Arkiv

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) KLARINETTKVINTETT H-MOLL OP 115 Allegro Adagio Andantino Con moto Johannes Brahms hade egentligen inte tänkt skriva någon mer musik. Han reste bort för att slippa den stora festivitas som staden Wien planerat till hans 60-årsdag. Man kan tro att han blev trumpen på gamla dar, men vännerna beskrev honom som ganska bufflig långt tidigare. Mycket har skrivits om hans långa vänskap med konsertpianisten och tonsättaren Clara Schumann, men inte heller den var utan komplikationer. Dock var Brahms en man som kan beskrivas med det gamla svenska ordet "vänfast". Han var generös med pengar och tid för de som stod honom nära. Klarinettisten Richard Mühlfeld var den som fick Brahms att vilja skriva musik igen, och i kammarmusikformat. Trion för piano, cello och klarinett skrev Brahms sommaren 1891, sedan två klarinettsonater och slutligen kvintetten två år senare. Det var ett ovanligt format och bara Mozart hade skrivit något väsentligt i det tidigare. Det visste förstås Brahms som studerat verket noga innan han skrev sin egen klarinettkvintett. Båda kvintetterna är ett måste i alla klarinettisters repertoar och det finns många inspelningar av dem. Naturligtvis ingen med Mühlfeld och tur är kanske det. En samtida lyssnare klagade över de många pipande ljuden, tydligen hade Mühlfeld ibland problem med rören. Samtidigt var han ändå den som gav klarinetten ett liv som soloinstrument genom sitt vackra spel. Fram till dess var klarinett främst ett orkesterinstrument. En av hemligheterna med varför Brahms musik rör vid våra hjärtan är hur den skiftar mellan dur och moll, ibland i samma fras. Bara under den första satsens första 40 sekunder sker det gång på gång. Vad går musiken i för tonart egentligen? Dur eller moll? Stråkarna startar i moll, och sen kommer klarinetten in med ett durarpeggio. Alla tre satserna har denna dubbelhet mellan ljus och mörker som gör att musiken aldrig riktigt landar och det var helt säkert inte meningen heller. Brahms var gammal nog att ha sett livets nyanser och blandar lika delar värme, sorg och hopp. KATARINA A KARLSSON

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) HEBRIDERNA, KONSERTUVERTYR B-MOLL OP 26 Tiden har gjort Mendelssohns musik alltmer spännande. För oss är han inte längre eleganten och underbarnet som blev salongsgunstling. När vi inser hur han stressade ihjäl sig, hur inget kunde gå tillräckligt snabbt, att han aldrig var stillastående, då framstår han som en helt modern konstnär. År 1829 hade den 20-årige Mendelssohn just återuppväckt Bachs Matteuspassion - utsålt medan 1000 personer köade för biljett. Mendelssohn var redan på väg till London lockad av vännen och diplomaten Karl Klingemann. Mendelssohn kom till London 25 april 1829, medtagen av sjösjuka över Engelska kanalen, men i juli bar det iväg för de två, först till Edinburgh, sen upp i högländerna och den 7 augusti till Fingalsgrottan på ön Staffa i Inre Hebriderna. Första intrycket var överväldigande, trots ny lika svår sjösjuka, inte minst av landstigningen via en liten båt i den höga sjön, men direkt på plats kastade Mendelssohn ned sina intryck i notskrift - vad som skulle bli de 21 öppningstakterna i uvertyren. Ingången till den 70 meter djupa Fingalsgrotten är sex våningar hög. Grottan ekar av vågbruset och har kallats melodiernas grotta. Namnet Fingalsgrottan hade den fått av skalden James Macpherson (1736-1796), i ett slags skotsk Kalevala kring den fiktive gaeliske skalden Ossian. Men de starka intrycken till trots blev arbetet knepigt för Mendelssohn. I synnerhet mellanpartiet "fick mera smak av kontrapunkt än av tran, måsar och kabeljo, när det skulle vara tvärtom", skrev han. Först i maj 1832 framförde Mendelssohn en redan ofta omarbetad version - i London - men var ännu inte nöjd. Det blev han först efter en ny genomgripande omarbetning, som han dirigerade i Berlin den 10 januari 1833. Då stod det klart att han signerat ett mästerverk där han fångat människans litenhet inför naturens krafter, den tomma, grå himlen över det väldiga, stormpiskade havet, upplevelsen av den öde ön och intrycken av den sällsamma grottan med dess vinkelräta kolonnad av svart pelarbasalt. Redan vikingarna hade kallat den "ön med pelare". Turner målade den, Wordsworth utforskade den, men det var Mendelssohn som i uvertyren Hebriderna fångade ljudupplevelsen i grottan, skapad av ett underjordiskt vulkanutbrott för 60 miljoner år sedan. ROLF HAGLUND

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.