Arkiv

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 7 C-DUR OP 105 Adagio. Vivacissimo. Allegro molto moderato Det skulle ta flera år innan Jean Sibelius hittade den form för sin sjunde symfoni som han innerst inne strävat efter, men inte helt vågat realisera: de djärva tankarna om en symfoni i en enda lång organisk sats utan avgränsade övergångar mellan dess skiftande avsnitt i tempi och karaktärer. Han lär ha arbetat med vissa av dess motiv redan när han började komponera femte symfonin 1914, som visserligen uruppfördes på hans 50-årsdag 1915, men som han själv drog tillbaka och reviderade fram till 1919. Första världskriget, en tilltagande alkoholkonsumtion med livsångest och ständiga ekonomiska bekymmer som följd hade naturligtvis blockerat hans symfoniska skapande, där både en ny femma samt sjätte och sjunde symfonierna väntade. Han arbetade i själva verket på alla tre parallellt från åtminstone 1917 enligt hans dagbok. Den sjätte blev färdig 1923, den sjunde genomgick olika stadier med först detta program: "Livsglädje och vitalitet med appassionato-inlägg. I tre satser - den sista ett hellenistiskt rondo." Sedan återgick han till en mera konventionell fyrsatsig variant, för att slutligen ta det stora steget till en enda sats, som han skrev mycket koncentrerat under de första månaderna 1924, på nätterna, tillsammans med oavbruten whiskykonsumtion. Så nervöst var det för honom att han inför uruppförandet av Konsertföreningens orkester i Stockholm 24 mars 1924 kallade den Fantasia sinfonica, där han med "fantasi" menade - eller snarare ville ursäkta - en fri symfonisk form. Han dirigerade själv sitt verk, som efter några framgångsrika framföranden fick kallas Symfoni nr 7 i det partitur som kom ut i tryck i maj 1925. Visst kan man urskilja flera olika avsnitt i symfonin, men inte uppbyggda enligt klassisk symfoniform med två snabba satser som inramar en långsam och en scherzo-, rondo- eller menuettsats. Det centrala temat spelas av en solotrombone både i första, långsamma inledningsavsnittet, i mitten i ungefär samma adagiotempo och i slutet av symfonin. Och slutet - det är synd att avslöja! Däremellan finns olika långsamma eller snabba övergångar med en mängd förbiilande motiv, ibland lyriska, ibland av danskaraktär, hela tiden växlande, svårgripbara i ständig utveckling. Den sjunde symfonin blev Sibelius sista stora verk tillsammans med tondikten Tapiola från 1926. Fram till sin död 1957 skrev han några kortare violin- och pianostycken och han lär ha kämpat med en åttonde symfoni som aldrig blev färdig. Den sjunde symfonin anses av många vara hans bästa. Kanske för att den i komprimerad form innehåller tonsättarens personliga uttryck för ett dittills både stormigt och harmoniskt liv i kaotisk och idyllisk skaparvånda. Det ena nästan aldrig utan det andra. Dirigenten Kussevitskij, som introducerade Sibelius i USA och verkligen var hans profet, kallade symfonin för "Sibelius Parsifal", Wagners dåre, som efter många prövningar fick medlidandets insikt och valdes till Gralriddarnas nye konung. Kung blev Sibelius inte, men absolut sin tids störste symfoniker, som med sitt tonspråk banade väg för 1900-talets musikutveckling. GUNILLA PETERSÉN

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.