Stäng
Meny

Arkiv

5 konserter

2018-11-12 19:30 Stora salen

Program


ALEXANDER VON ZEMLINSKY (1871-1942) LUSTSPELSUVERTYR Det finns många tonsättare som glömts bort, men som vid förnyad bekantskap visat sig ha en rik och högklassig produktion som inte får försvinna i arkiven igen - Alexander (von) Zemlinsky är en sådan mästare. I den österrikiska huvudstaden Wien kände åtskilliga kulturpersonligheter varandra. Kontakterna mellan Zemlinsky och Mahler var många och i kretsen fanns även Schönberg och konstnären Klimt. I egenskap av chef för Wienoperan lät Mahler år 1900 framföra, och själv dirigera, Zemlinskys andra opera, Es war einmal. Och när Alma Schindler 1901 var kompositionselev till Zemlinsky var de förälskade i varandra - men det var också detta år hon första gången lärde känna Mahler, och det dröjde inte länge förrän hon blev känd som Alma Mahler. Som tonsättare var Zemlinsky en av tidens mest uppburna, men han anklagades efterhand för att vara mycket konservativ i sitt tonspråk. Han sades sitta fast i senromantiken och förakta allt nyskapande - vilket inte hindrade honom att 1924 dirigera uruppförandet av Schönbergs omtumlande Erwartung. När nazisterna trängde in i Österrike valde Zemlinsky 1933 att emigrera till USA. I Europa glömdes han snabbt bort, och i Amerika hann han aldrig bli känd. Zemlinsky lyckades ta med sig större delen av det han komponerat, men hans musik rönte begränsat intresse. Uvertyren påbörjades i september 1894 och fullbordades den 15 mars 1895 som ett förspel till Wilhelm von Warteneggs drama Der Ring des Ofterdingen. Bakgrunden är något oklar, men våren 1895 rekommenderade Johannes Brahms utbildningsministeriet i Wien att ge ett stipendium till den 24-årige Zemlinsky eftersom han visat stor begåvning med en uvertyr i F-dur. Det är högst sannolikt att det är fråga om just denna uvertyr. Warteneggs drama pendlade mellan fiasko och succé, men framfördes i alla fall runt om i Tyskland med premiär 1891. Att Zemlinskys uvertyr hör ihop med dramat är sannolikt. Den harpa som förekommer i musiken, även solistiskt, har en motsvarighet i dramats Minnesänger, och sidotemat i C-dur passar perfekt med en Kranzlied i fjärde akten. Men Zemlinskys Lustspelsuvertyr har aldrig spelats i samband med dramat. Zemlinsky fick sitt stipendium och lade uvertyren åt sidan, och trots Brahms lovord förblev denna älskvärda, lättfotade musik begravd i arkivet i över 120 år. Så sent som den 7 juli 2016 uruppfördes hans Lustspelsuvertyr av Junge Philharmonie Wien. STIG JACOBSSON


RICHARD STRAUSS (1864-1949) DON JUAN OP 20 Richard Strauss skrev sin första symfoni som 16-åring och den andra följde bara något år senare. Han var alltså väl förberedd när han 22 år gammal började skriva den imponerande serie symfoniska dikter som inleddes med Aus Italien och fortsatte med Don Juan, Macbeth, Tod und Verklärung, Till Eulenspiegel och andra. Han fick den första idén till orkesterdikten Don Juan när han i juli 1885 i Frankfurt såg Paul Heyses drama Don Juans Ende, men den direkta inspirationen kom när han läste Nikolaus Lenaus diktdrama Don Juan från 1844. Musiken komponerade Strauss mellan hösten 1887 och sommaren 1888 och han uruppförde själv sitt verk som dirigent under en konsert i Weimar den 11 november 1889. I ett brev meddelade den nöjde 24-åringen sin far att det hela var "jättekul". Strauss hade redan hittat den stil och den överdådiga instrumentationskonst som skulle utmärka resten av hans rika produktion. Men frågan är om han någonsin överträffat vitaliteten och styrkan i detta verk. De tidigare verken Aus Italien och Macbeth är klart distanserade, och senare kan bara Till Eulenspiegel mäta sig med den virtuosa briljansen. När Don Juan trycktes 1890 citerade Strauss tre längre avsnitt ur Lenaus dikt i partituret och dessa rader önskade han skulle vara verkets enda presentation i programbladen. Men även dessa citat tyckte han senare var överflödiga. Och visst kan man ta till sig musiken utan att någonsin ha läst en rad av Lenau, eller veta något om Don Juan. Strauss ville "ut och iväg till nya erövringar så länge ungdomens heta puls slår". Redan 1886 hade han utsetts till tredjedirigent vid operan i München, men den unge och otålige tonsättaren kände sig instängd. Han längtade efter att befrias från stadens borgerliga pryderi och tog i sitt musikverk chansen att uttrycka en passionens höga visa. Lenaus Don Juan är dock inte en omoralisk libertin utan en frustrerad idealist som söker ett ouppnåeligt ideal i den drömkvinna i vilken allt som är ädlast och mest åtråvärt samlats. Han känner ömhet likaväl som uppsluppenhet och hans cynism rör inte bara erövringen utan hela livet. Mot slutet är han trött på ett liv utan mening eller frid, och när han slutligen utmanas på duell låter han sig genomborras till döds. Strauss, som tidigt i stycket bjudit på många heroiska avsnitt, skildrar det tragiska slutet utan några stora gester - han låter det bara ske. Don Juan är egentligen inte programmusik för det går inte att följa någon berättelse i detalj. Formen är ett fritt rondo som fantasifullt kombinerats med sonatform, och det viktigaste är musikens glänsande uttryckskraft. Stig Jacobsson


25 min



RICHARD STRAUSS ((1864-1949) TOD UND VERKLÄRUNG, TONDIKT OPUS 24 Tod und Verklärung uruppfördes med tonsättaren själv som dirigent vid en musikfest i Eisenach den 21 juni 1890. Den svåröversatta titeln - kanske Död och insikt - inspirerades liksom musiken av hans Schopenhauer-läsning. Stycket tillägnades ungdomsvännen Friedrich Rösch, en jurist och musiker med vilken han 1898 skulle instifta ett tonsättarförbund, Genossenschaft Deutscher Tonsetzer, av Strauss kallat hans verkliga livsverk som viktigt steg på vägen mot fria musikers materiella trygghet. En annan vän till Strauss, violinisten och tonsättaren Alexander Ritter, skrev på vers en utförlig introduktion, tryckt i programbladet vid uruppförandet och långt därefter; alltför länge, tyckte en del kritiker om dess patetiska ton. I korthet gick tiraderna, skrivna sen han hört musiken, ut på att introduktionslargot skildrade en dödssjuk man, medan tickande synkoper i violiner och altfioler fångade hjärtslagen. Allegro molto agitato tog upp kampen för liv och död, med utgången given, meno mosso hur han såg hela sitt liv passera förbi, och moderatot hur den insikt han sökt till sist tedde sig. En som inte föll till föga var den engelske kritikern Ernest Newman som även fann musiken överdriven: "för spektakulär, alltför briljant genomförd, alltför fylld av pompa och ståhej, när detta är en resa man måste anträda i stilla ensamhet." Strauss verkar ha tyckt något liknande. Senare skrev han till vännen och musikhistorikern Friedrich von Hausegger och berättade hur han sex år tidigare fått idén till en tondikt om en mans sista timmar i livet. Brevet gav en mer behärskad skildring av avsikten. Han sammanfattade musikens innehåll i åtta punkter: den sjuke i halvslummer med tung och oregelbunden andning - hur vänskapen och livets rikedom i drömmen får honom att le - hur han därpå vaknar med fruktansvärda smärtor och feberfrossa - då detta släppt erinrar han sig sin barndom, ungdom och sina passioner - men smärtan återkommer - han ser hur hans och alla andras ideal visar sig fåfänga - dödsögonblicket närmar sig - och slutligen anar han i kosmos evighet ändå de ideal som inte uppfyllts under jordelivet. Det var uppenbarligen inte döden Strauss ville gestalta utan döendet, och när döden till sist närmade sig honom själv efter en rad hjärtattacker konstaterade han lugnt att döden i verkligheten tedde sig precis så som han redan komponerat i Tod und Verklärung. I de sena sångerna, Vier letzte Lieder, som komponerades strax före hans död, citerade han i avslutningssången, den underbara Im Abendrot, själva insiktstemat ur Tod und Verklärung, när sopranen sjunger "är det så döden är?" ROLF HAGLUND


Medverkande


Anrika Concertgebouworkestern utsågs för några år sedan till världens bästa orkester av en internationell kritikerkår i tidskriften Gramophone och har gång efter annan hyllats för sitt unika sound. Stråksektionen har kallats "sammetslik", bleckblåset "gyllene" och träblåset "distinkt personligt". Också slagverket har ett grundmurat internationellt rykte. Den enastående akustiken i Concertgebouw, formgiven av arkitekten A L van Gendt, spelar också en betydande roll - ingen annan orkester klingar som Concertgeboworkestern i denna byggnad från 1888. Inflytandet från chefdirigenterna har också varit viktigt. Hittills har orkestern haft sju chefdirigenter: Willem Kes (chefdirigent från 1888 to 1895), Willem Mengelberg (1895-1945), Eduard van Beinum (1945-1959), Bernard Haitink (1961-1988), Riccardo Chailly (1988-2004), Mariss Jansons (2004-2015), Daniele Gatti (september 2016 till augusti 2018). Concertgebouworkestern består av 120 musiker från över 20 länder. Trots dess storlek fungerar orkestern mer som en kammarorkester tack vare den känslighet med vilken medlemmarna lyssnar och samspelar med varandra. Detta kräver stor skicklighet hos de enskilda musikerna liksom ömsesidigt förtroende. Stämningen på podiet, orkesterns rötter i Amsterdam och organisationens struktur (styrelsen består också av orkestermedlemmar) bidrar till att skapa de exakt rätta förutsättningarna för ett enastående musicerande. Musikerna tillåts glänsa men delar samtidigt kollektivets ansvar. De delar också målet att uppnå och leverera högsta kvalitet vid varje framträdande, en ambition som vida överstiger inställningen att enbart spela varje not perfekt. Med sådana utgångspunkter blir orkesterns konserter i sanning oförglömliga upplevelser.


Den ryske dirigenten Dima Slobodeniouk studerade först violin i Moskva och flyttade därefter till Finland där han studerade dirigering för Atso Almila vid Sibeliusakademin. Han fick också vägledning av Leif Segerstam, Jorma Panula, Ilya Musin och Esa-Pekka Salonen. Dima Slobodeniouk anses i dag höra till de mest framstående dirigenterna i sin generation. Hans konsertprogram och inspelningar speglar ofta hans ryska rötter och finska hemvist. Sedan 2013 är han chefdirigent för Galiciens filharmoniska orkester och sedan 2016 för Lahtis symfoniorkester. Han är också konstnärlig ledare för Sibeliusfestivalen. Som gästdirigent har han arbetat med orkestrar som Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony, Nederländska Radions filharmoniker, Gewandhausorkestern i Leipzig samt finska Avanti! kammarorkester som specialiserat sig på samtida musik. Dima Slobodeniouk har dirigerat Göteborgs Symfoniker vid två tillfällen, senast 2015 då Sibelius Pohjolas dotter och fjärde symfoni stod på programmet samt Unsuk Chins Le silence des sirènes med sopranen Barbara Hannigan som solist. Han har också spelat in musik av Sebastian Fagerlund med Göteborgs Symfoniker för BIS. Dima Slobodeniouk arbetar också med att utveckla och utbilda unga musiker, både vid Verbiers festivalakademi samt med Galiciens filharmoniker som ger studenter möjlighet att arbeta med en professionell orkester.


Musikerna i Västra Götalands Ungdomssymfoniker behärskar konsten att spela klassiskt på ett sätt som inte lämnar någon utanför. Orkestern gjorde förra säsongen sin turné Beethoven på utflykt som också inkluderade ett gästspel i Göteborgs Konserthus. Berömda stycken eller storslagna symfonier - allt framförs med den omisskännliga lusten och energin som blivit Vägus speciella kännetecken. Orkestern förnyas ständigt, bara dirigenten Simon Phipps har varit med sedan starten 2000, med unga musiker mellan 14 och 20 år.


2015-10-01 19:00 Vara Konserthus

Göteborgs Symfoniker

Program


JEAN SIBELIUS (1865-1957) POHJOLAS DOTTER OP 49 Sibelius intresserade sig för Kalevala och detta finska nationalepos många spännande hjältar och äventyr. Ett av äventyren handlar om när den vitskäggige patriarken och siaren Väinämöinen får syn på Pohjolas dotter. Pohjola är den symboliska sinnebilden av Norden. Sittande på en regnbåge väver hans dotter ett kläde av guld. Väinämöinen är fortfarande skakad över att den vackra Aino föredragit att ta sitt liv framför att "trösta en tandlös gubbstrutt". Nu ber han flickan följa med honom, och det lovar hon att göra, men bara om han klarar av ett antal omöjliga uppdrag. En hel del klarar han av tack vare sin trollkunnighet. Det svåraste visar sig vara att bygga en båt av sländan på hennes spinnrock. Han förstår i sin älskogsiver inte att han utsätts för gyckel, men efter hand angrips han av onda andar, skadar sig på en yxa och är i så dålig kondition att han slutligen ger upp. Han far fortast möjligt hemåt med skammens rodnad på kinderna. Över denna berättelse skrev Sibelius en glänsande symfonisk dikt. Det blev hans sjätte verk med motiv ur Kalevala. Han uruppförde själv sin musik den 29 december 1906 på Mariinskijteatern i St Petersburg och retade därmed det finska etablissemanget. Anledningen att många i Finland upprördes över att detta klart finska verk uruppfördes i Ryssland berodde på att det var oroliga tider. Ingen hade glömt mordet på Finlands ryske generalguvernör Bobrikov 1904, och befarade repressalier. Men framförandet avlöpte succéartat, eftersom den ryska intelligentian var Finlandsvänlig. Sibelius blev inropad många gånger. Ett år senare framfördes verket av Armas Järnefelt i Stockholm. Han var Sibelius svåger och verksam som hovkapellmästare vid Kungliga operan. Den konserten recenserades av den fruktade kritikern Wilhelm Peterson-Berger som emellertid var på ett ovanligt positivt humör och formulerade sig lyriskt om "denna symfoniska dikt af strålande och ny skönhet, en musik som öppnar mäktiga fjärrsyner in i framtidens värld". STIG JACOBSSON



25 min


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Med sin fjärde symfoni, som uruppfördes i Helsingfors under tonsättarens ledning den 3 april 1911, bröt Jean Sibelius helt ny mark. Den tredje, som kom fyra år tidigare hade delvis banat väg, redan här fanns det tematiska "frö" som skulle genomsyra varje sats i fjärde symfonin - tritonus, ett intervall om tre heltonssteg som bildade en överstigande kvart, c-d-fiss-e, sedan flera hundra år tillbaka kallad "diavolo in musica, djävulen i musiken" på grund av dess osångbara, osköna och då ofta förbjudna sammansättning av toner. Men där den tredje symfonin är övervägande ljus, solig och idyllisk är den fjärde mörk och tragisk till karaktären och det finns flera personliga skäl till detta. Sibelius hade mellan de båda symfonierna opererats för en växande tumör i halsen, vilket gjorde honom djupt deprimerad och orolig inför framtiden. Grubblerier om cancer, dess spridning och död styrde hans tankar och skapande. Det visade sig dock efter lång tid att tumören var godartad, men han fick inte dricka alkohol och röka under flera år och det blev ett stort trauma för honom som betraktade sin omfattande alkoholkonsumtion som "sin trognaste följeslagare". Han fick ångestattacker och hallucinationer, som säkert också bidrog till den ibland klaustrofobiska känsla som återkommer i symfonins fyra satser. Men Sibelius kände också en tilltagande oro inför Finlands alltmer undertryckta position gentemot Ryssland, vilket skapade ett tillstånd av trots och opposition hos honom. Fjärde symfonin blev en protest mot samtida verk som skrivits i underdånighetens pompösa klangvärld. En sådan "cirkus" ville tonsättaren inte ta del av. Det är svårt att beskriva innehållet i varje sats. Den finske musikvetaren och Sibeliuskännaren Krohn har räknat till 33 olika motiv i symfonin varav hela 17 bara i fjärde satsen. Ändå hänger allting ihop i en sinnrik konstruktion som vittnar om Sibelius oerhörda kunskap om form och instrumentklang. Och det är lätt att minnas djävulsintervallet som introduceras redan i första satsens inledning i djupa stråkar och fagotter. Det blir en återkommande bekantskap i olika instrumentgrupper. Själv har han kallat fyran "en psykologisk symfoni" och det passar bättre än "barkbrödssymfoni" som poeten Elmer Diktonius kallat den. För den är absolut inte ett exempel på fattigdom och umbäranden. Här finns både Sibelius egen expressionism och impressionism, atonala avsnitt i Schönbergs anda och inspiration från Wagner och Mahler. Men bara kort och intensivt. Symfonin har en intressant koppling till Göteborg och Wilhelm Stenhammar som dirigerade fjärde symfonin första gången i Sverige med Göteborgs Symfoniker, den 17 januari 1912. Liksom vid uruppförandet i Helsingfors var både abonnemangspublik och kritiker chockade och förvirrade. De hade väntat sig den "vanlige" Sibelius med inspiration från finsk folkmusik, djupa skogar, romantik och dramatik. Nu mötte de en asketisk tonsättare de inte kunde relatera till, med ett nytt tonspråk som inte nått dem tidigare. Men Stenhammar var smart. Han framförde symfonin en gång till, den 5 februari samma år och nu för onsdagspubliken, som inte hade abonnemang, och mottagandet blev ett helt annat: ett starkt och varmt bifall och ett par mera positiva recensioner. Och när Sibelius själv stod på göteborgspulten 24 mars 1915 med sin fjärde symfoni var uppståndelsen och jublet stort! GUNILLA PETERSÉN


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Den ryske dirigenten Dima Slobodeniouk studerade först violin i Moskva och flyttade därefter till Finland där han studerade dirigering för Atso Almila vid Sibeliusakademin. Han fick också vägledning av Leif Segerstam, Jorma Panula, Ilya Musin och Esa-Pekka Salonen. Dima Slobodeniouk anses i dag höra till de mest framstående dirigenterna i sin generation. Hans konsertprogram och inspelningar speglar ofta hans ryska rötter och finska hemvist. Sedan 2013 är han chefdirigent för Galiciens filharmoniska orkester och sedan 2016 för Lahtis symfoniorkester. Han är också konstnärlig ledare för Sibeliusfestivalen. Som gästdirigent har han arbetat med orkestrar som Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony, Nederländska Radions filharmoniker, Gewandhausorkestern i Leipzig samt finska Avanti! kammarorkester som specialiserat sig på samtida musik. Dima Slobodeniouk har dirigerat Göteborgs Symfoniker vid två tillfällen, senast 2015 då Sibelius Pohjolas dotter och fjärde symfoni stod på programmet samt Unsuk Chins Le silence des sirènes med sopranen Barbara Hannigan som solist. Han har också spelat in musik av Sebastian Fagerlund med Göteborgs Symfoniker för BIS. Dima Slobodeniouk arbetar också med att utveckla och utbilda unga musiker, både vid Verbiers festivalakademi samt med Galiciens filharmoniker som ger studenter möjlighet att arbeta med en professionell orkester.


Sopranen och dirigenten Barbara Hannigan är från och med denna säsong förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker, en titel hon delar med Christoph Eschenbach. Hon besökte senast Göteborg i december 2018 för tre framföranden av Stravinskys opera Rucklarens väg i regi av Linus Fellbom - en föreställning som höjdes till skyarna av recensenterna: "Ett lika spänstigt som svängigt och oavbrutet njutbart musicerande" (Martin Nyström, DN). Det var också invigningsproduktionen för Barbara Hannigans mentorprojekt Equilibrium Mentoring Initiative som ger unga artister möjlighet att framträda med framstående orkestrar på ledande scener världen runt. Barbara Hannigan gjorde sin första konsert med Göteborgs Symfoniker 2013 - redan det en succé - och var säsongen 2015-2016 orkesterns Artist in Residence. Som dirigent är hon aktuell med engagemang hos London Symphony Orchestra, Franska Radions filharmoniker, Cleveland Orchestra, Ludwig-orkestern, Toronto Symphony Orchestra, Danska Radions symfoniorkester och Münchens filharmoniker. Som sångerska samarbetar Barbara Hannigan med världens ledande orkestrar och dirigenter som Sir Simon Rattle, Kent Nagano, Esa-Pekka Salonen, Andris Nelsons, David Zinman och Antonio Pappano. Hennes starka engagemang i vår tids musik har också lett till samarbeten med tonsättare som Pierre Boulez, Henri Dutilleux, György Ligeti, Karlheinz Stockhausen, Salvatore Sciarrino och Hans Abrahamsen. Hon har gjort över 85 uruppföranden. Bland Barbara Hannigans oförglömliga rollgestaltningar på operascenen finns titelrollen i Alban Bergs opera Lulu på Hamburgoperan och La Monnaie i Bryssel. Omtalad är också rollen som Marie i Berndt Alois Zimmermanns Die Soldaten på Bayerska statsoperan i München, för vilken hon belönades med det tyska teaterpriset Der Faust. Hon har också framträtt på Lincoln Center i New York och Covent Garden i London. Barbara Hannigans debutalbum som sångare och dirigent, Crazy Girl Crazy, släpptes 2017 och fick både en Grammy och en Juno för bästa vokalalbum. Hon har tidigare fått en rad utmärkelser för sina inspelningar, bland annat Gramophone och Edison award och Victoires de la Musique. Barbara Hannigan är ledamot av Kungliga musikaliska akademin i Stockholm och erhöll 2018 det stora Rolf Schock-priset.


2015-09-30 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JEAN SIBELIUS (1865-1957) POHJOLAS DOTTER OP 49 Sibelius intresserade sig för Kalevala och detta finska nationalepos många spännande hjältar och äventyr. Ett av äventyren handlar om när den vitskäggige patriarken och siaren Väinämöinen får syn på Pohjolas dotter. Pohjola är den symboliska sinnebilden av Norden. Sittande på en regnbåge väver hans dotter ett kläde av guld. Väinämöinen är fortfarande skakad över att den vackra Aino föredragit att ta sitt liv framför att "trösta en tandlös gubbstrutt". Nu ber han flickan följa med honom, och det lovar hon att göra, men bara om han klarar av ett antal omöjliga uppdrag. En hel del klarar han av tack vare sin trollkunnighet. Det svåraste visar sig vara att bygga en båt av sländan på hennes spinnrock. Han förstår i sin älskogsiver inte att han utsätts för gyckel, men efter hand angrips han av onda andar, skadar sig på en yxa och är i så dålig kondition att han slutligen ger upp. Han far fortast möjligt hemåt med skammens rodnad på kinderna. Över denna berättelse skrev Sibelius en glänsande symfonisk dikt. Det blev hans sjätte verk med motiv ur Kalevala. Han uruppförde själv sin musik den 29 december 1906 på Mariinskijteatern i St Petersburg och retade därmed det finska etablissemanget. Anledningen att många i Finland upprördes över att detta klart finska verk uruppfördes i Ryssland berodde på att det var oroliga tider. Ingen hade glömt mordet på Finlands ryske generalguvernör Bobrikov 1904, och befarade repressalier. Men framförandet avlöpte succéartat, eftersom den ryska intelligentian var Finlandsvänlig. Sibelius blev inropad många gånger. Ett år senare framfördes verket av Armas Järnefelt i Stockholm. Han var Sibelius svåger och verksam som hovkapellmästare vid Kungliga operan. Den konserten recenserades av den fruktade kritikern Wilhelm Peterson-Berger som emellertid var på ett ovanligt positivt humör och formulerade sig lyriskt om "denna symfoniska dikt af strålande och ny skönhet, en musik som öppnar mäktiga fjärrsyner in i framtidens värld". STIG JACOBSSON



25 min


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Med sin fjärde symfoni, som uruppfördes i Helsingfors under tonsättarens ledning den 3 april 1911, bröt Jean Sibelius helt ny mark. Den tredje, som kom fyra år tidigare hade delvis banat väg, redan här fanns det tematiska "frö" som skulle genomsyra varje sats i fjärde symfonin - tritonus, ett intervall om tre heltonssteg som bildade en överstigande kvart, c-d-fiss-e, sedan flera hundra år tillbaka kallad "diavolo in musica, djävulen i musiken" på grund av dess osångbara, osköna och då ofta förbjudna sammansättning av toner. Men där den tredje symfonin är övervägande ljus, solig och idyllisk är den fjärde mörk och tragisk till karaktären och det finns flera personliga skäl till detta. Sibelius hade mellan de båda symfonierna opererats för en växande tumör i halsen, vilket gjorde honom djupt deprimerad och orolig inför framtiden. Grubblerier om cancer, dess spridning och död styrde hans tankar och skapande. Det visade sig dock efter lång tid att tumören var godartad, men han fick inte dricka alkohol och röka under flera år och det blev ett stort trauma för honom som betraktade sin omfattande alkoholkonsumtion som "sin trognaste följeslagare". Han fick ångestattacker och hallucinationer, som säkert också bidrog till den ibland klaustrofobiska känsla som återkommer i symfonins fyra satser. Men Sibelius kände också en tilltagande oro inför Finlands alltmer undertryckta position gentemot Ryssland, vilket skapade ett tillstånd av trots och opposition hos honom. Fjärde symfonin blev en protest mot samtida verk som skrivits i underdånighetens pompösa klangvärld. En sådan "cirkus" ville tonsättaren inte ta del av. Det är svårt att beskriva innehållet i varje sats. Den finske musikvetaren och Sibeliuskännaren Krohn har räknat till 33 olika motiv i symfonin varav hela 17 bara i fjärde satsen. Ändå hänger allting ihop i en sinnrik konstruktion som vittnar om Sibelius oerhörda kunskap om form och instrumentklang. Och det är lätt att minnas djävulsintervallet som introduceras redan i första satsens inledning i djupa stråkar och fagotter. Det blir en återkommande bekantskap i olika instrumentgrupper. Själv har han kallat fyran "en psykologisk symfoni" och det passar bättre än "barkbrödssymfoni" som poeten Elmer Diktonius kallat den. För den är absolut inte ett exempel på fattigdom och umbäranden. Här finns både Sibelius egen expressionism och impressionism, atonala avsnitt i Schönbergs anda och inspiration från Wagner och Mahler. Men bara kort och intensivt. Symfonin har en intressant koppling till Göteborg och Wilhelm Stenhammar som dirigerade fjärde symfonin första gången i Sverige med Göteborgs Symfoniker, den 17 januari 1912. Liksom vid uruppförandet i Helsingfors var både abonnemangspublik och kritiker chockade och förvirrade. De hade väntat sig den "vanlige" Sibelius med inspiration från finsk folkmusik, djupa skogar, romantik och dramatik. Nu mötte de en asketisk tonsättare de inte kunde relatera till, med ett nytt tonspråk som inte nått dem tidigare. Men Stenhammar var smart. Han framförde symfonin en gång till, den 5 februari samma år och nu för onsdagspubliken, som inte hade abonnemang, och mottagandet blev ett helt annat: ett starkt och varmt bifall och ett par mera positiva recensioner. Och när Sibelius själv stod på göteborgspulten 24 mars 1915 med sin fjärde symfoni var uppståndelsen och jublet stort! GUNILLA PETERSÉN


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Den ryske dirigenten Dima Slobodeniouk studerade först violin i Moskva och flyttade därefter till Finland där han studerade dirigering för Atso Almila vid Sibeliusakademin. Han fick också vägledning av Leif Segerstam, Jorma Panula, Ilya Musin och Esa-Pekka Salonen. Dima Slobodeniouk anses i dag höra till de mest framstående dirigenterna i sin generation. Hans konsertprogram och inspelningar speglar ofta hans ryska rötter och finska hemvist. Sedan 2013 är han chefdirigent för Galiciens filharmoniska orkester och sedan 2016 för Lahtis symfoniorkester. Han är också konstnärlig ledare för Sibeliusfestivalen. Som gästdirigent har han arbetat med orkestrar som Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony, Nederländska Radions filharmoniker, Gewandhausorkestern i Leipzig samt finska Avanti! kammarorkester som specialiserat sig på samtida musik. Dima Slobodeniouk har dirigerat Göteborgs Symfoniker vid två tillfällen, senast 2015 då Sibelius Pohjolas dotter och fjärde symfoni stod på programmet samt Unsuk Chins Le silence des sirènes med sopranen Barbara Hannigan som solist. Han har också spelat in musik av Sebastian Fagerlund med Göteborgs Symfoniker för BIS. Dima Slobodeniouk arbetar också med att utveckla och utbilda unga musiker, både vid Verbiers festivalakademi samt med Galiciens filharmoniker som ger studenter möjlighet att arbeta med en professionell orkester.


Sopranen och dirigenten Barbara Hannigan är från och med denna säsong förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker, en titel hon delar med Christoph Eschenbach. Hon besökte senast Göteborg i december 2018 för tre framföranden av Stravinskys opera Rucklarens väg i regi av Linus Fellbom - en föreställning som höjdes till skyarna av recensenterna: "Ett lika spänstigt som svängigt och oavbrutet njutbart musicerande" (Martin Nyström, DN). Det var också invigningsproduktionen för Barbara Hannigans mentorprojekt Equilibrium Mentoring Initiative som ger unga artister möjlighet att framträda med framstående orkestrar på ledande scener världen runt. Barbara Hannigan gjorde sin första konsert med Göteborgs Symfoniker 2013 - redan det en succé - och var säsongen 2015-2016 orkesterns Artist in Residence. Som dirigent är hon aktuell med engagemang hos London Symphony Orchestra, Franska Radions filharmoniker, Cleveland Orchestra, Ludwig-orkestern, Toronto Symphony Orchestra, Danska Radions symfoniorkester och Münchens filharmoniker. Som sångerska samarbetar Barbara Hannigan med världens ledande orkestrar och dirigenter som Sir Simon Rattle, Kent Nagano, Esa-Pekka Salonen, Andris Nelsons, David Zinman och Antonio Pappano. Hennes starka engagemang i vår tids musik har också lett till samarbeten med tonsättare som Pierre Boulez, Henri Dutilleux, György Ligeti, Karlheinz Stockhausen, Salvatore Sciarrino och Hans Abrahamsen. Hon har gjort över 85 uruppföranden. Bland Barbara Hannigans oförglömliga rollgestaltningar på operascenen finns titelrollen i Alban Bergs opera Lulu på Hamburgoperan och La Monnaie i Bryssel. Omtalad är också rollen som Marie i Berndt Alois Zimmermanns Die Soldaten på Bayerska statsoperan i München, för vilken hon belönades med det tyska teaterpriset Der Faust. Hon har också framträtt på Lincoln Center i New York och Covent Garden i London. Barbara Hannigans debutalbum som sångare och dirigent, Crazy Girl Crazy, släpptes 2017 och fick både en Grammy och en Juno för bästa vokalalbum. Hon har tidigare fått en rad utmärkelser för sina inspelningar, bland annat Gramophone och Edison award och Victoires de la Musique. Barbara Hannigan är ledamot av Kungliga musikaliska akademin i Stockholm och erhöll 2018 det stora Rolf Schock-priset.


2008-11-14 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Den ryske dirigenten Dima Slobodeniouk studerade först violin i Moskva och flyttade därefter till Finland där han studerade dirigering för Atso Almila vid Sibeliusakademin. Han fick också vägledning av Leif Segerstam, Jorma Panula, Ilya Musin och Esa-Pekka Salonen. Dima Slobodeniouk anses i dag höra till de mest framstående dirigenterna i sin generation. Hans konsertprogram och inspelningar speglar ofta hans ryska rötter och finska hemvist. Sedan 2013 är han chefdirigent för Galiciens filharmoniska orkester och sedan 2016 för Lahtis symfoniorkester. Han är också konstnärlig ledare för Sibeliusfestivalen. Som gästdirigent har han arbetat med orkestrar som Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony, Nederländska Radions filharmoniker, Gewandhausorkestern i Leipzig samt finska Avanti! kammarorkester som specialiserat sig på samtida musik. Dima Slobodeniouk har dirigerat Göteborgs Symfoniker vid två tillfällen, senast 2015 då Sibelius Pohjolas dotter och fjärde symfoni stod på programmet samt Unsuk Chins Le silence des sirènes med sopranen Barbara Hannigan som solist. Han har också spelat in musik av Sebastian Fagerlund med Göteborgs Symfoniker för BIS. Dima Slobodeniouk arbetar också med att utveckla och utbilda unga musiker, både vid Verbiers festivalakademi samt med Galiciens filharmoniker som ger studenter möjlighet att arbeta med en professionell orkester.


Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


Monica Danielson Mezzosopran


2008-11-13 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Den ryske dirigenten Dima Slobodeniouk studerade först violin i Moskva och flyttade därefter till Finland där han studerade dirigering för Atso Almila vid Sibeliusakademin. Han fick också vägledning av Leif Segerstam, Jorma Panula, Ilya Musin och Esa-Pekka Salonen. Dima Slobodeniouk anses i dag höra till de mest framstående dirigenterna i sin generation. Hans konsertprogram och inspelningar speglar ofta hans ryska rötter och finska hemvist. Sedan 2013 är han chefdirigent för Galiciens filharmoniska orkester och sedan 2016 för Lahtis symfoniorkester. Han är också konstnärlig ledare för Sibeliusfestivalen. Som gästdirigent har han arbetat med orkestrar som Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony, Nederländska Radions filharmoniker, Gewandhausorkestern i Leipzig samt finska Avanti! kammarorkester som specialiserat sig på samtida musik. Dima Slobodeniouk har dirigerat Göteborgs Symfoniker vid två tillfällen, senast 2015 då Sibelius Pohjolas dotter och fjärde symfoni stod på programmet samt Unsuk Chins Le silence des sirènes med sopranen Barbara Hannigan som solist. Han har också spelat in musik av Sebastian Fagerlund med Göteborgs Symfoniker för BIS. Dima Slobodeniouk arbetar också med att utveckla och utbilda unga musiker, både vid Verbiers festivalakademi samt med Galiciens filharmoniker som ger studenter möjlighet att arbeta med en professionell orkester.


Monica Danielson Mezzosopran


Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!