Stäng
Meny

Arkiv

3 konserter

2018-10-03 19:30 Stora salen

Program


EMILY HOWARD (f 1979) MAGNETITE Magnetite (magnetit, magnetisk järnmalm) är det äldsta kända magnetiska ämnet av alla som finns naturligt på jorden. I många år efter dess upptäckt var magnetit omgärdat av myter och vidskeplig tro på dess magiska krafter. Bland annat dess förmåga att skänka människan energi och att mota bort onda andar. Magnetit blev också känd som "riktningssten" när man upptäckte att den fungerade som en primitiv kompass om den formades till en nål och placerades i vatten. Min komposition är inspirerad av dessa vidskepelser liksom de magnetiska kristallernas struktur och fysiska egenskaper. Jag skulle vilja likna Magnetite vid en resa djupt in i en av dessa kristaller. Det musikaliska materialet är format som magnetiska fält vilka attraherar varandra eller rör sig i motsatta riktningar. Melodier följer partiklarnas väg inuti ett väldigt kristallgitter. En huvudidé är den om hur melodin flyr, och i styckets början gömmer sig inuti en koral. Under den första halvan accelererar melodin som om den passerar ett magnetiskt fält och når en viss energinivå och sedan ett klimax. Styckets andra halva rör sig i efterdyningarna av denna resa och är mycket mer stillsamt och reflekterande. Slutligen beter sig Magnetite som den metaforiska lodstenen och finner sin emotionella kärna och inre frid. Magnetite beställdes av Liverpool European Capital of Culture 2008 till Royal Liverpool Philharmonic om uruppfördes under ledning av Vasily Petrenko i Philharmonic Hall i Liverpool den 6 december 2007. Stycket är tillägnat min farmor (mormor) Daphne. EMILY HOWARD Tonsättaren Emily Howard studerade matematik och datorvetenskap i Oxford och doktorerade i komposition vid universitetet i Manchester. Hon föreläser i komposition vid Royal Northern College of Music. Genombrottet kom med Magnetite och i samma veva erhöll Emily Howard Paul Hamlyn-stiftelsens utmärkelse för tonsättare. The Times skrev om hennes verk Solar, beställt av UBS Soundscapes: Pioneers att det "lyckades antyda galaktisk kraft i ett kompakt format". Minioperan Zátopek! skrevs till Londons Kulturolympiad 2012 och handlar om den legendariske, tjeckiske långdistanslöparen Emil Zátopek som vann 5000 och 10 000 meter samt maratonloppet vid olympiaden i Helsingfors 1952. The Guardian gav den fyra stjärnor i sin recension och BBC 2 kallade den "en fantastisk opera".



25 min


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 73 Allegro non troppo Adagio non troppo Allegretto grazioso (Quasi andantino) Allegro con spirit Det var inte självklart och enkelt för den tidigt etablerade tyske tonsättaren Johannes Brahms att komponera symfonier. Han hade en fot kvar i wienklassicismen, var inte så intresserad av att förändra och modernisera sitt tonspråk och var en stor beundrare av Beethoven. Det sägs att han kände dennes "ryggsäck" som en belastning. Att det inte fanns mera att göra efter dennes "nia". Men Brahms var inte reaktionär, bara oerhört mån om sin personliga stil och tekniska skicklighet i allt han skapade. Han gav inte sina verk berättande titlar, han ansåg att instrumentalmusik skulle vara musik och ingenting annat. Först vid 43 års ålder - efter stora framgångar med pianoverk (solostycken och första pianokonserten), solosånger och körkompositioner (Ein deutsches Requiem med flera) och kammarmusik - fullbordade han 1876 sin Symfoni nr 1, som han arbetat med i över 20 år. För Symfoni nr 2 behövde han betydligt kortare tid, sommaren 1877 i det idylliska Pörtschach vid Wörthersee i Österrike. Om denna lugna och vänliga miljö inspirerade honom eller om han var inne i en harmonisk fas av livet ändå, vet man inte. Hans andra symfoni kallas dock ofta för "Brahms pastoralsymfoni". Den är betydligt ljusare och mera optimistisk än den första, även om han själv - säkert med glimten i ögat - skrev till en god vän att det var "det sorgligaste han skrivit". Visst finns det stråk av vemod även i denna symfoni, särskilt i den långsamma andra satsen, men tonarten D-dur talar sitt språk och flera influenser från ländler och annan tysk och österrikisk folkton ger musiken en gladare och festligare karaktär. Hans käraste väninna Clara Schumann beskrev i sin dagbok hur Brahms spelat musiken för henne på piano: "Den här symfonin kommer att bli mera framgångsrik än den första och dess genialitet och Brahms fantastiska hantverk kommer även att göra intryck på musikerna." Uruppförandet ägde rum 30 december 1877 i Wien med Hans Richter på dirigentpulten och symfonin gjorde mycket riktigt succé - så uppskattad blev den att tredje satsen repriserades. Första satsen inleds av tre toner i cello- och basstämmorna, som återkommer likt ett motto genom hela symfonin i olika instrumentkombinationer och förvandlingar. Två huvudteman dominerar satsen, det första introduceras genast i horn och stråkar, det andra är mycket "brahmskt", byggt på folkmusik. Det har stor likhet med hans kända sång Wiegenlied. I andra satsen introduceras dess drömmande och vemodiga dubbeltema i cello- och träblåsarstämmorna med ett mörkt, stämningsfullt tonspråk, som behärskar hela satsen med avbrott för ett ljusare, snabbare och kraftfullare mellanavsnitt. Tredje satsen har en lätt och luftig intermezzo-karaktär och är den sats som närmast ger symfonin dess pastorala karaktär med bland annat en folklig träblåsmelodi till pizzicato i cellostämman. Fjärde satsen är mera kraft- och glansfull med vissa marschliknande avsnitt även om den inleds allvarligt, "mystiskt" lågmält. Formellt är satsen komplicerat uppbyggd med influenser från Johann Sebastian Bachs kontrapunktik, Haydn, Beethoven och ungersk folkton. Flera motiv från de tidigare satserna dyker upp, liksom mottot från första satsens inledning. Efter ett lugnare avsnitt slutar symfonin jublande och livsbejakande i en storartad stegring. GUNILLA PETERSÉN


Medverkande



Jakub Hrusa Dirigent

Hösten 2016 inledde Jakub Hrusa sitt förordnande som chefdirigent för Bambergs symfoniker. Han är den femte chefdirigenten i orkesterns historia. "Jag är överväldigad av att vara chefdirigent för Bambergs symfoniker", säger Jakub Hrusa. "Redan innan jag dirigerat denna juvel bland Europas orkestrar var jag en stor beundrare. De förkroppsligar fin orkesterkultur med allt vad det innebär. Och då orkestern har sitt ursprung i Prag andas vi samma musikaliska luft, delar kulturell bakgrund och är konstnärligt och historiskt väldigt nära varandra. Med Bambergs symfoniker kan varje fras bli till ett litet mirakel och varje konsert ett förandligande." Född i Tjeckien och på väg att "ta steget till storhet" (Gramophone) är Jakub Hrusa förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London och Tjeckiska filharmonin och han hade tidigare samma befattning hos Tokyos Metropolitan-orkester. Han har också varit chefdirigent för Philharmonia Prag. Som gästdirigent samarbetar han med flera av världens ledande orkestrar, bland dem Santa Cecilia-orkestern i Rom, La Scalas filharmoniker, Concertgebouworkestern, Mahler Chamber Orchestra, New York Philharmonic, Gewandhausorkestern, Wiens symfoniker och Los Angeles Philharmonic. Som operadirigent har han varit verksam vid Glyndebournefestivalen, på Statsoperan i Wien, Nationaloperan i Paris, Frankfurtoperan, Prags Nationalopera samt operahusen i Helsingfors och Köpenhamn. Bland hans många skivprojekt finns ett samarbete mellan Tudor och Bambergs symfoniker som inletts med Smetanas Ma vlast. Han har också spelat in musik av Berlioz, Richard Strauss och Suk med Tokyoorkestern för Octavia, violinkonserter av Tjajkovskij och Bruch med Nicola Benedetti och Tjeckiska filharmonin för Universal samt tre skivor med Philharmonia Prag för Pentatone.


Tyske Frank Peter Zimmermann betraktas allmänt som en av de främsta violinisterna i sin generation. Han har hyllats för sin musikalitet, skicklighet och intelligens och har framträtt med de ledande orkestrarna i världen i över tre decennier. Hans många konsertengagemang har fört honom till de viktigaste konsertscenerna och internationella musikfestivalerna i Europa, USA, Sydamerika och Australien. Bland höjdpunkterna denna säsong finns engagemang hos Berlins filharmoniker, Bambergs symfoniker och Tjeckiska filharmonin, samtliga med Jakub Hrusa som dirigent, New York Philharmonic och Manfred Honeck, Ryska Nationalorkestern och Mikhail Pletnov samt Kungliga filharmonikerna och Sakari Oramo. Han är också Artist in Residence hos Staatskapelle Dresden vilket inkluderar konserter i Dresden, Wien, Baden-Baden, Frankfurt och Hamburg samt vid Salzburgs påskfestspel med Christian Thielemann som dirigent. Han kommer med Zimmermanntrion också att ge konserter i Europa samt att inleda en cykel med Beethovens violinsonater tillsammans med pianisten Martin Helmchen. Frank Peter Zimmermann har uruppfört fyra violinkonserter: Magnus Lindgrens andra violinkonsert, "en sourdine" av Matthias Pinschler, The Lost Art of Letter Writing av Brett Dean samt Augusta Read Thomas tredje violinkonsert. Under åren har Frank Peter Zimmerman gjort ett stort antal inspelningar för Warner Classics, Sony Classical, BIS, Ondine, Teldec och ECM. Han har spelat in praktiskt taget alla de viktiga violinkonserterna, från Bach till Ligeti, och flera av utgåvorna har erhållit prestigefyllda utmärkelser. Bland hans senare inspelningar finns Dvoráks violinkonsert (Decca), Mozarts violinkonserter (Hänssler Classics) samt Hindemiths violinkonsert och Brett Deans violinkonsert The Lost Art of Letter Writing (BIS). Hans inspelning av Sjostakovitjs två violinkonserter med Elbfilharmonin och Alan Gilbert nominerades till en Grammy 2018.


1987-02-24 19:30 Stora salen

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) SYMFONI NR 36 C-DUR "LINZSYMFONIN" K 425 Adagio. Allegro spiritoso Poco adagio Menuetto Presto Symfoni nr 36 K 425 - ännu en bråttomsymfoni skriven 15 månader efter den för Haffner. När Wolfgang och systern Constanze reser hem till Wien efter tre månaders försoningsförsök med pappa Leopold i Salzburg passerar de förstås Linz. Där residerar gamle greve Thun som erbjuder ungherrskapet logi - och en konsert med de trevliga musikerna. Wolfgang kommer en torsdag, skriver till pappa på fredag att han ska ge konsert på tisdag och måste göra en ny symfoni, eftersom han inte har någon med i bagaget. "Hals über Kopf", hals över huvud, måste det gå. Hur gick sådant till? Det var ju inte bara Wolfgang som skulle skriva noter, han kanske redan hade musiken i huvudet, det skulle skrivas ut stämmor att spela efter också. Där fanns ju kopister men utöver stråkstämmorna skulle åtta blåsare ha sina noter också. Hann de spela igenom musiken före konserten på Bollhuset i Linz den 4 november 1783? Inte vet jag. Men musiken har vi. Inte originalet men diverse avskrifter och det första trycket som kom några år efter Mozarts död. Vi råkar veta att han framförde den i Wien på en egen konsert den 1 april 1784 på Burgtheater och att pappa arrangerade ett framförande den 15 september samma år, då det gavs "eine grosse Musik" i den högt skattade läkaren Barisanis stora våning i Salzburg. "Din broders excellenta nya symfoni" skrev Leopold till den äntligen bortgifta dottern. INGEMAR VON HEIJNE



ANTONÍN DVORÁK (1841-1904) SYMFONI NR 8 G-DUR OP 88 Allegro con brio Adagio Allegretto grazioso Allegro ma non troppo Antonín Dvorák krönte sin karriär med att 1892 utses till kompositionsprofessor i New York. Han hade onekligen gjort en imponerande konstnärlig karriär: han föddes som son till en slaktare i den lilla böhmiska lantbyn Nelahozeves, och skulle enligt traditionen följa i faderns fotspår. Trots alla senare framgångar behöll han en jordnära inställning till sitt liv och sin konst. Under senare delen av 1880-talet arbetade han målmedvetet med en strävan som resulterade i flera brett upplagda verk. Förutom en sjunde symfoni skrev han operan Dmitrij samt oratorierna Spökbruden och Sankta Ludmila. Så småningom tyckte han sig se framgångar och tillät sig att slappna av i mer lyriskt intima verk av mindre format. Då kom den andra serien av slaviska danser, pianokvintetten i A-dur och ett flertal sånger. Något år före avfärden till Amerika växte den åttonde symfonin (skissad 6-23 september, fullbordad 8 november 1889) fram under långa promenader i skog och mark. Han kände hur hans kreativa kraft växte och förenades med ökande hantverksskicklighet. Han kände sig tryggare i sin konst och med naturens hjälp ljusnade hans musik. Man har ibland betecknat symfonin som "friluftsmusik", som tonsättarens tack för livets och naturens underbara gåvor. Han befann sig för tillfället i sin lantgård vid Vysoká, där han också ägnade sig åt trädgårdsodling och vandringar i naturen. Han kände frid och andlig vitalitet. Åttonde symfonin är resultatet av ett medvetet sökande efter lugn och harmoni. När stormen ibland ändå ryter för kontrastens skull, blåser den bara bort de torra löven och för med sig frisk luft. Det är en lyckligt leende musik, en enkel, folklig spelmansmusik som avviker från de strikt symfoniska traditionerna. Han hade föresatt sig att skapa en symfoni olik alla andra. Men även om han lyckades på så sätt att han behandlar sitt material på nya sätt, så har symfonin ändå en klassiskt traditionell form med satser i sonat och rondoform. Första satsen börjar med ett klangfullt cellotema som sedan återkommer två gånger under satsens lopp; i inledningen till genomföringen och vid reprisen. Satsen följer noga sonatformen trots att känslo-växlingarna är stora. Den långsamma satsen är ett adagio i c-moll som är uppbyggt av ett pärlband vackra episoder. Så följer en både graciös och elastisk vals innan finalen åter presenterar en liten introduktion bestående av ett trumpetsolo. Även detta solo återkommer några gånger, bland annat som ackompanjemang i pianissimo till soloflöjt och spelat av trumpeter och horn. En riktigt utåtriktad coda avslutar symfonin. Den 2 februari 1890 uruppfördes denna G-dur-symfoni med tonsättaren själv som dirigent för Nationalteaterns orkester i Prag, och han ledde strax därpå även framföranden i London och Frankfurt. Symfonin skulle snart gå segrande över världen, och den blev vid sidan av den i Amerika skrivna nionde symfonin (Från nya världen) den mest älskade av hans symfonier. Symfonin tillägnades "Den böhmiska Franz Joseph-akademin för främjandet av konst och litteratur", som tack för att Dvorák blivit dess hedersledamot. STIG JACOBSSON


1987-02-23 19:30 Stora salen

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) SYMFONI NR 36 C-DUR "LINZSYMFONIN" K 425 Adagio. Allegro spiritoso Poco adagio Menuetto Presto Symfoni nr 36 K 425 - ännu en bråttomsymfoni skriven 15 månader efter den för Haffner. När Wolfgang och systern Constanze reser hem till Wien efter tre månaders försoningsförsök med pappa Leopold i Salzburg passerar de förstås Linz. Där residerar gamle greve Thun som erbjuder ungherrskapet logi - och en konsert med de trevliga musikerna. Wolfgang kommer en torsdag, skriver till pappa på fredag att han ska ge konsert på tisdag och måste göra en ny symfoni, eftersom han inte har någon med i bagaget. "Hals über Kopf", hals över huvud, måste det gå. Hur gick sådant till? Det var ju inte bara Wolfgang som skulle skriva noter, han kanske redan hade musiken i huvudet, det skulle skrivas ut stämmor att spela efter också. Där fanns ju kopister men utöver stråkstämmorna skulle åtta blåsare ha sina noter också. Hann de spela igenom musiken före konserten på Bollhuset i Linz den 4 november 1783? Inte vet jag. Men musiken har vi. Inte originalet men diverse avskrifter och det första trycket som kom några år efter Mozarts död. Vi råkar veta att han framförde den i Wien på en egen konsert den 1 april 1784 på Burgtheater och att pappa arrangerade ett framförande den 15 september samma år, då det gavs "eine grosse Musik" i den högt skattade läkaren Barisanis stora våning i Salzburg. "Din broders excellenta nya symfoni" skrev Leopold till den äntligen bortgifta dottern. INGEMAR VON HEIJNE



ANTONÍN DVORÁK (1841-1904) SYMFONI NR 8 G-DUR OP 88 Allegro con brio Adagio Allegretto grazioso Allegro ma non troppo Antonín Dvorák krönte sin karriär med att 1892 utses till kompositionsprofessor i New York. Han hade onekligen gjort en imponerande konstnärlig karriär: han föddes som son till en slaktare i den lilla böhmiska lantbyn Nelahozeves, och skulle enligt traditionen följa i faderns fotspår. Trots alla senare framgångar behöll han en jordnära inställning till sitt liv och sin konst. Under senare delen av 1880-talet arbetade han målmedvetet med en strävan som resulterade i flera brett upplagda verk. Förutom en sjunde symfoni skrev han operan Dmitrij samt oratorierna Spökbruden och Sankta Ludmila. Så småningom tyckte han sig se framgångar och tillät sig att slappna av i mer lyriskt intima verk av mindre format. Då kom den andra serien av slaviska danser, pianokvintetten i A-dur och ett flertal sånger. Något år före avfärden till Amerika växte den åttonde symfonin (skissad 6-23 september, fullbordad 8 november 1889) fram under långa promenader i skog och mark. Han kände hur hans kreativa kraft växte och förenades med ökande hantverksskicklighet. Han kände sig tryggare i sin konst och med naturens hjälp ljusnade hans musik. Man har ibland betecknat symfonin som "friluftsmusik", som tonsättarens tack för livets och naturens underbara gåvor. Han befann sig för tillfället i sin lantgård vid Vysoká, där han också ägnade sig åt trädgårdsodling och vandringar i naturen. Han kände frid och andlig vitalitet. Åttonde symfonin är resultatet av ett medvetet sökande efter lugn och harmoni. När stormen ibland ändå ryter för kontrastens skull, blåser den bara bort de torra löven och för med sig frisk luft. Det är en lyckligt leende musik, en enkel, folklig spelmansmusik som avviker från de strikt symfoniska traditionerna. Han hade föresatt sig att skapa en symfoni olik alla andra. Men även om han lyckades på så sätt att han behandlar sitt material på nya sätt, så har symfonin ändå en klassiskt traditionell form med satser i sonat och rondoform. Första satsen börjar med ett klangfullt cellotema som sedan återkommer två gånger under satsens lopp; i inledningen till genomföringen och vid reprisen. Satsen följer noga sonatformen trots att känslo-växlingarna är stora. Den långsamma satsen är ett adagio i c-moll som är uppbyggt av ett pärlband vackra episoder. Så följer en både graciös och elastisk vals innan finalen åter presenterar en liten introduktion bestående av ett trumpetsolo. Även detta solo återkommer några gånger, bland annat som ackompanjemang i pianissimo till soloflöjt och spelat av trumpeter och horn. En riktigt utåtriktad coda avslutar symfonin. Den 2 februari 1890 uruppfördes denna G-dur-symfoni med tonsättaren själv som dirigent för Nationalteaterns orkester i Prag, och han ledde strax därpå även framföranden i London och Frankfurt. Symfonin skulle snart gå segrande över världen, och den blev vid sidan av den i Amerika skrivna nionde symfonin (Från nya världen) den mest älskade av hans symfonier. Symfonin tillägnades "Den böhmiska Franz Joseph-akademin för främjandet av konst och litteratur", som tack för att Dvorák blivit dess hedersledamot. STIG JACOBSSON


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!