Arkiv

JEAN SIBELIUS (1865-1957) LUONNOTAR OP 70 I Finlands nationalepos Kalevala börjar världens skapelse när Ilmatar, himladottern, lämnar sin luftiga tillvaro och blir havande med havet. I 700 år flyter hon omkring med Väinämöinen i magen, utan att kunna föda. En and söker en plats att bygga bo och Ilmatar sträcker upp sitt ena knä ur havet. Men när hennes egen smärta blir för stark gör hon ett kast med benen. Fågelboet sjunker, äggen spricker och av bitarna blir jord, himmel, sol, måne och stjärnor. Av denna skapelseberättelse gjorde Sibelius en tondikt för sopran och orkester. Han kallade den Luonnotar (Naturens dotter), vilket är ett annat namn på Ilmatar. Stycket har beskrivits som ett av hans mest "obevekligt finska". Det är en tolkning som stämmer med den nationalromantiska bilden av Sibelius. En annan tolkning framträder om man tänker på Luonnotar som en parallell till exempelvis Stravinskys Våroffer, som uruppfördes i Paris några få månader innan Luonnotars premiär på Gloucester Music Festival i England. Primitivismen i Våroffer bygger på föreställningar om det nationellt ryska men innebar också ett viktigt steg i utvecklingen av ett modernt, internationellt tonspråk. Detsamma gäller för Luonnotar. Inslaget av repetitiva musikmönster kan uppfattas som en länk mellan Anton Bruckner och den amerikanska minimalismen. Och när Sibelius till sist skildrar hur världen tar form, rör sig musiken bort från tonaliteten och bildar ett klangfält som är ganska svårt att förena med kompositörens uttalade aversion mot "den moderna tendensen" i samtidens musik. Berättelsen om Ilmatar/Luonnotar är förresten inte baserad på finsk folkdikt utan är ett eget bidrag av Elias Lönnrot som sammanställde och utgav Kalevala. Inspirationen kan han ha fått från indisk mytologi. TOBIAS LUND

"Komsis personliga och fängslande stämma, helt i samklang med de extrema vokala kraven, och hennes fullständiga musikaliska inlevelse höll uppmärksamheten i ett stadigt grepp och förde mig till världens ände, eller snarare ingången till en ny värld." (Colin Anderson, classicalsource.com) Finska sopranen Anu Komsi fortsätter att hyllas för sitt mångsidiga musicerande och sin dynamiska koloraturstämma. Lika hemtam i operan som på konsertscenen framträder hon på ledande operahus och konserthus över Europa och USA. Hennes operarepertoar omfattar ett 60-tal roller från Mozart och Alban Berg (Lulu) till George Benjamins Into the Little Hill som skrevs speciellt för Anu Komsi. Som konsertsångare har hon på senare tid bland annat uppmärksammats för Sibelius Luonnotar (inspelad med Lahtis symfoniorkester på BIS), Kaija Saariahos Leino Songs, Tiensuus Voice Verser, Salonens Wing on Wing och Lindbergs Accused. Tillsammans med Sir Roger Norrington och Sydvästtyska radions symfoniorkester har hon spelat in Mahlers symfonier nr 2, 4 och 8. Bland orkestrar hon framträtt med finns New York Philarmonic, Los Angeles Philharmonic, San Francisco Symphony Orchestra, BBC Symphony Orchestra, Mahler Chamber Orchestra, The Chamber Orchestra of Europe, CBSO Birmingham samt Berlins och Wiens filharmoniker. Hon har samarbetat med ett flertal dirigenter, bland dem Sir Roger Norrington, Esa-Pekka Salonen, Alan Gilbert, Franz Welser-Möst, Sakari Oramo, Jukka-Pekka Saraste, Hannu Lintu, Susanna Mälkki, Leif Segerstam, Dima Slobodeniouk och Santtu-Matias Rouvali.

SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953) SYMFONI NR 5 B-DUR OP 100 Andante Allegro marcato Adagio Allegro giocoso Först de sista tio åren i livet blev Prokofjev symfoniker i alla bemärkelser, med Symfoni nr 5 som kvintessensen av sitt skapande. Den tillkom under kriget 1944 på bara en månad. Det "stora fosterländska kriget" hade segerrikt utkämpats - till priset av 20 miljoner ryssars liv - men Prokofjevs musik bjöd inte på de segerfanfarer Stalin och musikbyråkratin nog väntat sig. Tonsättaren koncentrerade sig på tragiken för den enskilda människan och arbetade i de fyra stora satserna med den ryska historiens eviga trauma av olyckor, förföljelse och nöd. Symfonin blev ett slags musikalisk parallell till de stora ryska romanernas episka bredd. Han kallade symfonin en "hymn till den fria, lyckliga människan, till hennes kraft och rena och ädla ande". Han la till: "Jag kan inte påstå att jag medvetet valde temat. Det föddes inom mig och ropade på att få uttryckas. Musiken mognade i mig. Den fyllde min själ." Visst är kriget närvarande i musiken, men med Borodin och Beethoven i tankarna gick han förbi all närliggande tragik för att i stället understryka människoandens kraft och beredskap till uppoffringar. 16 år hade gått sen den föregående Symfoni nr 4. Han hade nått ett harmoniskt, melodiskt och strukturellt mästerskap och utnyttjade erfarenheter från sina baletter och operor till ett spektrum av mänskliga reaktioner, från poetisk och dansant folkton, via melodiskönhet till djup dramatik och grym grotesk, allt i en ständigt utvecklad variationsteknik på alla plan, fri som livet självt. Prokofjev ledde själv uruppförandet 15 januari 1945. I publiken såg pianisten Svjatoslav Richter hur stillheten när Prokofjev höjde taktpinnen plötsligt avbröts av artillerisalvor utifrån. Han väntade lugnt ut dem och började dirigera först när kanondundret tystnat. Han skulle alltid se Symfoni nr 5 som sitt symfoniska mästerverk. Samma gjorde Richter som beskrev hur symfonin förmedlade tonsättarens inre mognad och tillbakablickande perspektiv, som från olympiska höjder: "Han nådde sitt genis högsta höjd inför tiden och historien, krig, patriotism och seger… Segern är också Prokofjevs egen." ROLF HAGLUND

JEAN SIBELIUS (1865-1957) POHJOLAS DOTTER OP 49 Sibelius intresserade sig för Kalevala och detta finska nationalepos många spännande hjältar och äventyr. Ett av äventyren handlar om när den vitskäggige patriarken och siaren Väinämöinen får syn på Pohjolas dotter. Pohjola är den symboliska sinnebilden av Norden. Sittande på en regnbåge väver hans dotter ett kläde av guld. Väinämöinen är fortfarande skakad över att den vackra Aino föredragit att ta sitt liv framför att "trösta en tandlös gubbstrutt". Nu ber han flickan följa med honom, och det lovar hon att göra, men bara om han klarar av ett antal omöjliga uppdrag. En hel del klarar han av tack vare sin trollkunnighet. Det svåraste visar sig vara att bygga en båt av sländan på hennes spinnrock. Han förstår i sin älskogsiver inte att han utsätts för gyckel, men efter hand angrips han av onda andar, skadar sig på en yxa och är i så dålig kondition att han slutligen ger upp. Han far fortast möjligt hemåt med skammens rodnad på kinderna. Över denna berättelse skrev Sibelius en glänsande symfonisk dikt. Det blev hans sjätte verk med motiv ur Kalevala. Han uruppförde själv sin musik den 29 december 1906 på Mariinskijteatern i St Petersburg och retade därmed det finska etablissemanget. Anledningen att många i Finland upprördes över att detta klart finska verk uruppfördes i Ryssland berodde på att det var oroliga tider. Ingen hade glömt mordet på Finlands ryske generalguvernör Bobrikov 1904, och befarade repressalier. Men framförandet avlöpte succéartat, eftersom den ryska intelligentian var Finlandsvänlig. Sibelius blev inropad många gånger. Ett år senare framfördes verket av Armas Järnefelt i Stockholm. Han var Sibelius svåger och verksam som hovkapellmästare vid Kungliga operan. Den konserten recenserades av den fruktade kritikern Wilhelm Peterson-Berger som emellertid var på ett ovanligt positivt humör och formulerade sig lyriskt om "denna symfoniska dikt af strålande och ny skönhet, en musik som öppnar mäktiga fjärrsyner in i framtidens värld". STIG JACOBSSON

JEAN SIBELIUS (1865-1957) LUONNOTAR OP 70 I Finlands nationalepos Kalevala börjar världens skapelse när Ilmatar, himladottern, lämnar sin luftiga tillvaro och blir havande med havet. I 700 år flyter hon omkring med Väinämöinen i magen, utan att kunna föda. En and söker en plats att bygga bo och Ilmatar sträcker upp sitt ena knä ur havet. Men när hennes egen smärta blir för stark gör hon ett kast med benen. Fågelboet sjunker, äggen spricker och av bitarna blir jord, himmel, sol, måne och stjärnor. Av denna skapelseberättelse gjorde Sibelius en tondikt för sopran och orkester. Han kallade den Luonnotar (Naturens dotter), vilket är ett annat namn på Ilmatar. Stycket har beskrivits som ett av hans mest "obevekligt finska". Det är en tolkning som stämmer med den nationalromantiska bilden av Sibelius. En annan tolkning framträder om man tänker på Luonnotar som en parallell till exempelvis Stravinskys Våroffer, som uruppfördes i Paris några få månader innan Luonnotars premiär på Gloucester Music Festival i England. Primitivismen i Våroffer bygger på föreställningar om det nationellt ryska men innebar också ett viktigt steg i utvecklingen av ett modernt, internationellt tonspråk. Detsamma gäller för Luonnotar. Inslaget av repetitiva musikmönster kan uppfattas som en länk mellan Anton Bruckner och den amerikanska minimalismen. Och när Sibelius till sist skildrar hur världen tar form, rör sig musiken bort från tonaliteten och bildar ett klangfält som är ganska svårt att förena med kompositörens uttalade aversion mot "den moderna tendensen" i samtidens musik. Berättelsen om Ilmatar/Luonnotar är förresten inte baserad på finsk folkdikt utan är ett eget bidrag av Elias Lönnrot som sammanställde och utgav Kalevala. Inspirationen kan han ha fått från indisk mytologi. TOBIAS LUND

SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953) SYMFONI NR 5 B-DUR OP 100 Andante Allegro marcato Adagio Allegro giocoso Först de sista tio åren i livet blev Prokofjev symfoniker i alla bemärkelser, med Symfoni nr 5 som kvintessensen av sitt skapande. Den tillkom under kriget 1944 på bara en månad. Det "stora fosterländska kriget" hade segerrikt utkämpats - till priset av 20 miljoner ryssars liv - men Prokofjevs musik bjöd inte på de segerfanfarer Stalin och musikbyråkratin nog väntat sig. Tonsättaren koncentrerade sig på tragiken för den enskilda människan och arbetade i de fyra stora satserna med den ryska historiens eviga trauma av olyckor, förföljelse och nöd. Symfonin blev ett slags musikalisk parallell till de stora ryska romanernas episka bredd. Han kallade symfonin en "hymn till den fria, lyckliga människan, till hennes kraft och rena och ädla ande". Han la till: "Jag kan inte påstå att jag medvetet valde temat. Det föddes inom mig och ropade på att få uttryckas. Musiken mognade i mig. Den fyllde min själ." Visst är kriget närvarande i musiken, men med Borodin och Beethoven i tankarna gick han förbi all närliggande tragik för att i stället understryka människoandens kraft och beredskap till uppoffringar. 16 år hade gått sen den föregående Symfoni nr 4. Han hade nått ett harmoniskt, melodiskt och strukturellt mästerskap och utnyttjade erfarenheter från sina baletter och operor till ett spektrum av mänskliga reaktioner, från poetisk och dansant folkton, via melodiskönhet till djup dramatik och grym grotesk, allt i en ständigt utvecklad variationsteknik på alla plan, fri som livet självt. Prokofjev ledde själv uruppförandet 15 januari 1945. I publiken såg pianisten Svjatoslav Richter hur stillheten när Prokofjev höjde taktpinnen plötsligt avbröts av artillerisalvor utifrån. Han väntade lugnt ut dem och började dirigera först när kanondundret tystnat. Han skulle alltid se Symfoni nr 5 som sitt symfoniska mästerverk. Samma gjorde Richter som beskrev hur symfonin förmedlade tonsättarens inre mognad och tillbakablickande perspektiv, som från olympiska höjder: "Han nådde sitt genis högsta höjd inför tiden och historien, krig, patriotism och seger… Segern är också Prokofjevs egen." ROLF HAGLUND

"Komsis personliga och fängslande stämma, helt i samklang med de extrema vokala kraven, och hennes fullständiga musikaliska inlevelse höll uppmärksamheten i ett stadigt grepp och förde mig till världens ände, eller snarare ingången till en ny värld." (Colin Anderson, classicalsource.com) Finska sopranen Anu Komsi fortsätter att hyllas för sitt mångsidiga musicerande och sin dynamiska koloraturstämma. Lika hemtam i operan som på konsertscenen framträder hon på ledande operahus och konserthus över Europa och USA. Hennes operarepertoar omfattar ett 60-tal roller från Mozart och Alban Berg (Lulu) till George Benjamins Into the Little Hill som skrevs speciellt för Anu Komsi. Som konsertsångare har hon på senare tid bland annat uppmärksammats för Sibelius Luonnotar (inspelad med Lahtis symfoniorkester på BIS), Kaija Saariahos Leino Songs, Tiensuus Voice Verser, Salonens Wing on Wing och Lindbergs Accused. Tillsammans med Sir Roger Norrington och Sydvästtyska radions symfoniorkester har hon spelat in Mahlers symfonier nr 2, 4 och 8. Bland orkestrar hon framträtt med finns New York Philarmonic, Los Angeles Philharmonic, San Francisco Symphony Orchestra, BBC Symphony Orchestra, Mahler Chamber Orchestra, The Chamber Orchestra of Europe, CBSO Birmingham samt Berlins och Wiens filharmoniker. Hon har samarbetat med ett flertal dirigenter, bland dem Sir Roger Norrington, Esa-Pekka Salonen, Alan Gilbert, Franz Welser-Möst, Sakari Oramo, Jukka-Pekka Saraste, Hannu Lintu, Susanna Mälkki, Leif Segerstam, Dima Slobodeniouk och Santtu-Matias Rouvali.

JEAN SIBELIUS (1865-1957) LUONNOTAR OP 70 I Finlands nationalepos Kalevala börjar världens skapelse när Ilmatar, himladottern, lämnar sin luftiga tillvaro och blir havande med havet. I 700 år flyter hon omkring med Väinämöinen i magen, utan att kunna föda. En and söker en plats att bygga bo och Ilmatar sträcker upp sitt ena knä ur havet. Men när hennes egen smärta blir för stark gör hon ett kast med benen. Fågelboet sjunker, äggen spricker och av bitarna blir jord, himmel, sol, måne och stjärnor. Av denna skapelseberättelse gjorde Sibelius en tondikt för sopran och orkester. Han kallade den Luonnotar (Naturens dotter), vilket är ett annat namn på Ilmatar. Stycket har beskrivits som ett av hans mest "obevekligt finska". Det är en tolkning som stämmer med den nationalromantiska bilden av Sibelius. En annan tolkning framträder om man tänker på Luonnotar som en parallell till exempelvis Stravinskys Våroffer, som uruppfördes i Paris några få månader innan Luonnotars premiär på Gloucester Music Festival i England. Primitivismen i Våroffer bygger på föreställningar om det nationellt ryska men innebar också ett viktigt steg i utvecklingen av ett modernt, internationellt tonspråk. Detsamma gäller för Luonnotar. Inslaget av repetitiva musikmönster kan uppfattas som en länk mellan Anton Bruckner och den amerikanska minimalismen. Och när Sibelius till sist skildrar hur världen tar form, rör sig musiken bort från tonaliteten och bildar ett klangfält som är ganska svårt att förena med kompositörens uttalade aversion mot "den moderna tendensen" i samtidens musik. Berättelsen om Ilmatar/Luonnotar är förresten inte baserad på finsk folkdikt utan är ett eget bidrag av Elias Lönnrot som sammanställde och utgav Kalevala. Inspirationen kan han ha fått från indisk mytologi. TOBIAS LUND

SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953) SYMFONI NR 5 B-DUR OP 100 Andante Allegro marcato Adagio Allegro giocoso Först de sista tio åren i livet blev Prokofjev symfoniker i alla bemärkelser, med Symfoni nr 5 som kvintessensen av sitt skapande. Den tillkom under kriget 1944 på bara en månad. Det "stora fosterländska kriget" hade segerrikt utkämpats - till priset av 20 miljoner ryssars liv - men Prokofjevs musik bjöd inte på de segerfanfarer Stalin och musikbyråkratin nog väntat sig. Tonsättaren koncentrerade sig på tragiken för den enskilda människan och arbetade i de fyra stora satserna med den ryska historiens eviga trauma av olyckor, förföljelse och nöd. Symfonin blev ett slags musikalisk parallell till de stora ryska romanernas episka bredd. Han kallade symfonin en "hymn till den fria, lyckliga människan, till hennes kraft och rena och ädla ande". Han la till: "Jag kan inte påstå att jag medvetet valde temat. Det föddes inom mig och ropade på att få uttryckas. Musiken mognade i mig. Den fyllde min själ." Visst är kriget närvarande i musiken, men med Borodin och Beethoven i tankarna gick han förbi all närliggande tragik för att i stället understryka människoandens kraft och beredskap till uppoffringar. 16 år hade gått sen den föregående Symfoni nr 4. Han hade nått ett harmoniskt, melodiskt och strukturellt mästerskap och utnyttjade erfarenheter från sina baletter och operor till ett spektrum av mänskliga reaktioner, från poetisk och dansant folkton, via melodiskönhet till djup dramatik och grym grotesk, allt i en ständigt utvecklad variationsteknik på alla plan, fri som livet självt. Prokofjev ledde själv uruppförandet 15 januari 1945. I publiken såg pianisten Svjatoslav Richter hur stillheten när Prokofjev höjde taktpinnen plötsligt avbröts av artillerisalvor utifrån. Han väntade lugnt ut dem och började dirigera först när kanondundret tystnat. Han skulle alltid se Symfoni nr 5 som sitt symfoniska mästerverk. Samma gjorde Richter som beskrev hur symfonin förmedlade tonsättarens inre mognad och tillbakablickande perspektiv, som från olympiska höjder: "Han nådde sitt genis högsta höjd inför tiden och historien, krig, patriotism och seger… Segern är också Prokofjevs egen." ROLF HAGLUND

"Komsis personliga och fängslande stämma, helt i samklang med de extrema vokala kraven, och hennes fullständiga musikaliska inlevelse höll uppmärksamheten i ett stadigt grepp och förde mig till världens ände, eller snarare ingången till en ny värld." (Colin Anderson, classicalsource.com) Finska sopranen Anu Komsi fortsätter att hyllas för sitt mångsidiga musicerande och sin dynamiska koloraturstämma. Lika hemtam i operan som på konsertscenen framträder hon på ledande operahus och konserthus över Europa och USA. Hennes operarepertoar omfattar ett 60-tal roller från Mozart och Alban Berg (Lulu) till George Benjamins Into the Little Hill som skrevs speciellt för Anu Komsi. Som konsertsångare har hon på senare tid bland annat uppmärksammats för Sibelius Luonnotar (inspelad med Lahtis symfoniorkester på BIS), Kaija Saariahos Leino Songs, Tiensuus Voice Verser, Salonens Wing on Wing och Lindbergs Accused. Tillsammans med Sir Roger Norrington och Sydvästtyska radions symfoniorkester har hon spelat in Mahlers symfonier nr 2, 4 och 8. Bland orkestrar hon framträtt med finns New York Philarmonic, Los Angeles Philharmonic, San Francisco Symphony Orchestra, BBC Symphony Orchestra, Mahler Chamber Orchestra, The Chamber Orchestra of Europe, CBSO Birmingham samt Berlins och Wiens filharmoniker. Hon har samarbetat med ett flertal dirigenter, bland dem Sir Roger Norrington, Esa-Pekka Salonen, Alan Gilbert, Franz Welser-Möst, Sakari Oramo, Jukka-Pekka Saraste, Hannu Lintu, Susanna Mälkki, Leif Segerstam, Dima Slobodeniouk och Santtu-Matias Rouvali.

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 3 C-DUR OP 52 Allegro moderato Andantino con moto, quasi allegretto Moderato. Allegro ma non tanto Att något händer när Jean Sibelius når fram till sin tredje symfoni är alla överens om. Det märkliga är att svaren på vad som händer är så olikartade. Ett förslag är att han nu lämnar den paradoxalt nog både nationalromantiska och ryskanknutna symfoniken med Tjajkovskij som förebild. Här tänks han helt enkelt bli en universell tonsättare som anammar de klassiska formerna och lämnar det exotiskt finska bakom sig. Det man då tänker på är att Sibelius reagerar på den gigantomani som präglade stora delar av den europeiska musiken under tillkomstperioden 1903-1907. Mahler höll på att skriva sin åttonde symfoni, "De tusendes symfoni". Richard Strauss och Arnold Schönberg hade frossat i orkestereffekter där klangen nästan blev ett självständigt element. Sibelius tänkte sig i stället en wienklassisk storlek på orkestern, och det var bara ett av många tecken på neddragning: här rådde ekonomi med temana, ekonomi med klangerna och en ekonomisk längd på knappa 30 minuter. Första satsen är skriven i tydlig sonatform med en rytmiskt attraktiv inledning som möts av ett borrande andratema i moll, men samtidigt pågår en rad tematiska processer som löser upp de klassiska enheterna. Genomföringen är begränsad, men innebär att en rad överraskande harmoniska kliv tas. Reprisen andas ut i stillhet. Enkelhet präglar också det följande andantet (det får inte gå för sakta: Sibelius skriver uttryckligen att det nästan ska vara allegretto). Men här är det ändå en utpräglad Sibelius: ett grubblande drag. Enkelhet är inte enfald. Det finns olika förslag på hur satsen är uppbyggd. Ett är att den består av fyra variationer med kontrasterande mellanavsitt insprängda. Erik Tawaststjerna föreslår att det helt enkelt är ett rondo och detta resonemang har mycket som talar för sig. Den avslutande satsen kan lika gärna uppfattas som en sammanlänkning av två korta, nästan avkortade satser, ett scherzo i vilket den rytmiska grodden till finalsektion växer fram och slutar som en jublande sång. Även om detta inte är en rent klassisk symfoni har den sagts föregripa den kommande neoklassicismen hos Stravinsky och Prokofjev. Det är en övertolkning, men en sak är riktig: det är till Ryssland vi bör gå för att förstå symfonins utformning. I Ryssland hade nämligen tonsättare som Glazunov, jämngammal med Sibelius, gått i samma riktning. I Glenda Dawn Goss nya Sibeliusbiografi hävdas att symfonin mycket väl skulle kunna vara skriven för Sankt Petersburg och de ideal som rådde där. Det som kan utläsas av symfonin är att Sibelius trea inte samsas speciellt väl med den tysk-österrikiska traditionen: det må vara så att de mest grundläggande delarna finns på plats men Sibelius håller på att bryta upp strukturerna inifrån. Häri ligger det riktigt originella i Sibelius formtänkande - och det utmynnar i en säregen musik. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD