trombonkonsert (2000)
 23 min


 3 min
12 konserter
2005-10-01

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!