Stäng
Meny

Arkiv

10 konserter

2019-05-24 21:30 Stora salen

Medverkande




Norske Terje Skomedal är stämledare för andraviolinerna i Göteborgs Symfoniker. Han studerade vid Barratt-Due Musikinstitutt i Oslo och för Giuliano Carmignola i Luzern där han tog solistdiplom. Terje Skomedal har arbetat som konsertmästare i Norrandsoperans orkester i Umeå och i norska orkestrar. Han har bred erfarenhet som kammarmusiker och har turnerat internationellt med kammarorkestrarna Oslo Camerata och Spira Mirabilis samt framträtt som solist med flera norska och utländska orkestrar.



Terje Tønnesen Konstnärlig ledare


2017-04-23 18:00 Stenhammarsalen

2014-10-18 11:00 Götaplatsfoajén

Program




ASTOR PIAZZOLLA (1921-1992) BUENOS AIRES FYRA ÅRSTIDER Primavera Porteña Verano Porteño Otoño Porteño Invierno Porteño Man har spekulerat om tangon har sina rötter i Afrika, i Spanien eller på Kuba, men det var i alla fall i Sydamerika dansformen kom att slå rot och utvecklas. I slummen i Buenos Aires blev den under andra hälften av 1800-talet inåtvänd och melankolisk i tonspråket. Men den visade sig vara mycket livskraftig och det dröjde inte länge förrän tangon också hittade till konsertestraden. Stravinsky, Sjostakovitj och många andra komponerade konserttangor som man inte ska dansa till, utan bara lyssna till och förtjusas av. På liknande sätt har argentinaren Astor Piazzolla skrivit mängder av tangoinspirerade konsertstycken som under senare år kommit att bli mycket populära runt om i världen och som spelas i alla upptänkliga arrangemang. Liksom Vivaldi skrev han De fyra årstiderna, men i sydamerikansk tangostil: Las Cuatro Estanciones Porteñas (även kallad Buenos Aires fyra årstider), komponerades 1969-1970. STIG JACOBSSON


2014-03-15 11:00 Götaplatsfoajén

2010-11-06 15:00 Stora salen

Program


CARL ORFF (1895-1982) CARMINA BURANA Fortuna imperatrix mundi I Primo vere II In taberna III Cour d'amours Blanziflor et Helena Fortuna imperatrix mundi Carl Orff var under 1930-talet en av de mest uppmärksammade tonsättarna i Tyskland. En stor del av hans berömmelse kom med Carmina burana som komponerades 1935-1936. Dess undertitel lyder "världsliga sånger för soli och kör till ackompanjemang av orkester och med magiska bilder" - en scenografi av medeltida slag där suggestiva målningar och dekorationer i samspel med den stora kören ger ett överväldigande intryck. Carmina burana uruppfördes i Frankfurt am Main 1937, gavs på La Scala 1942 och kort därpå även i Wien, men trots detta blev Orff först efter kriget mer allmänt känd som tonsättare. Musiken var inte lik något annat, den tedde sig originell och stod utanför samtidens riktningar och skolor. Hans musikaliska inspiration kan sägas ha sina rötter i det dramatiskt bildmässiga med den grekiska tragedin och den italienska barockoperan som två stora inspirationskällor. Musikaliskt finns det en mer näraliggande influens: Stravinskys dramatiska kantat Oidipus Rex och framförallt Les noces - rytmiskt präglad musik av medvetet enkelt slag med sparsmakad orkestersats (mycket slagverk) och kören som grundläggande element. Orffs verk växte ofta fram ur en samlad vision av det sceniska och det musikaliska - allt han skapat röjer en frodig, åskådlig fantasi. Det mesta han producerade är tänkt för scenen, också Carmina burana. Men verket har visat sin styrka också utan sceniska arrangemang och framförs lika ofta i konsertsalen med stor framgång. STEFAN NÄVERMYR


2008-02-23 11:00 Götaplatsfoajén

2003-01-25 11:00 Götaplatsfoajén

Program




WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) PIANOKVARTETT nr 1 G-MOLL K 478 Allegro Andante Rondo: Allegro moderato Många har skrivit mycket om "g-moll-Mozart". Han återfinns i symfonierna nr 25 och nr 40, i en stråkkvintett, i kvällens pianokvartett, i den förtvivlade Paminas stora aria ur Trollflöjten, och i diverse andra, korta men laddade ögonblick. Mozart ägde tonhöjdsminne, "absolut gehör" som det brukar heta. Så tonarten g-moll fanns tryggt placerad i hans hjärna. Inte våra dagars g-moll - tonhöjden har skiftat åtskilliga gånger på två sekler. Det får man finna sig i. Betydde g-moll något särskilt för Mozart? "Det låter så" har alltså många sagt genom åren. Och så har de försökt sätta ord på sina egna upplevelser. Och då råkar man som bekant i allvarliga svårigheter. Musiken envisas med att sätta orden på plats. Musiken smiter systematiskt förbi orden. Alltid. I alla tonarter. Även utan tonarter. För några år sedan skrev Steven B Jan en grundlig bok: Aspects of Mozart's Music in G minor. Han struntade i de maktlösa orden och försökte i stället analysera Mozarts "g-mollstrukturer". Vad förbinder de olika g-mollverken? Är det alls mätbart? Att läsa hans bok kräver tålamod. Att lyssna till g-mollkvartetten, verkligen lyssna, kräver något annat. Låt musiken tala! INGEMAR VON HEIJNE


1999-03-11 19:30 Stora salen

1997-04-25 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


Ludwig van Beethoven (1770-1827) Piano konsert nr 5 Ess-dur op 73 "Kejsarkonserten " Allegro Adagio un poco mosso Rondo: Allegro ma non troppo (sats två och tre spelas i en följd) Beethoven slutdaterade sin femte och sista pianokonsert 1809. Musiken skrevs under en tid av politisk oro. Fransmännen hade av och till anfallit Wien och i april-maj 1809 riktades bullrande kanonader främst mot stadsmuren i Wien. Beethoven bodde nära muren och sökte därför skydd i sin brors källare - inte av rädsla, men för att skydda resterna av sin hörsel med huvudet nedborrat i en kudde. Väl medveten om sin dåliga hörsel hade Beethoven efter 1808 års uruppförande av fjärde konserten och körfantasin starkt reducerat sina offentliga fram-trädanden som pianist och han avsåg inte att själv spela sin femte pianokonsert. Vid uruppförandet den 28 november 1811 i Leipzig hette solisten Friedrich Schneider och dirigenten Johann Philipp Christian Schulz. Mottagandet var synnerligen varmt och man skrev i pressen att "hela auditoriet kom i hänryckning". Solisten får inleda konserten med att dekorera tre uttrycksfulla orkesterackord innan själva huvudtemat presenteras. Resten av satsen rymmer mycket som får en improviserande karaktär, men som är exakt noterat. Det är alldeles uppenbart att Beethoven inte själv avsåg att spela konserten för han lämnar inte ens plats för improviserade kadenser. I slutet av första satsen anger han tydligt att solisten ska spela den i partituret angivna kadensen. Första satsen är med god marginal den längsta. Liksom i tredje pianokonserten är huvudtemat i den långsamma satsen en förklädd version av första satsens sidotema. Detta marschtema har nu förvandlats till en vacker hymn. Violinerna spelas sordinerade och basarna spelar pizzicato. Andra satsen går via ett par toner i hornen direkt över i finalen där det övermodigt virvlande temat presenteras av pianot innan det tas upp av orkestern. Satsen utvecklas till ett friskt musikantiskt rondo. Pukorna kommer att spela en betydande roll och kan alldeles ensamma spela de två toner som utgör den huvudsakliga baslinjen. I den avslutande codan får pukan till och med en solopassage tillsammans med pianot. Det är sådana här finesser som gör Beethovens musik ständigt fräsch! Stig Jacobsson


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 1 C-MOLL OP 68 Un poco sostenuto. Allegro Andante sostenuto Un poco allegretto e grazioso Adagio. Più andante. Allegro non troppo, ma con brio Med sin första symfoni visste Johannes Brahms att det var upp till bevis. Robert Schumann hade långt tidigare, innan Brahms ens skrivit något enda verk för orkester, pekat ut honom som den som skulle föra in musiken på nya banor. Brahms egna ord om hur förfärligt det är att höra stegen från jätten Beethoven bakom sig är berömda. Samtidigt gjorde han inte situationen ett dugg lättare genom att underteckna en stridsskrift mot Wagner och den nytyska skolan 1860. Det var startpunkten på striden mellan wagnerianer och brahmsianer. Här blev striden om det man symboliskt skulle kunna kalla "Beethoven-bysten" avgörande. Wagner hade nämligen hävdat att hans allkonstverk var den logiska fortsättningen på den utveckling som nått sin tidigare höjdpunkt med Beethovens nionde symfoni. Wagners musikdrama var helt enkelt framtiden. Att Brahms vände sig tillbaka direkt till Beethovens symfonier - dels till femte, dels till nionde symfonin - har ibland uppfattats som ett konservativt drag, men det är riktigare att se det som ett sätt att vrida just Beethoven ur händerna på Wagner. Femmans inflytande över Brahms första symfoni ligger i den närmast arketypiska formen för hur en mollsymfoni går från mörker till ljus, från c-moll till C-dur. Nian fick bidra med mer: brospannet som löper från de stort upplagda yttersatserna, där finalen har en långsam introduktion som går från tragedi till jubelsång - en jubelsång som dessutom lånar drag ifrån föregångaren. Just här ligger det moment som gör att man kan säga att Brahms försöker visa sin arvsrätt: i stället för att som Beethoven låta jubelsången inkludera den mänskliga rösten (An die Freude) vill han utföra samma förvandlingsnummer inom den instrumentala musikens ramar. Den konservative visar sig i sin konservatism vara progressiv. På ett mer personligt plan låter Brahms också förhållandet till paret Schumann ingå i väven. Analytiskt har det visats att ett motiv Robert Schumann i sina kompositioner knutit till sin hustru Clara återfinns i en rad av symfonins motiv (första gången man hör det är i de djupa stråkarnas motstämma till huvudtemat i första satsens allegro). Det skulle göra symfonin till Brahms "Clara-symfoni", vilket kanske är att ta i, men helt säkert är att horntemat som bryter av dunklet i finalens inledning hade tecknats ner på ett vykort Johannes skickade till Clara 1868. Han skulle ha hört det i Alperna, spelat på alphorn, och skickade det nu som gratulation på hennes 49-årsdag. 1876, åtta år senare, fanns det med i den nu fullbordade symfonin. Den hade han börjat få i tankarna i mitten av 1850-talet då han av Schumann korats till den som skulle stå för musikens framtid. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD


Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




1993-02-10 20:00 Stenhammar foajé

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!