Stäng
Meny

Arkiv

6 konserter

1996-10-15 19:30 Stenhammarsalen

1995-09-30 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) CELLOKONSERT NR 1 ESS-DUR Allegretto Moderato Cadenza Allegro con moto (satserna två, tre och fyra spelas utan avbrott) Sjostakovitjs första cellokonsert talade direkt till mig första gången jag hörde den. Naturligtvis är jag inte ensam om det, eller om att ha fötts samma år konserten skrevs, 1959. Det lär enligt dem som var med ha varit en rekordvarm sommar med gassande hetta och svärmande getingar som med viftningar och svordomar måste jagas bort från lemonadglas och groggar. Getingarna brydde sig föga. Troligtvis satt Sjostakovitj i samma värme, med samma getingar, när han samma år komponerade cellokonserten i sin datja (ryskans "torp" eller "sportstuga") i Komarovo vid Finska viken några mil norr om Leningrad, ett arbete han påbörjat under våren. Eller också slapp han getingarna, han hade ju inte sällan vodka i glaset. Det var bara att stänga fönstret och återvända till pianot och notpappren om surrandet skulle bli för envist. Han skrev till en vän: "Det viktigaste verket i min närmsta planering är en cellokonsert. Dess första sats, ett allegretto som till sin natur är en scherzo-liknande marsch, är klar. Jag tror konserten blir i tre satser, men jag kan ännu inte säga något om dess innehåll… Det händer ofta under arbetets gång att formen och uttrycksmedlen, ja till och med själva stilen, genomgår en markant förändring." Åren kring denna tid lär ha varit de lugnaste och mest rofyllda i tonsättarens liv. Efter Stalins död självdog de regelbundet uppblossande fejderna med regimen och sovjetiska tonsättarförbundet. Prokofjev avled samma dag, den 5 mars 1953, vilket inte är oviktigt i sammanhanget. Här försvann både en konkurrent och kollega han delat många obehagliga situationer med. Prokofjev var inte längre en levande påminnelse om ångestfyllda dagar. Sjostakovitj var nu Sovjets utan konkurrens främste levande tonsättare och med Chrustjovs politiska och sociala upptining såg framtiden ljus ut - den sovjetiske ledaren besökte i juli 1959 USA för informella samtal med vicepresidenten Richard Nixon. Sjostakovitj var också med på den resan. Cellisten Mstislav Rostropovitj hade träffat och blivit vän med Sjostakovitj när han började studera komposition för tonsättaren vid Moskvakonservatoriet 1943. Han drömde om en cellokonsert av Sjostakovitj men fick rådet av tonsättarens fru att inte ta upp frågan - då skulle det inte bli något av. Själv har han berättat att han en morgon läste i tidningen att Sjostakovitj skrivit en cellokonsert och att tonsättaren dagen därpå frågade om han fick tillägna Rostropovitj konserten. Denne berättar vidare: "Sjostakovitj gav mig noterna till den första cellokonserten den 2 augusti 1959. Den 6 augusti spelade jag den för honom ur minnet, tre gånger. Efter den första genomspelningen var han mycket begeistrad och givetvis drack vi vodka. Den tredje gången tror jag att jag spelade Saint-Saëns cellokonsert, medan han fortfarande ackompanjerade sin egen konsert. Vi var obeskrivligt glada." Första cellokonserten är en av de mest svårspelade i repertoaren - både tekniskt och gestaltningsmässigt med sina häftiga växlingar mellan kraftfulla, komplexa uttryck och känsliga partier. Som ett diffust, mörkt, levande och hotfullt getingmoln - snabbrörligt, oförutsägbart och skrämmande vackert. Rostropovitj uruppförde konserten med Leningrads filharmoniker och Jevgenij Mravinskij den 4 oktober 1959. En månad senare spelade han den i USA tillsammans med Philadelphia Orchestra och Eugene Ormandy med tonsättaren i publiken. Två år senare kom Rostropovitj till Sverige och spelade den med Göteborgs Symfoniker och Colin Davis. STEFAN NÄVERMYR


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 7 C-DUR OP 105 Adagio. Vivacissimo. Allegro molto moderato Det skulle ta flera år innan Jean Sibelius hittade den form för sin sjunde symfoni som han innerst inne strävat efter, men inte helt vågat realisera: de djärva tankarna om en symfoni i en enda lång organisk sats utan avgränsade övergångar mellan dess skiftande avsnitt i tempi och karaktärer. Han lär ha arbetat med vissa av dess motiv redan när han började komponera femte symfonin 1914, som visserligen uruppfördes på hans 50-årsdag 1915, men som han själv drog tillbaka och reviderade fram till 1919. Första världskriget, en tilltagande alkoholkonsumtion med livsångest och ständiga ekonomiska bekymmer som följd hade naturligtvis blockerat hans symfoniska skapande, där både en ny femma samt sjätte och sjunde symfonierna väntade. Han arbetade i själva verket på alla tre parallellt från åtminstone 1917 enligt hans dagbok. Den sjätte blev färdig 1923, den sjunde genomgick olika stadier med först detta program: "Livsglädje och vitalitet med appassionato-inlägg. I tre satser - den sista ett hellenistiskt rondo." Sedan återgick han till en mera konventionell fyrsatsig variant, för att slutligen ta det stora steget till en enda sats, som han skrev mycket koncentrerat under de första månaderna 1924, på nätterna, tillsammans med oavbruten whiskykonsumtion. Så nervöst var det för honom att han inför uruppförandet av Konsertföreningens orkester i Stockholm 24 mars 1924 kallade den Fantasia sinfonica, där han med "fantasi" menade - eller snarare ville ursäkta - en fri symfonisk form. Han dirigerade själv sitt verk, som efter några framgångsrika framföranden fick kallas Symfoni nr 7 i det partitur som kom ut i tryck i maj 1925. Visst kan man urskilja flera olika avsnitt i symfonin, men inte uppbyggda enligt klassisk symfoniform med två snabba satser som inramar en långsam och en scherzo-, rondo- eller menuettsats. Det centrala temat spelas av en solotrombone både i första, långsamma inledningsavsnittet, i mitten i ungefär samma adagiotempo och i slutet av symfonin. Och slutet - det är synd att avslöja! Däremellan finns olika långsamma eller snabba övergångar med en mängd förbiilande motiv, ibland lyriska, ibland av danskaraktär, hela tiden växlande, svårgripbara i ständig utveckling. Den sjunde symfonin blev Sibelius sista stora verk tillsammans med tondikten Tapiola från 1926. Fram till sin död 1957 skrev han några kortare violin- och pianostycken och han lär ha kämpat med en åttonde symfoni som aldrig blev färdig. Den sjunde symfonin anses av många vara hans bästa. Kanske för att den i komprimerad form innehåller tonsättarens personliga uttryck för ett dittills både stormigt och harmoniskt liv i kaotisk och idyllisk skaparvånda. Det ena nästan aldrig utan det andra. Dirigenten Kussevitskij, som introducerade Sibelius i USA och verkligen var hans profet, kallade symfonin för "Sibelius Parsifal", Wagners dåre, som efter många prövningar fick medlidandets insikt och valdes till Gralriddarnas nye konung. Kung blev Sibelius inte, men absolut sin tids störste symfoniker, som med sitt tonspråk banade väg för 1900-talets musikutveckling. GUNILLA PETERSÉN


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Danske Thomas Dausgaard är chefdirigent för Svenska kammarorkestern säsongen ut, sedan blir han orkesterns hedersdirigent. Han är också chefdirigent för BBC Scottish Symphony Orchestra och från och med säsongen 2019-2020 för Seattle Symphony där han för närvarande är förste gästdirigent. Thomas Dausgaard har av The Daily Telegraph beskrivits som "en dirigent med sällsynt övertygelse och insikt". Han är känd för sina varma och intensiva tolkningar, sin omfattande diskografi och de anmärkningsvärda resultat han åstadkommit som chefdirigent för Svenska kammarorkestern och Danska Radions symfoniorkester vars hedersdirigent han utsetts till. Som chefdirigent för Svenska kammarorkestern har Thomas Dausgaard sedan 1997 haft ett betydande inflytande i orkesterns konstnärliga utveckling och samtidigt utvecklat sitt personliga, professionella uttryck vilket lett till att han i dag är en mycket eftertraktad dirigent hos orkestrar världen över. Ett konstnärligt projekt som har haft särskilt stor betydelse för denna utveckling är den kritikerrosade serien av Beethovens kompletta orkestermusik som utkommit i tio volymer på Simax. Som gästdirigent samarbetar han bland annat med Clevelandorkestern, Boston Symphony Orchestra, Los Angeles Philharmonic, Gewandhausorkestern i Leipzig, Staatskapelle Dresden och London Symphony Orchestra. Thomas Dausgaard har gjort fler än 50 skivinspelningar. Med Svenska kammarorkestern har han utöver Beethovens orkestermusik spelat in symfonier av Schumann, Bruckner, Dvorák och Schubert. Med Danska Radions symfoniorkester har han bland annat spelat in orkestermusik av Nielsen och Langgaard samt en dvd med Langgaards opera Antikrist.



1995-09-29 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) CELLOKONSERT NR 1 ESS-DUR Allegretto Moderato Cadenza Allegro con moto (satserna två, tre och fyra spelas utan avbrott) Sjostakovitjs första cellokonsert talade direkt till mig första gången jag hörde den. Naturligtvis är jag inte ensam om det, eller om att ha fötts samma år konserten skrevs, 1959. Det lär enligt dem som var med ha varit en rekordvarm sommar med gassande hetta och svärmande getingar som med viftningar och svordomar måste jagas bort från lemonadglas och groggar. Getingarna brydde sig föga. Troligtvis satt Sjostakovitj i samma värme, med samma getingar, när han samma år komponerade cellokonserten i sin datja (ryskans "torp" eller "sportstuga") i Komarovo vid Finska viken några mil norr om Leningrad, ett arbete han påbörjat under våren. Eller också slapp han getingarna, han hade ju inte sällan vodka i glaset. Det var bara att stänga fönstret och återvända till pianot och notpappren om surrandet skulle bli för envist. Han skrev till en vän: "Det viktigaste verket i min närmsta planering är en cellokonsert. Dess första sats, ett allegretto som till sin natur är en scherzo-liknande marsch, är klar. Jag tror konserten blir i tre satser, men jag kan ännu inte säga något om dess innehåll… Det händer ofta under arbetets gång att formen och uttrycksmedlen, ja till och med själva stilen, genomgår en markant förändring." Åren kring denna tid lär ha varit de lugnaste och mest rofyllda i tonsättarens liv. Efter Stalins död självdog de regelbundet uppblossande fejderna med regimen och sovjetiska tonsättarförbundet. Prokofjev avled samma dag, den 5 mars 1953, vilket inte är oviktigt i sammanhanget. Här försvann både en konkurrent och kollega han delat många obehagliga situationer med. Prokofjev var inte längre en levande påminnelse om ångestfyllda dagar. Sjostakovitj var nu Sovjets utan konkurrens främste levande tonsättare och med Chrustjovs politiska och sociala upptining såg framtiden ljus ut - den sovjetiske ledaren besökte i juli 1959 USA för informella samtal med vicepresidenten Richard Nixon. Sjostakovitj var också med på den resan. Cellisten Mstislav Rostropovitj hade träffat och blivit vän med Sjostakovitj när han började studera komposition för tonsättaren vid Moskvakonservatoriet 1943. Han drömde om en cellokonsert av Sjostakovitj men fick rådet av tonsättarens fru att inte ta upp frågan - då skulle det inte bli något av. Själv har han berättat att han en morgon läste i tidningen att Sjostakovitj skrivit en cellokonsert och att tonsättaren dagen därpå frågade om han fick tillägna Rostropovitj konserten. Denne berättar vidare: "Sjostakovitj gav mig noterna till den första cellokonserten den 2 augusti 1959. Den 6 augusti spelade jag den för honom ur minnet, tre gånger. Efter den första genomspelningen var han mycket begeistrad och givetvis drack vi vodka. Den tredje gången tror jag att jag spelade Saint-Saëns cellokonsert, medan han fortfarande ackompanjerade sin egen konsert. Vi var obeskrivligt glada." Första cellokonserten är en av de mest svårspelade i repertoaren - både tekniskt och gestaltningsmässigt med sina häftiga växlingar mellan kraftfulla, komplexa uttryck och känsliga partier. Som ett diffust, mörkt, levande och hotfullt getingmoln - snabbrörligt, oförutsägbart och skrämmande vackert. Rostropovitj uruppförde konserten med Leningrads filharmoniker och Jevgenij Mravinskij den 4 oktober 1959. En månad senare spelade han den i USA tillsammans med Philadelphia Orchestra och Eugene Ormandy med tonsättaren i publiken. Två år senare kom Rostropovitj till Sverige och spelade den med Göteborgs Symfoniker och Colin Davis. STEFAN NÄVERMYR


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 7 C-DUR OP 105 Adagio. Vivacissimo. Allegro molto moderato Det skulle ta flera år innan Jean Sibelius hittade den form för sin sjunde symfoni som han innerst inne strävat efter, men inte helt vågat realisera: de djärva tankarna om en symfoni i en enda lång organisk sats utan avgränsade övergångar mellan dess skiftande avsnitt i tempi och karaktärer. Han lär ha arbetat med vissa av dess motiv redan när han började komponera femte symfonin 1914, som visserligen uruppfördes på hans 50-årsdag 1915, men som han själv drog tillbaka och reviderade fram till 1919. Första världskriget, en tilltagande alkoholkonsumtion med livsångest och ständiga ekonomiska bekymmer som följd hade naturligtvis blockerat hans symfoniska skapande, där både en ny femma samt sjätte och sjunde symfonierna väntade. Han arbetade i själva verket på alla tre parallellt från åtminstone 1917 enligt hans dagbok. Den sjätte blev färdig 1923, den sjunde genomgick olika stadier med först detta program: "Livsglädje och vitalitet med appassionato-inlägg. I tre satser - den sista ett hellenistiskt rondo." Sedan återgick han till en mera konventionell fyrsatsig variant, för att slutligen ta det stora steget till en enda sats, som han skrev mycket koncentrerat under de första månaderna 1924, på nätterna, tillsammans med oavbruten whiskykonsumtion. Så nervöst var det för honom att han inför uruppförandet av Konsertföreningens orkester i Stockholm 24 mars 1924 kallade den Fantasia sinfonica, där han med "fantasi" menade - eller snarare ville ursäkta - en fri symfonisk form. Han dirigerade själv sitt verk, som efter några framgångsrika framföranden fick kallas Symfoni nr 7 i det partitur som kom ut i tryck i maj 1925. Visst kan man urskilja flera olika avsnitt i symfonin, men inte uppbyggda enligt klassisk symfoniform med två snabba satser som inramar en långsam och en scherzo-, rondo- eller menuettsats. Det centrala temat spelas av en solotrombone både i första, långsamma inledningsavsnittet, i mitten i ungefär samma adagiotempo och i slutet av symfonin. Och slutet - det är synd att avslöja! Däremellan finns olika långsamma eller snabba övergångar med en mängd förbiilande motiv, ibland lyriska, ibland av danskaraktär, hela tiden växlande, svårgripbara i ständig utveckling. Den sjunde symfonin blev Sibelius sista stora verk tillsammans med tondikten Tapiola från 1926. Fram till sin död 1957 skrev han några kortare violin- och pianostycken och han lär ha kämpat med en åttonde symfoni som aldrig blev färdig. Den sjunde symfonin anses av många vara hans bästa. Kanske för att den i komprimerad form innehåller tonsättarens personliga uttryck för ett dittills både stormigt och harmoniskt liv i kaotisk och idyllisk skaparvånda. Det ena nästan aldrig utan det andra. Dirigenten Kussevitskij, som introducerade Sibelius i USA och verkligen var hans profet, kallade symfonin för "Sibelius Parsifal", Wagners dåre, som efter många prövningar fick medlidandets insikt och valdes till Gralriddarnas nye konung. Kung blev Sibelius inte, men absolut sin tids störste symfoniker, som med sitt tonspråk banade väg för 1900-talets musikutveckling. GUNILLA PETERSÉN


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Danske Thomas Dausgaard är chefdirigent för Svenska kammarorkestern säsongen ut, sedan blir han orkesterns hedersdirigent. Han är också chefdirigent för BBC Scottish Symphony Orchestra och från och med säsongen 2019-2020 för Seattle Symphony där han för närvarande är förste gästdirigent. Thomas Dausgaard har av The Daily Telegraph beskrivits som "en dirigent med sällsynt övertygelse och insikt". Han är känd för sina varma och intensiva tolkningar, sin omfattande diskografi och de anmärkningsvärda resultat han åstadkommit som chefdirigent för Svenska kammarorkestern och Danska Radions symfoniorkester vars hedersdirigent han utsetts till. Som chefdirigent för Svenska kammarorkestern har Thomas Dausgaard sedan 1997 haft ett betydande inflytande i orkesterns konstnärliga utveckling och samtidigt utvecklat sitt personliga, professionella uttryck vilket lett till att han i dag är en mycket eftertraktad dirigent hos orkestrar världen över. Ett konstnärligt projekt som har haft särskilt stor betydelse för denna utveckling är den kritikerrosade serien av Beethovens kompletta orkestermusik som utkommit i tio volymer på Simax. Som gästdirigent samarbetar han bland annat med Clevelandorkestern, Boston Symphony Orchestra, Los Angeles Philharmonic, Gewandhausorkestern i Leipzig, Staatskapelle Dresden och London Symphony Orchestra. Thomas Dausgaard har gjort fler än 50 skivinspelningar. Med Svenska kammarorkestern har han utöver Beethovens orkestermusik spelat in symfonier av Schumann, Bruckner, Dvorák och Schubert. Med Danska Radions symfoniorkester har han bland annat spelat in orkestermusik av Nielsen och Langgaard samt en dvd med Langgaards opera Antikrist.



1993-10-30 15:00 Stora salen

Medverkande


Musica Vitae är orkestern som tar livets musik till den enskilde lyssnaren. Med stringent elegans hanterar de 15 stråkarna konstmusikens alla världar. Här ryms barock och romantik liksom modernism och samtida musik från olika genrer. Att lyssna till Musica Vitae är intimt och nära, storslaget och färgsprakande dramatiskt. Med konstnärlige ledaren Malin Broman i spetsen presenterar ensemblen okonventionella musikaliska kombinationer och knyter ständigt nya kontakter med ledande solister, dirigenter och tonsättare, världen över. 2017 svarade Musica Vitae för musiken vid årets Nobelprisbankett och samma år släppte orkestern sitt senaste album, Games for Souls, med Malin Broman som solist. Musica Vitae framträder på små och stora scener i Sverige och utomlands. Orkestern har sitt säte i Växjö och hemmascenen är Atriumscenen i Utvandrarnas hus. Internationellt har orkestern välkomnats varmt i bland annat Kina, USA, Grekland, Schweiz, Tyskland och Spanien. Hösten 2018 gjorde orkestern en bejublad turné till Japan där man spelade inför fullsatta konserthus i Tokyo med omnejd. Orkesterns mångsidiga repertoar syns, hörs och recenseras regelbundet i både digital och tryckt media.


Dini Ciacci Dirigent



1992-01-07 19:30 Stenhammarsalen

Medverkande







Symfonikernas oboist Björn Bohlin spelar framförallt engelskt horn. Han började spela oboe när han var åtta år och fortsatte studierna på kommunala musikskolan i Trollhättan. Under tonåren tog han privatlektioner för Wincent Lindgren (Göteborgs Symfoniker) och därefter började han på Musikhögskolan i Göteborg. 19 år gammal provspelade han för Göteborgs Symfoniker och började i orkestern 1975. Björn Bohlin har även studerat i Chicago för Ray Still och i Philadelphia för Richard Woodhams. I mitten av 1980-talet blev engelskt horn hans första instrument. Björn Bohlin har också ett stort intresse för ursprunglig folkmusik och spelar didgeridoo och navajoflöjter. Som solist med Göteborgs Symfoniker har Björn Bohlin bland annat spelat Mozarts Sinfonia concertante och Honeggers Concerto da camera för engelskt horn, flöjt och stråkorkester samt Romans konsert för oboe d'amore, stråkar och generalbas.


Urban Claesson Klarinett



1984-01-14 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




RICHARD STRAUSS (1864-1949) OBOEKONSERT D-DUR Allegro moderato Andante Vivace. Allegro (satserna spelas i en följd) Richard Strauss kunde på sin ålderdom blicka tillbaka på en enastående musikalisk karriär. I sin ungdom hade han förtrollat världen med den ena briljanta symfoniska dikten efter den andra (däribland Till Eulenspiegel, Also sprach Zarathustra, Tod und Verklärung, En alpsymfoni, Ein Heldeleben), och i varje nytt verk hade han behandlat orkestern alltmer virtuost. Dessa orkesterfyrverkerier är oerhört tacksamma när världsorkestrar vill visa upp sin eminenta förmåga. Senare skulle Strauss förtrolla operapubliken med en lång rad nyskapande operor, däribland den eleganta Rosenkavaljeren eller den orientaliskt orgiastiska Salome. Vad han än företog sig blev det stora framgångar. Hans hundratals Lieder är fortfarande i högsta grad levande. När andra världskriget utbröt var Strauss 75 år gammal och hade alltså uppnått en ålder då man borde kunna unna sig lugn och ro. Men inte Strauss! Han fortsatte att komponera, om än långsammare. Medan han ännu var bosatt i bayerska Garmisch fick han besök av en amerikansk soldat, John de Lancy, som tillika var försteoboist i Pittsburgh Orchestra. På frågan om inte Strauss kunde tänka sig att skriva något för oboe blev svaret ett kortfattat "Nej!". Men tanken låg och grodde. När nazisterna gjorde situationen i Tyskland alltför besvärande, valde Strauss att leva i exil i Schweiz. Det var också i Baden han den 25 oktober 1945 fullbordade sin charmerande oboekonsert i D-dur. Och det märkliga är att härmed hade den nu 80-årige mästaren komponerat ett av sina allra sista verk, och en av 1900-talets främsta solokonserter för detta instrument. Uruppförandet ägde rum i Zürich den 26 februari 1946 av Tonhalle Orchester dirigerad av Volkmar Andreae och med Marcel Saillet som solist. Idégivaren de Lancy fick rätten att när han så önskade spela verket i Amerika. Problemet var bara att de Lancy flyttat till Philadelphia Orchestra där han inte var försteoboist, och det var bara denne som kunde erbjudas solistuppdrag i orkestern. De Lancy lär endast en gång ha spelat konserten offentligt, den 30 augusti 1946. I sina ålderdomsverk fjärmade sig Strauss ofta från sin ungdoms orkestrala överdåd, för att i stället ägna sig åt en avskalad och sparsmakad mognad utan överdrifter. Oboekonserten skrev han för en liten orkester som består av träblåsare, två horn och stråkar, som en Mozartorkester - men han använder de små resurserna på ett sätt som avslöjar att han var en mästerlig hantverkare och en stor konstnär. Solostämman visar också med all önskvärd tydlighet att han var väl förtrogen med oboens alla tekniska och artistiska möjligheter. Här finns virtuosa skalor och hopp, men framför allt vackra cantilenor. I första satsen blandas oboeklangen inte sällan med flöjt och klarinett, och hela satsen känns som en hyllning till Mozart. Utan paus fortsätter musiken i ett andante med en melodi i oboen som ger sig ut på många äventyr. Finalen inleds med ett vivace, ett scherzo som skulle kunna leda tankarna till orkesterdikten Don Juan och övergår sedan i ett älskvärt allegro. STIG JACOBSSON



Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




Håkan Ehrén Kontrabas




Gunilla Flinck Presentatör


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!