Stäng
Meny

Arkiv

4 konserter

2018-04-07 15:00 Stora salen

Program


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SCEN MED TRANOR OP 44:2 Sibelius var en mästare på att komponera lysande illustrationer till skådespel, små välskapta miniatyrer som på ett imponerande sätt tolkar stämning och innehåll i pjäsen. Mellan 1898 och 1925 skrev han musik till elva teateruppsättningar, ofta till Svenska Teatern i Helsingfors. Ibland blev det bara ett par sånger, men det hände också att uppdraget resulterade i en timme musik. 1901 hade hans svåger Arvid Järnefelt skrivit dramat Kuolema (Döden), och att pjäsen i december 1903 fick stora framgångar på Finska Nationalteatern berodde till stor del på den musik Sibelius försett den med. Det var Sibelius andra arbete för teatern och den här gången framfördes pjäsen på Finska Nationalteatern. En av de sex satserna i scenmusiken är världsschlagern Valse triste. Ett par år senare orkestrerade han om Valse triste för konsertbruk och likaså den musik som gavs i scen tre och fyra som nu fick namnet Scen med tranor. Scen med tranor har inte blivit lika berömd. Den inleds med en utstuderad stråksats som avbryts av tranornas rop i klarinetterna. Enligt en dagboksanteckning förknippade Sibelius detta tema med tranornas flykt, och deras läten hade för honom en symbolisk innebörd, vilket framgår av en dagboksanteckning: "Sett alla dessa dagar tranor; flyttade söderut med full musik. Varit den läraktiga eleven åter. Deras läten mitt lifs ledtråd." STIG JACOBSSON


SERGEJ RACHMANINOV (1873-1943) PIANOKONSERT NR 3 D-MOLL OP 30 Allegro ma non troppo Intermezzo: Adagio Finale: Alla breve Sergej Rachmaninov var en lysande pianist. Han turnerade från ungdomsåren flitigt i Europa och senare även i USA och gjorde en rad skivinspelningar av såväl egna solostycken för piano som av de fyra pianokonserterna. Han komponerade åtskillig musik för piano: preludier, sonater, karaktärsstycken liksom kammarmusik och sånger. Av pianokonserterna är det den andra som blivit mest älskad, kanske för att den så flitigt använts som filmmusik. Men även den tredje konserten har använts i filmsammanhang, i den kända Shine från 1996. Nog är det den tredje konserten som är krönet på hans kompositioner med piano. Det tyckte i alla fall han själv! Att den kanske inte blivit lika ofta spelad som den andra beror mest på att den är så mycket svårare för solisten att spela. I själva verket tillägnades tredje pianokonserten Josef Hofmann, vilken ansåg den vara så svårspelad att han aldrig framförde den offentligt. Även andra pianister har närmat sig konserten med fruktan. Samtidigt som musiken är hållen i mycket sträng form tillåter den solisten att briljera. Det är vital och spänstig musik som inte för en sekund förfaller i rutin och allmängods. I oktober 1909 gav sig Rachmaninov ut på sin första amerikaturné. Han skrev till sina vänner i hemlandet att han fann USA främmande och otrevligt men fullt av lysande symfoniorkestrar. Om han inte så starkt känt behovet av dollar som kunde uppfylla den länge närda drömmen om att köpa en bil så hade han kanske aldrig lämnat sitt älskade Ryssland - åtminstone inte innan den sociala och politiska situationen blivit ohållbar. Men till USA, detta ogästvänliga land, skulle han ironiskt nog återvända och mot slutet av sitt liv bosätta sig där för gott. Men han kom aldrig att trivas där. Till amerikaturnén 1909 hade Rachmaninov under sommaren skrivit ett nytt verk, just den tredje pianokonserten, fullbordad den 23 september. På grund av många andra engagemang hade han inte hunnit öva på solostämman utan fick ägna båtresan över Atlanten åt detta. Han hade tagit med sig en ljudlös övningsklaviatur. Uruppförandet ägde rum den 28 november vid en konsert med nybildade New York Symphony Society dirigerad av Walter Damrosch. Ett andra framförande ägde rum ett par månader senare med Gustav Mahler som dirigent, den ende dirigent Rachmaninov satte i nivå med tidens främste dirigent Arthur Nikisch. STIG JACOBSSON


25 min


LEIF SEGERSTAM (F 1944) SYMFONI NR 316 "HAPPY TONECHOOSERIES IN THE SUMMERFREETIMES…" Leif Segerstam är ett av de verkligt stora musik-genierna av i dag. Han är också oerhört mångsidig; i sin ungdom var han en prisbelönad dansare, mästerlig violinist och pianist - men i dag koncentrerar han sig främst på att dirigera och komponera. Få dirigenter kan med samma exakthet och sinne för såväl detaljer som storform gestalta även de mest komplicerade partitur. Som tonsättare är han omåttligt produktiv och har under senare tid i huvudsak skrivit symfonier av en helt egen design. Ingen tonsättare, någonsin, har skrivit så många verk med titeln symfoni, och sedan länge finns det inte längre några regler för hur en symfoni ska formas. Nu får vi höra en av hans senaste, den ca 25 minuter långa nr 316, skriven - som undertiteln antyder - i gott humör under sommaren 2017. Tonsättaren skriver själv om verket: "När världen attackerades av terrorister och politiska spänningar ökade i alarmerande kvantiteter kändes det mest hälsosamt att gömma sig och dyka in i tonvalslekar stimulerade av en supersommar i nordiskt ljus och inspirerande natur i och omkring Suonenjoki i mellersta Finland. Det blev en fripulsativ happening utan dirigent och utan taktstreck som vanligt i äkta segerstamska klanger. Med stereopianon och harpor som ramar för dubbla träblås, normalt brass men stor slagverkskiosk och generös stråkklang i surfningar på de sex musikaliska hemsidorna. Ungefär tre-fyra minuter långa var och en vilket betyder en speltid på runt 20 minuter. Verket är skapat i en båge likt Sibelius sjunde symfoni som ju i slutet har frimurarprofessorns uppmaning på sibbesvenska förtonad (Är DU) RE-DO? SI DO! Så här ska man palettera toner klingande tillsammans (sinfonia på gammalgrekiska) vilket undertecknad nu har gjort i kvantiteter över 300, och fler än 200 av dem har framförts." STIG JACOBSSON


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 7 C-DUR OP 105 Adagio. Vivacissimo. Allegro molto moderato Det skulle ta flera år innan Jean Sibelius hittade den form för sin sjunde symfoni som han innerst inne strävat efter, men inte helt vågat realisera: de djärva tankarna om en symfoni i en enda lång organisk sats utan avgränsade övergångar mellan dess skiftande avsnitt i tempi och karaktärer. Han lär ha arbetat med vissa av dess motiv redan när han började komponera femte symfonin 1914, som visserligen uruppfördes på hans 50-årsdag 1915, men som han själv drog tillbaka och reviderade fram till 1919. Första världskriget, en tilltagande alkoholkonsumtion med livsångest och ständiga ekonomiska bekymmer som följd hade naturligtvis blockerat hans symfoniska skapande, där både en ny femma samt sjätte och sjunde symfonierna väntade. Han arbetade i själva verket på alla tre parallellt från åtminstone 1917 enligt hans dagbok. Den sjätte blev färdig 1923, den sjunde genomgick olika stadier med först detta program: "Livsglädje och vitalitet med appassionato-inlägg. I tre satser - den sista ett hellenistiskt rondo." Sedan återgick han till en mera konventionell fyrsatsig variant, för att slutligen ta det stora steget till en enda sats, som han skrev mycket koncentrerat under de första månaderna 1924, på nätterna, tillsammans med oavbruten whiskykonsumtion. Så nervöst var det för honom att han inför uruppförandet av Konsertföreningens orkester i Stockholm 24 mars 1924 kallade den Fantasia sinfonica, där han med "fantasi" menade - eller snarare ville ursäkta - en fri symfonisk form. Han dirigerade själv sitt verk, som efter några framgångsrika framföranden fick kallas Symfoni nr 7 i det partitur som kom ut i tryck i maj 1925. Visst kan man urskilja flera olika avsnitt i symfonin, men inte uppbyggda enligt klassisk symfoniform med två snabba satser som inramar en långsam och en scherzo-, rondo- eller menuettsats. Det centrala temat spelas av en solotrombone både i första, långsamma inledningsavsnittet, i mitten i ungefär samma adagiotempo och i slutet av symfonin. Och slutet - det är synd att avslöja! Däremellan finns olika långsamma eller snabba övergångar med en mängd förbiilande motiv, ibland lyriska, ibland av danskaraktär, hela tiden växlande, svårgripbara i ständig utveckling. Den sjunde symfonin blev Sibelius sista stora verk tillsammans med tondikten Tapiola från 1926. Fram till sin död 1957 skrev han några kortare violin- och pianostycken och han lär ha kämpat med en åttonde symfoni som aldrig blev färdig. Den sjunde symfonin anses av många vara hans bästa. Kanske för att den i komprimerad form innehåller tonsättarens personliga uttryck för ett dittills både stormigt och harmoniskt liv i kaotisk och idyllisk skaparvånda. Det ena nästan aldrig utan det andra. Dirigenten Kussevitskij, som introducerade Sibelius i USA och verkligen var hans profet, kallade symfonin för "Sibelius Parsifal", Wagners dåre, som efter många prövningar fick medlidandets insikt och valdes till Gralriddarnas nye konung. Kung blev Sibelius inte, men absolut sin tids störste symfoniker, som med sitt tonspråk banade väg för 1900-talets musikutveckling. GUNILLA PETERSÉN


Medverkande



Finske Leif Segerstam är en av Nordens mest mångsidiga och kunniga dirigenter. Han är hedersdirigent vid Malmöoperan och chefdirigent för Åbo stadsorkester. Leif Segerstam gjorde sig tidigt känd som operadirigent i Helsingfors, Stockholm och Berlin med gästspel vid Metropolitan, La Scala, Covent Garden och andra internationella scener. Han har varit chefdirigent för Danska Radions symfoniorkester, Statsfilharmonin i Rheinland-Pfalz, Finska Radions symfoniorkester, Kungliga operan i Stockholm och är chefdirigent emeritus för Helsingfors stadsorkester som han ledde 1995-2007. Som gästdirigent har Leif Segerstam bland annat samarbetat med Los Angeles Philharmonic, Detroit Symphony och Chicago Symphony. Bland hans många skivinspelningar finns Mahlers, Sibelius och Nielsens samtliga symfonier. Sedan 1997 är Leif Segerstam professor i dirigering vid Sibeliusakademin i Helsingfors. En av hans elever har varit Göteborgs Symfonikers chefdirigent Santtu-Matias Rouvali. Leif Segerstam är också verksam som tonsättare med över 300 symfonier i sin verkförteckning.


Pianisten Francisca Skoogh debuterade vid 13 års ålder med Helsingborgs symfoniorkester och har sedan dess etablerat sig som en av Sveriges främsta konsertpianister. Hon har erhållit det prestigefyllda Premier Prix i både kammarmusik och piano vid Conservatoire National Supérieur de Musique et de Danse de Paris samt solistdiplom vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Under åren har Francisca Skoogh deltagit framgångsrikt både i nationella och internationella tävlingar och har bland annat vunnit Solistpriset samt erhållit andrapris i Michelangelitävlingen. Francisca Skooghs cd-inspelningar har fått mycket fina recensioner och många av dem återfinns på Spotify. Hon är årligen engagerad till ett flertal nationella samt internationella musikfestivaler. Som solist har hon framträtt med de flesta svenska orkestrar samt orkestrar utomlands. Under åren har hon framträtt med dirigenter som Heinz Wallberg, Michail Jurovskij, Thomas Dausgaard, Susanna Mälkki and Gianandrea Noseda. De senaste åren har hon haft ett nära samarbete med dirigenten Leif Segerstam med pianokonserter av Beethoven, Brahms och Rachmaninov i fokus. I vår framför hon Rachmaninovs tredje pianokonsert med Leif Segerstam på turné med Norrköpings Symfoniorkester. Francisca Skoogh har genom åren musicerat med en rad av Sveriges främsta musiker och har uruppfört en rad nyskrivna verk. Sedan några år tillbaka har hon haft ett fördjupat samarbete med tonsättaren Staffan Storm och sångerskan Anna Larsson. Francisca Skoogh är doktorand i konstnärlig forskning vid Musikhögskolan i Malmö, Lunds Universitet. Ämnet är pianisten på scenen och kommunikationen som sker i scenögonblicket. Sedan 2008 är hon verksam på deltid som psykolog. Hon har använt psykologisk teori, sin kliniska erfarenhet som psykolog samt sin långa erfarenhet som artist i sina kurser och föreläsningar för musiker som går under namnet Den framträdande människan.


2011-03-25 19:30 Vara Konserthus

Göteborgs Symfoniker

Program



LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 2 B-DUR OP 19 Allegro con brio Adagio Rondo: Molto allegro 1795 var året då allt vände för Beethoven. 1792 hade han flyttat från Bonn till Wien för att aldrig mer återvända. Fram till 1795 är inga offentliga konserter av eller med honom kända. Hans debutkonsert var en välgörenhetskonsert i Burgtheater 29 mars 1795, och genombrottet blev just Pianokonsert nr 2, instoppad mellan en symfoni och ett oratorium av den nu helt bortglömde italienaren Cardelliere. Den 1 april skrev Wiener Zeitung: "Som mellanspel skördade den berömde herr Beethoven publikens odelade bifall med en av honom själv författad helt ny pianokonsert." Fast helt ny var den nu inte. Den hade påbörjats före 1790 i Bonn, med en finalsats modellerad efter Mozarts ursprungliga final till pianokonsert nr 22. I övrigt hade konserten ständiga omarbetningar bakom sig. Beethoven fick flera glädjeämnen detta år 1795. Han hade skaffat nyttiga kontakter. Förlaget Artaria gav ut hans opus 1, tre pianotrior tillägnade furst Lichnowsky som under ett par månader gett honom husrum, och opus 2, tre pianosonater tillägnade Haydn. Den senare hjälpte honom med både rekommendationer och pengar, och snart kom Beethoven på föttermateriellt, om än tillfälligt. Som lärare var han eftersökt i de bästa familjer. Hans ungkarlstillvaro visade sig dock mycket dyr. Han hyrde sig egen bostad, anställde betjänt och kock och snart köpte han också ridhäst, fast furst Lichnowskys stall var fullt av hästar. Beethoven var inte bara tonsättaren på modet och självmedveten därefter. Han tog sig rättigheter som ingen annan. I Lichnowskys hushåll utgick order om att han skulle serveras först av alla, före fursten själv, medan Haydn och Salieri - dennes karriär upphörde ingalunda med Mozart - iakttog hovetiketten. Men B-durkonserten ville han efter publiceringen 1801 oftast inte kännas vid: "Inte någon av mina bästa av denna typ." Vi vet hur högt han satte Mozarts sena konserter, och särskilt tycks dennes G-dur-konsert nr 17 sätta spår i B-durkonserten med samma begränsade besättning: stråkar plus flöjt och par av oboer, fagotter och horn men utan trumpeter och pukor. Troligen upplevde han sina egna tidiga försök som hybrider och imitationer på väg mot ett eget mästerskap. Därmed inte sagt att hans egna fingeravtryck saknas i den nästan totala, och ingalunda sista, omarbetningen inför uruppförandet 1795. Särskilt blev hans nya synkoperade rondofinal konsertens mest sofistikerade sats, med energiskt och virtuost vänsterhandsspel av solisten som skapar scherzokaraktär. Likaså överraskande harmoniska, inte minst kromatiska, utvikningar och erfarenheter från de egna tidiga pianosonaterna. ROLF HAGLUND


25 min


ANTONÍN DVORÁK (1841-1904) SYMFONI NR 8 G-DUR OP 88 Allegro con brio Adagio Allegretto grazioso Allegro ma non troppo Antonín Dvorák krönte sin karriär med att 1892 utses till kompositionsprofessor i New York. Han hade onekligen gjort en imponerande konstnärlig karriär: han föddes som son till en slaktare i den lilla böhmiska lantbyn Nelahozeves, och skulle enligt traditionen följa i faderns fotspår. Trots alla senare framgångar behöll han en jordnära inställning till sitt liv och sin konst. Under senare delen av 1880-talet arbetade han målmedvetet med en strävan som resulterade i flera brett upplagda verk. Förutom en sjunde symfoni skrev han operan Dmitrij samt oratorierna Spökbruden och Sankta Ludmila. Så småningom tyckte han sig se framgångar och tillät sig att slappna av i mer lyriskt intima verk av mindre format. Då kom den andra serien av slaviska danser, pianokvintetten i A-dur och ett flertal sånger. Något år före avfärden till Amerika växte den åttonde symfonin (skissad 6-23 september, fullbordad 8 november 1889) fram under långa promenader i skog och mark. Han kände hur hans kreativa kraft växte och förenades med ökande hantverksskicklighet. Han kände sig tryggare i sin konst och med naturens hjälp ljusnade hans musik. Man har ibland betecknat symfonin som "friluftsmusik", som tonsättarens tack för livets och naturens underbara gåvor. Han befann sig för tillfället i sin lantgård vid Vysoká, där han också ägnade sig åt trädgårdsodling och vandringar i naturen. Han kände frid och andlig vitalitet. Åttonde symfonin är resultatet av ett medvetet sökande efter lugn och harmoni. När stormen ibland ändå ryter för kontrastens skull, blåser den bara bort de torra löven och för med sig frisk luft. Det är en lyckligt leende musik, en enkel, folklig spelmansmusik som avviker från de strikt symfoniska traditionerna. Han hade föresatt sig att skapa en symfoni olik alla andra. Men även om han lyckades på så sätt att han behandlar sitt material på nya sätt, så har symfonin ändå en klassiskt traditionell form med satser i sonat och rondoform. Första satsen börjar med ett klangfullt cellotema som sedan återkommer två gånger under satsens lopp; i inledningen till genomföringen och vid reprisen. Satsen följer noga sonatformen trots att känslo-växlingarna är stora. Den långsamma satsen är ett adagio i c-moll som är uppbyggt av ett pärlband vackra episoder. Så följer en både graciös och elastisk vals innan finalen åter presenterar en liten introduktion bestående av ett trumpetsolo. Även detta solo återkommer några gånger, bland annat som ackompanjemang i pianissimo till soloflöjt och spelat av trumpeter och horn. En riktigt utåtriktad coda avslutar symfonin. Den 2 februari 1890 uruppfördes denna G-dur-symfoni med tonsättaren själv som dirigent för Nationalteaterns orkester i Prag, och han ledde strax därpå även framföranden i London och Frankfurt. Symfonin skulle snart gå segrande över världen, och den blev vid sidan av den i Amerika skrivna nionde symfonin (Från nya världen) den mest älskade av hans symfonier. Symfonin tillägnades "Den böhmiska Franz Joseph-akademin för främjandet av konst och litteratur", som tack för att Dvorák blivit dess hedersledamot. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Finske Leif Segerstam är en av Nordens mest mångsidiga och kunniga dirigenter. Han är hedersdirigent vid Malmöoperan och chefdirigent för Åbo stadsorkester. Leif Segerstam gjorde sig tidigt känd som operadirigent i Helsingfors, Stockholm och Berlin med gästspel vid Metropolitan, La Scala, Covent Garden och andra internationella scener. Han har varit chefdirigent för Danska Radions symfoniorkester, Statsfilharmonin i Rheinland-Pfalz, Finska Radions symfoniorkester, Kungliga operan i Stockholm och är chefdirigent emeritus för Helsingfors stadsorkester som han ledde 1995-2007. Som gästdirigent har Leif Segerstam bland annat samarbetat med Los Angeles Philharmonic, Detroit Symphony och Chicago Symphony. Bland hans många skivinspelningar finns Mahlers, Sibelius och Nielsens samtliga symfonier. Sedan 1997 är Leif Segerstam professor i dirigering vid Sibeliusakademin i Helsingfors. En av hans elever har varit Göteborgs Symfonikers chefdirigent Santtu-Matias Rouvali. Leif Segerstam är också verksam som tonsättare med över 300 symfonier i sin verkförteckning.


Pianisten Francisca Skoogh debuterade vid 13 års ålder med Helsingborgs symfoniorkester och har sedan dess etablerat sig som en av Sveriges främsta konsertpianister. Hon har erhållit det prestigefyllda Premier Prix i både kammarmusik och piano vid Conservatoire National Supérieur de Musique et de Danse de Paris samt solistdiplom vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Under åren har Francisca Skoogh deltagit framgångsrikt både i nationella och internationella tävlingar och har bland annat vunnit Solistpriset samt erhållit andrapris i Michelangelitävlingen. Francisca Skooghs cd-inspelningar har fått mycket fina recensioner och många av dem återfinns på Spotify. Hon är årligen engagerad till ett flertal nationella samt internationella musikfestivaler. Som solist har hon framträtt med de flesta svenska orkestrar samt orkestrar utomlands. Under åren har hon framträtt med dirigenter som Heinz Wallberg, Michail Jurovskij, Thomas Dausgaard, Susanna Mälkki and Gianandrea Noseda. De senaste åren har hon haft ett nära samarbete med dirigenten Leif Segerstam med pianokonserter av Beethoven, Brahms och Rachmaninov i fokus. I vår framför hon Rachmaninovs tredje pianokonsert med Leif Segerstam på turné med Norrköpings Symfoniorkester. Francisca Skoogh har genom åren musicerat med en rad av Sveriges främsta musiker och har uruppfört en rad nyskrivna verk. Sedan några år tillbaka har hon haft ett fördjupat samarbete med tonsättaren Staffan Storm och sångerskan Anna Larsson. Francisca Skoogh är doktorand i konstnärlig forskning vid Musikhögskolan i Malmö, Lunds Universitet. Ämnet är pianisten på scenen och kommunikationen som sker i scenögonblicket. Sedan 2008 är hon verksam på deltid som psykolog. Hon har använt psykologisk teori, sin kliniska erfarenhet som psykolog samt sin långa erfarenhet som artist i sina kurser och föreläsningar för musiker som går under namnet Den framträdande människan.


2000-11-30 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



FRANZ LISZT (1811-1886) PIANOKONSERT NR 2 A-DUR Franz Liszt har bland mycket annat gått till historien som en av alla tiders främsta pianovirtuoser. Därför är det kanske inte heller förvånande att han även som tonsättare kom att ägna pianot mycket stor uppmärksamhet. Vi känner väl till hans Ungerska rapsodier, Mefistovalsen och andra ofta spelade slagnummer, men också en grandios sonat. Kanske är det ändå lite förvånande att han bara skrev två pianokonserter. Nåja, nu har forskningen faktiskt funnit också en tredje, och ytterligare några verk för piano och orkester, men det är bara de två numrerade som är ordentligt etablerade. Det var omkring 1840 som Liszt samtidigt påbörjade sina båda konserter i Rom, och av allt att döma gav de honom stora bekymmer. Detta framkommer av att han inte förmådde fullborda dem förrän efter ett decennium, i Weimar. Konserterna blev tämligen olika varandra. Den första (Ess-dur) följer den klassiska uppbyggnaden, fast i fyra satser, men den andra (A-dur) är mer utformad som en symfonisk dikt med obligat piano, med sex satser som utan paus går över i varandra och där tempo och karaktär skiftar många gånger. Många anser den vara den bästa av de två konserterna. Den första är virtuos och utåtriktad, medan den andra är mer djupsinnig och poetisk. Den uruppfördes med Liszt som dirigent och hans elev Hans von Bronsart vid pianot (han fick sig också konserten tillägnad). STIG JACOBSSON


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 73 Allegro non troppo Adagio non troppo Allegretto grazioso (Quasi andantino) Allegro con spirit Det var inte självklart och enkelt för den tidigt etablerade tyske tonsättaren Johannes Brahms att komponera symfonier. Han hade en fot kvar i wienklassicismen, var inte så intresserad av att förändra och modernisera sitt tonspråk och var en stor beundrare av Beethoven. Det sägs att han kände dennes "ryggsäck" som en belastning. Att det inte fanns mera att göra efter dennes "nia". Men Brahms var inte reaktionär, bara oerhört mån om sin personliga stil och tekniska skicklighet i allt han skapade. Han gav inte sina verk berättande titlar, han ansåg att instrumentalmusik skulle vara musik och ingenting annat. Först vid 43 års ålder - efter stora framgångar med pianoverk (solostycken och första pianokonserten), solosånger och körkompositioner (Ein deutsches Requiem med flera) och kammarmusik - fullbordade han 1876 sin Symfoni nr 1, som han arbetat med i över 20 år. För Symfoni nr 2 behövde han betydligt kortare tid, sommaren 1877 i det idylliska Pörtschach vid Wörthersee i Österrike. Om denna lugna och vänliga miljö inspirerade honom eller om han var inne i en harmonisk fas av livet ändå, vet man inte. Hans andra symfoni kallas dock ofta för "Brahms pastoralsymfoni". Den är betydligt ljusare och mera optimistisk än den första, även om han själv - säkert med glimten i ögat - skrev till en god vän att det var "det sorgligaste han skrivit". Visst finns det stråk av vemod även i denna symfoni, särskilt i den långsamma andra satsen, men tonarten D-dur talar sitt språk och flera influenser från ländler och annan tysk och österrikisk folkton ger musiken en gladare och festligare karaktär. Hans käraste väninna Clara Schumann beskrev i sin dagbok hur Brahms spelat musiken för henne på piano: "Den här symfonin kommer att bli mera framgångsrik än den första och dess genialitet och Brahms fantastiska hantverk kommer även att göra intryck på musikerna." Uruppförandet ägde rum 30 december 1877 i Wien med Hans Richter på dirigentpulten och symfonin gjorde mycket riktigt succé - så uppskattad blev den att tredje satsen repriserades. Första satsen inleds av tre toner i cello- och basstämmorna, som återkommer likt ett motto genom hela symfonin i olika instrumentkombinationer och förvandlingar. Två huvudteman dominerar satsen, det första introduceras genast i horn och stråkar, det andra är mycket "brahmskt", byggt på folkmusik. Det har stor likhet med hans kända sång Wiegenlied. I andra satsen introduceras dess drömmande och vemodiga dubbeltema i cello- och träblåsarstämmorna med ett mörkt, stämningsfullt tonspråk, som behärskar hela satsen med avbrott för ett ljusare, snabbare och kraftfullare mellanavsnitt. Tredje satsen har en lätt och luftig intermezzo-karaktär och är den sats som närmast ger symfonin dess pastorala karaktär med bland annat en folklig träblåsmelodi till pizzicato i cellostämman. Fjärde satsen är mera kraft- och glansfull med vissa marschliknande avsnitt även om den inleds allvarligt, "mystiskt" lågmält. Formellt är satsen komplicerat uppbyggd med influenser från Johann Sebastian Bachs kontrapunktik, Haydn, Beethoven och ungersk folkton. Flera motiv från de tidigare satserna dyker upp, liksom mottot från första satsens inledning. Efter ett lugnare avsnitt slutar symfonin jublande och livsbejakande i en storartad stegring. GUNILLA PETERSÉN


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.



Pianisten Francisca Skoogh debuterade vid 13 års ålder med Helsingborgs symfoniorkester och har sedan dess etablerat sig som en av Sveriges främsta konsertpianister. Hon har erhållit det prestigefyllda Premier Prix i både kammarmusik och piano vid Conservatoire National Supérieur de Musique et de Danse de Paris samt solistdiplom vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Under åren har Francisca Skoogh deltagit framgångsrikt både i nationella och internationella tävlingar och har bland annat vunnit Solistpriset samt erhållit andrapris i Michelangelitävlingen. Francisca Skooghs cd-inspelningar har fått mycket fina recensioner och många av dem återfinns på Spotify. Hon är årligen engagerad till ett flertal nationella samt internationella musikfestivaler. Som solist har hon framträtt med de flesta svenska orkestrar samt orkestrar utomlands. Under åren har hon framträtt med dirigenter som Heinz Wallberg, Michail Jurovskij, Thomas Dausgaard, Susanna Mälkki and Gianandrea Noseda. De senaste åren har hon haft ett nära samarbete med dirigenten Leif Segerstam med pianokonserter av Beethoven, Brahms och Rachmaninov i fokus. I vår framför hon Rachmaninovs tredje pianokonsert med Leif Segerstam på turné med Norrköpings Symfoniorkester. Francisca Skoogh har genom åren musicerat med en rad av Sveriges främsta musiker och har uruppfört en rad nyskrivna verk. Sedan några år tillbaka har hon haft ett fördjupat samarbete med tonsättaren Staffan Storm och sångerskan Anna Larsson. Francisca Skoogh är doktorand i konstnärlig forskning vid Musikhögskolan i Malmö, Lunds Universitet. Ämnet är pianisten på scenen och kommunikationen som sker i scenögonblicket. Sedan 2008 är hon verksam på deltid som psykolog. Hon har använt psykologisk teori, sin kliniska erfarenhet som psykolog samt sin långa erfarenhet som artist i sina kurser och föreläsningar för musiker som går under namnet Den framträdande människan.


2000-11-29 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


FRANZ LISZT (1811-1886) PIANOKONSERT NR 2 A-DUR Franz Liszt har bland mycket annat gått till historien som en av alla tiders främsta pianovirtuoser. Därför är det kanske inte heller förvånande att han även som tonsättare kom att ägna pianot mycket stor uppmärksamhet. Vi känner väl till hans Ungerska rapsodier, Mefistovalsen och andra ofta spelade slagnummer, men också en grandios sonat. Kanske är det ändå lite förvånande att han bara skrev två pianokonserter. Nåja, nu har forskningen faktiskt funnit också en tredje, och ytterligare några verk för piano och orkester, men det är bara de två numrerade som är ordentligt etablerade. Det var omkring 1840 som Liszt samtidigt påbörjade sina båda konserter i Rom, och av allt att döma gav de honom stora bekymmer. Detta framkommer av att han inte förmådde fullborda dem förrän efter ett decennium, i Weimar. Konserterna blev tämligen olika varandra. Den första (Ess-dur) följer den klassiska uppbyggnaden, fast i fyra satser, men den andra (A-dur) är mer utformad som en symfonisk dikt med obligat piano, med sex satser som utan paus går över i varandra och där tempo och karaktär skiftar många gånger. Många anser den vara den bästa av de två konserterna. Den första är virtuos och utåtriktad, medan den andra är mer djupsinnig och poetisk. Den uruppfördes med Liszt som dirigent och hans elev Hans von Bronsart vid pianot (han fick sig också konserten tillägnad). STIG JACOBSSON


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 73 Allegro non troppo Adagio non troppo Allegretto grazioso (Quasi andantino) Allegro con spirit Det var inte självklart och enkelt för den tidigt etablerade tyske tonsättaren Johannes Brahms att komponera symfonier. Han hade en fot kvar i wienklassicismen, var inte så intresserad av att förändra och modernisera sitt tonspråk och var en stor beundrare av Beethoven. Det sägs att han kände dennes "ryggsäck" som en belastning. Att det inte fanns mera att göra efter dennes "nia". Men Brahms var inte reaktionär, bara oerhört mån om sin personliga stil och tekniska skicklighet i allt han skapade. Han gav inte sina verk berättande titlar, han ansåg att instrumentalmusik skulle vara musik och ingenting annat. Först vid 43 års ålder - efter stora framgångar med pianoverk (solostycken och första pianokonserten), solosånger och körkompositioner (Ein deutsches Requiem med flera) och kammarmusik - fullbordade han 1876 sin Symfoni nr 1, som han arbetat med i över 20 år. För Symfoni nr 2 behövde han betydligt kortare tid, sommaren 1877 i det idylliska Pörtschach vid Wörthersee i Österrike. Om denna lugna och vänliga miljö inspirerade honom eller om han var inne i en harmonisk fas av livet ändå, vet man inte. Hans andra symfoni kallas dock ofta för "Brahms pastoralsymfoni". Den är betydligt ljusare och mera optimistisk än den första, även om han själv - säkert med glimten i ögat - skrev till en god vän att det var "det sorgligaste han skrivit". Visst finns det stråk av vemod även i denna symfoni, särskilt i den långsamma andra satsen, men tonarten D-dur talar sitt språk och flera influenser från ländler och annan tysk och österrikisk folkton ger musiken en gladare och festligare karaktär. Hans käraste väninna Clara Schumann beskrev i sin dagbok hur Brahms spelat musiken för henne på piano: "Den här symfonin kommer att bli mera framgångsrik än den första och dess genialitet och Brahms fantastiska hantverk kommer även att göra intryck på musikerna." Uruppförandet ägde rum 30 december 1877 i Wien med Hans Richter på dirigentpulten och symfonin gjorde mycket riktigt succé - så uppskattad blev den att tredje satsen repriserades. Första satsen inleds av tre toner i cello- och basstämmorna, som återkommer likt ett motto genom hela symfonin i olika instrumentkombinationer och förvandlingar. Två huvudteman dominerar satsen, det första introduceras genast i horn och stråkar, det andra är mycket "brahmskt", byggt på folkmusik. Det har stor likhet med hans kända sång Wiegenlied. I andra satsen introduceras dess drömmande och vemodiga dubbeltema i cello- och träblåsarstämmorna med ett mörkt, stämningsfullt tonspråk, som behärskar hela satsen med avbrott för ett ljusare, snabbare och kraftfullare mellanavsnitt. Tredje satsen har en lätt och luftig intermezzo-karaktär och är den sats som närmast ger symfonin dess pastorala karaktär med bland annat en folklig träblåsmelodi till pizzicato i cellostämman. Fjärde satsen är mera kraft- och glansfull med vissa marschliknande avsnitt även om den inleds allvarligt, "mystiskt" lågmält. Formellt är satsen komplicerat uppbyggd med influenser från Johann Sebastian Bachs kontrapunktik, Haydn, Beethoven och ungersk folkton. Flera motiv från de tidigare satserna dyker upp, liksom mottot från första satsens inledning. Efter ett lugnare avsnitt slutar symfonin jublande och livsbejakande i en storartad stegring. GUNILLA PETERSÉN


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.



Pianisten Francisca Skoogh debuterade vid 13 års ålder med Helsingborgs symfoniorkester och har sedan dess etablerat sig som en av Sveriges främsta konsertpianister. Hon har erhållit det prestigefyllda Premier Prix i både kammarmusik och piano vid Conservatoire National Supérieur de Musique et de Danse de Paris samt solistdiplom vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Under åren har Francisca Skoogh deltagit framgångsrikt både i nationella och internationella tävlingar och har bland annat vunnit Solistpriset samt erhållit andrapris i Michelangelitävlingen. Francisca Skooghs cd-inspelningar har fått mycket fina recensioner och många av dem återfinns på Spotify. Hon är årligen engagerad till ett flertal nationella samt internationella musikfestivaler. Som solist har hon framträtt med de flesta svenska orkestrar samt orkestrar utomlands. Under åren har hon framträtt med dirigenter som Heinz Wallberg, Michail Jurovskij, Thomas Dausgaard, Susanna Mälkki and Gianandrea Noseda. De senaste åren har hon haft ett nära samarbete med dirigenten Leif Segerstam med pianokonserter av Beethoven, Brahms och Rachmaninov i fokus. I vår framför hon Rachmaninovs tredje pianokonsert med Leif Segerstam på turné med Norrköpings Symfoniorkester. Francisca Skoogh har genom åren musicerat med en rad av Sveriges främsta musiker och har uruppfört en rad nyskrivna verk. Sedan några år tillbaka har hon haft ett fördjupat samarbete med tonsättaren Staffan Storm och sångerskan Anna Larsson. Francisca Skoogh är doktorand i konstnärlig forskning vid Musikhögskolan i Malmö, Lunds Universitet. Ämnet är pianisten på scenen och kommunikationen som sker i scenögonblicket. Sedan 2008 är hon verksam på deltid som psykolog. Hon har använt psykologisk teori, sin kliniska erfarenhet som psykolog samt sin långa erfarenhet som artist i sina kurser och föreläsningar för musiker som går under namnet Den framträdande människan.


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!