Arkiv

SOFIA GUBAJDULINA (f 1931) QUASI HOQUETOS för viola, fagott och piano Sofia Gubajdulinas musikaliska gärning är snart nog oöverskådlig. Från att under decennier ha gömts bakom järnridån kom hennes musik under 1980-talet att sakta vävas in i västvärldens kanon för att forsa fram med full kraft när hon - när 1990-talet närmade sig - bosatte sig i Hamburgs utkanter där hon än i dag verkar. Hennes musik befinner sig i ett gränsland mellan traditionen och det nya. Själv återkommer hon ofta till en trädliknelse, hur rötterna är traditionen, grenarna och löven som växer därur är det nya, men likväl: löven är samtidigt eviga (till formen) och därmed en del av historien. I Quasi hoquetos möter vi den medeltida kompositionstekniken med samma namn där en melodi bryts upp och placeras ut i olika stämmor. I Gubajdulinas händer blir inte bara melodin uppbruten, även harmoni och klangfärg blir satta i ett filigranarbete där ändå formen - hoquetos - alltid kan anas, om än här i en flerstämmig, flerstrukturerad kropp. ESAIAS JÄRNEGARD

SOFIA GUBAJDULINA (f 1931) STRÅKKVARTETT NR 2 Sofia Gubajdulina härstammar från den autonoma Tatarrepubliken men studerade på 1950-talet komposition i Moskva. Hennes tidiga verk gick i Sjostakovitjs anda men hon utvecklade ett eget, seriellt tonspråk genomsyrat av gammalrysk ortodox kyrkomusik. Även om man tidigt insåg hennes unika begåvning menade de sovjetiska myndigheterna att hon slagit in på en felaktig konstnärlig kurs. Hon fick emellertid stort stöd av Sjostakovitj att fortsätta på den inslagna vägen och sedan 1963 har hon varit "fri" konstnär som i sin seriösa produktion följt sin inre övertygelse, även om detta innebar att hon till största delen komponerade för skrivbordslådan. Det var först i och med Sovjetstatens sammanbrott som hennes musik blev känd i väst, och hon blev då ordentligt uppmärksammad tillsammans med Schnittke och Denisov som en av tidens viktigaste tonsättare. Sedan 1992 bor hon i utkanten av Hamburg. 2002 erhöll hon det svenska Polarpriset. Hon skrev sin ensatsiga andra stråkkvartett 1987 på beställning av den finska Sibeliuskvartetten, vilken uruppförde den vid Kuhmofestivalen samma år. Det är en kort kvartett och tonspråket är mycket koncentrerat och laddat, fyllt av markeringar som "espressivo" och "vibrato". Flageoletter och glissandi skapar intryck av skepticism och tveksamhet, som kontrast till den starka kraft tonerna förmedlar. STIG JACOBSSON