Stäng
Meny

Arkiv

39 konserter

2018-01-27 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande




Martin Fröst Klarinett




Flöjtisten och stämledaren Håvard Lysebo har varit anställd i Göteborgs Symfoniker sedan 1997. Innan dess var han 1994-1997 soloflöjtist i Malmö symfoniorkester och han har även haft samma tjänst i Bergenfilharmonin under ett år. Sin första fasta tjänst fick han som alternerande soloflöjtist i Stavanger symfoniorkester då han var 20 år. Som gästande soloflöjtist har Håvard Lysebo spelat med många orkestrar, bland dem Sveriges Radios symfoniorkester, Oslo filharmoniska orkester och Philharmonia Orchestra i London.




Olof Wendel Cimbalom


Ambra Succi Koreograf


Maja Andersson Koreografassistent


Linus Fellbom Ljusdesign


2018-01-25 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande




Martin Fröst Klarinett




Flöjtisten och stämledaren Håvard Lysebo har varit anställd i Göteborgs Symfoniker sedan 1997. Innan dess var han 1994-1997 soloflöjtist i Malmö symfoniorkester och han har även haft samma tjänst i Bergenfilharmonin under ett år. Sin första fasta tjänst fick han som alternerande soloflöjtist i Stavanger symfoniorkester då han var 20 år. Som gästande soloflöjtist har Håvard Lysebo spelat med många orkestrar, bland dem Sveriges Radios symfoniorkester, Oslo filharmoniska orkester och Philharmonia Orchestra i London.




Olof Wendel Cimbalom


Ambra Succi Koreograf


Maja Andersson Koreografassistent


Linus Fellbom Ljusdesign


2015-08-24 19:30 Berwaldhallen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande



Kent Nagano Dirigent

Amerikanen Kent Nagano blev 2006 chefdirigent för Montreals symfoniorkester och 2015 konstnärlig ledare för Hamburgs statsopera och filharmoniska orkester. 2013-2019 var han förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och tillsammans genomförde de projekt som en turné till Kina samt framförandet av Sibelius sju symfonier vid firandet av tonsättarens 150-årsdag. 2006-2013 var Kent Nagano konstnärlig ledare för Bayerska statsoperan i München. Tillsammans med Montreals symfoniorkester har han bland annat framfört Mahlers och Beethovens symfonier, operor av Wagner samt konsertserier med musik av Dutilleux och Boulez. Som gästdirigent har Kent Nagano framträtt med flera av världens ledande orkestrar. Bland aktuella orkestrar han samarbetat med finns Münchens filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony Orchestra, Tonhalle-orkestern i Zürich och Santa Cecilia-orkestern i Rom. En viktig period i Kent Naganos karriär var hans tid som konstnärlig ledare och chefdirigent för Deutsches Symphonie-Orchester Berlin 2000-2006. Han utsågs sedan till orkesterns hedersdirigent. Kent Nagano har också varit chefdirigent för operan i Los Angeles. Han tillbringade sin första yrkesverksamma tid i Boston där han arbetade vid operan och som assisterande dirigent till Seiji Ozawa hos Bostons symfoniorkester. Kent Naganos framgångar i USA ledde till europeiska utnämningar: konstnärlig ledare för Nationaloperan i Lyon (1988-1998) och för Halléorkestern i Manchester (1991-2000). Kent Nagano har gjort ett stort antal skivinspelningar med orkestrarna i Montreal och Berlin. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker har han spelat in Richard Strauss En alpsymfoni, Ein Heldenleben och Tod und Verklärung på två cd (Farao Classics) och vokalverk av Hillborg, Gefors och Boldemann med Anne Sofie von Otter som solist (DG). I höstas kom den kritikerrosade utgåvan av Musorgskijs opera Boris Godunov som spelades in live med Göteborgs Symfoniker, Göteborgs Symfoniska Kör och ryska sångsolister (BIS).


Martin Fröst Klarinett


2015-08-21 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande



Kent Nagano Dirigent

Amerikanen Kent Nagano blev 2006 chefdirigent för Montreals symfoniorkester och 2015 konstnärlig ledare för Hamburgs statsopera och filharmoniska orkester. 2013-2019 var han förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och tillsammans genomförde de projekt som en turné till Kina samt framförandet av Sibelius sju symfonier vid firandet av tonsättarens 150-årsdag. 2006-2013 var Kent Nagano konstnärlig ledare för Bayerska statsoperan i München. Tillsammans med Montreals symfoniorkester har han bland annat framfört Mahlers och Beethovens symfonier, operor av Wagner samt konsertserier med musik av Dutilleux och Boulez. Som gästdirigent har Kent Nagano framträtt med flera av världens ledande orkestrar. Bland aktuella orkestrar han samarbetat med finns Münchens filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony Orchestra, Tonhalle-orkestern i Zürich och Santa Cecilia-orkestern i Rom. En viktig period i Kent Naganos karriär var hans tid som konstnärlig ledare och chefdirigent för Deutsches Symphonie-Orchester Berlin 2000-2006. Han utsågs sedan till orkesterns hedersdirigent. Kent Nagano har också varit chefdirigent för operan i Los Angeles. Han tillbringade sin första yrkesverksamma tid i Boston där han arbetade vid operan och som assisterande dirigent till Seiji Ozawa hos Bostons symfoniorkester. Kent Naganos framgångar i USA ledde till europeiska utnämningar: konstnärlig ledare för Nationaloperan i Lyon (1988-1998) och för Halléorkestern i Manchester (1991-2000). Kent Nagano har gjort ett stort antal skivinspelningar med orkestrarna i Montreal och Berlin. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker har han spelat in Richard Strauss En alpsymfoni, Ein Heldenleben och Tod und Verklärung på två cd (Farao Classics) och vokalverk av Hillborg, Gefors och Boldemann med Anne Sofie von Otter som solist (DG). I höstas kom den kritikerrosade utgåvan av Musorgskijs opera Boris Godunov som spelades in live med Göteborgs Symfoniker, Göteborgs Symfoniska Kör och ryska sångsolister (BIS).


Martin Fröst Klarinett


2015-06-13 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 3 C-DUR OP 52 Allegro moderato Andantino con moto, quasi allegretto Moderato. Allegro ma non tanto Att något händer när Jean Sibelius når fram till sin tredje symfoni är alla överens om. Det märkliga är att svaren på vad som händer är så olikartade. Ett förslag är att han nu lämnar den paradoxalt nog både nationalromantiska och ryskanknutna symfoniken med Tjajkovskij som förebild. Här tänks han helt enkelt bli en universell tonsättare som anammar de klassiska formerna och lämnar det exotiskt finska bakom sig. Det man då tänker på är att Sibelius reagerar på den gigantomani som präglade stora delar av den europeiska musiken under tillkomstperioden 1903-1907. Mahler höll på att skriva sin åttonde symfoni, "De tusendes symfoni". Richard Strauss och Arnold Schönberg hade frossat i orkestereffekter där klangen nästan blev ett självständigt element. Sibelius tänkte sig i stället en wienklassisk storlek på orkestern, och det var bara ett av många tecken på neddragning: här rådde ekonomi med temana, ekonomi med klangerna och en ekonomisk längd på knappa 30 minuter. Första satsen är skriven i tydlig sonatform med en rytmiskt attraktiv inledning som möts av ett borrande andratema i moll, men samtidigt pågår en rad tematiska processer som löser upp de klassiska enheterna. Genomföringen är begränsad, men innebär att en rad överraskande harmoniska kliv tas. Reprisen andas ut i stillhet. Enkelhet präglar också det följande andantet (det får inte gå för sakta: Sibelius skriver uttryckligen att det nästan ska vara allegretto). Men här är det ändå en utpräglad Sibelius: ett grubblande drag. Enkelhet är inte enfald. Det finns olika förslag på hur satsen är uppbyggd. Ett är att den består av fyra variationer med kontrasterande mellanavsitt insprängda. Erik Tawaststjerna föreslår att det helt enkelt är ett rondo och detta resonemang har mycket som talar för sig. Den avslutande satsen kan lika gärna uppfattas som en sammanlänkning av två korta, nästan avkortade satser, ett scherzo i vilket den rytmiska grodden till finalsektion växer fram och slutar som en jublande sång. Även om detta inte är en rent klassisk symfoni har den sagts föregripa den kommande neoklassicismen hos Stravinsky och Prokofjev. Det är en övertolkning, men en sak är riktig: det är till Ryssland vi bör gå för att förstå symfonins utformning. I Ryssland hade nämligen tonsättare som Glazunov, jämngammal med Sibelius, gått i samma riktning. I Glenda Dawn Goss nya Sibeliusbiografi hävdas att symfonin mycket väl skulle kunna vara skriven för Sankt Petersburg och de ideal som rådde där. Det som kan utläsas av symfonin är att Sibelius trea inte samsas speciellt väl med den tysk-österrikiska traditionen: det må vara så att de mest grundläggande delarna finns på plats men Sibelius håller på att bryta upp strukturerna inifrån. Häri ligger det riktigt originella i Sibelius formtänkande - och det utmynnar i en säregen musik. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD



25 min



Medverkande



Kent Nagano Dirigent

Amerikanen Kent Nagano blev 2006 chefdirigent för Montreals symfoniorkester och 2015 konstnärlig ledare för Hamburgs statsopera och filharmoniska orkester. 2013-2019 var han förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och tillsammans genomförde de projekt som en turné till Kina samt framförandet av Sibelius sju symfonier vid firandet av tonsättarens 150-årsdag. 2006-2013 var Kent Nagano konstnärlig ledare för Bayerska statsoperan i München. Tillsammans med Montreals symfoniorkester har han bland annat framfört Mahlers och Beethovens symfonier, operor av Wagner samt konsertserier med musik av Dutilleux och Boulez. Som gästdirigent har Kent Nagano framträtt med flera av världens ledande orkestrar. Bland aktuella orkestrar han samarbetat med finns Münchens filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony Orchestra, Tonhalle-orkestern i Zürich och Santa Cecilia-orkestern i Rom. En viktig period i Kent Naganos karriär var hans tid som konstnärlig ledare och chefdirigent för Deutsches Symphonie-Orchester Berlin 2000-2006. Han utsågs sedan till orkesterns hedersdirigent. Kent Nagano har också varit chefdirigent för operan i Los Angeles. Han tillbringade sin första yrkesverksamma tid i Boston där han arbetade vid operan och som assisterande dirigent till Seiji Ozawa hos Bostons symfoniorkester. Kent Naganos framgångar i USA ledde till europeiska utnämningar: konstnärlig ledare för Nationaloperan i Lyon (1988-1998) och för Halléorkestern i Manchester (1991-2000). Kent Nagano har gjort ett stort antal skivinspelningar med orkestrarna i Montreal och Berlin. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker har han spelat in Richard Strauss En alpsymfoni, Ein Heldenleben och Tod und Verklärung på två cd (Farao Classics) och vokalverk av Hillborg, Gefors och Boldemann med Anne Sofie von Otter som solist (DG). I höstas kom den kritikerrosade utgåvan av Musorgskijs opera Boris Godunov som spelades in live med Göteborgs Symfoniker, Göteborgs Symfoniska Kör och ryska sångsolister (BIS).


Martin Fröst Klarinett


2015-06-12 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 3 C-DUR OP 52 Allegro moderato Andantino con moto, quasi allegretto Moderato. Allegro ma non tanto Att något händer när Jean Sibelius når fram till sin tredje symfoni är alla överens om. Det märkliga är att svaren på vad som händer är så olikartade. Ett förslag är att han nu lämnar den paradoxalt nog både nationalromantiska och ryskanknutna symfoniken med Tjajkovskij som förebild. Här tänks han helt enkelt bli en universell tonsättare som anammar de klassiska formerna och lämnar det exotiskt finska bakom sig. Det man då tänker på är att Sibelius reagerar på den gigantomani som präglade stora delar av den europeiska musiken under tillkomstperioden 1903-1907. Mahler höll på att skriva sin åttonde symfoni, "De tusendes symfoni". Richard Strauss och Arnold Schönberg hade frossat i orkestereffekter där klangen nästan blev ett självständigt element. Sibelius tänkte sig i stället en wienklassisk storlek på orkestern, och det var bara ett av många tecken på neddragning: här rådde ekonomi med temana, ekonomi med klangerna och en ekonomisk längd på knappa 30 minuter. Första satsen är skriven i tydlig sonatform med en rytmiskt attraktiv inledning som möts av ett borrande andratema i moll, men samtidigt pågår en rad tematiska processer som löser upp de klassiska enheterna. Genomföringen är begränsad, men innebär att en rad överraskande harmoniska kliv tas. Reprisen andas ut i stillhet. Enkelhet präglar också det följande andantet (det får inte gå för sakta: Sibelius skriver uttryckligen att det nästan ska vara allegretto). Men här är det ändå en utpräglad Sibelius: ett grubblande drag. Enkelhet är inte enfald. Det finns olika förslag på hur satsen är uppbyggd. Ett är att den består av fyra variationer med kontrasterande mellanavsitt insprängda. Erik Tawaststjerna föreslår att det helt enkelt är ett rondo och detta resonemang har mycket som talar för sig. Den avslutande satsen kan lika gärna uppfattas som en sammanlänkning av två korta, nästan avkortade satser, ett scherzo i vilket den rytmiska grodden till finalsektion växer fram och slutar som en jublande sång. Även om detta inte är en rent klassisk symfoni har den sagts föregripa den kommande neoklassicismen hos Stravinsky och Prokofjev. Det är en övertolkning, men en sak är riktig: det är till Ryssland vi bör gå för att förstå symfonins utformning. I Ryssland hade nämligen tonsättare som Glazunov, jämngammal med Sibelius, gått i samma riktning. I Glenda Dawn Goss nya Sibeliusbiografi hävdas att symfonin mycket väl skulle kunna vara skriven för Sankt Petersburg och de ideal som rådde där. Det som kan utläsas av symfonin är att Sibelius trea inte samsas speciellt väl med den tysk-österrikiska traditionen: det må vara så att de mest grundläggande delarna finns på plats men Sibelius håller på att bryta upp strukturerna inifrån. Häri ligger det riktigt originella i Sibelius formtänkande - och det utmynnar i en säregen musik. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD



25 min



Medverkande



Kent Nagano Dirigent

Amerikanen Kent Nagano blev 2006 chefdirigent för Montreals symfoniorkester och 2015 konstnärlig ledare för Hamburgs statsopera och filharmoniska orkester. 2013-2019 var han förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och tillsammans genomförde de projekt som en turné till Kina samt framförandet av Sibelius sju symfonier vid firandet av tonsättarens 150-årsdag. 2006-2013 var Kent Nagano konstnärlig ledare för Bayerska statsoperan i München. Tillsammans med Montreals symfoniorkester har han bland annat framfört Mahlers och Beethovens symfonier, operor av Wagner samt konsertserier med musik av Dutilleux och Boulez. Som gästdirigent har Kent Nagano framträtt med flera av världens ledande orkestrar. Bland aktuella orkestrar han samarbetat med finns Münchens filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony Orchestra, Tonhalle-orkestern i Zürich och Santa Cecilia-orkestern i Rom. En viktig period i Kent Naganos karriär var hans tid som konstnärlig ledare och chefdirigent för Deutsches Symphonie-Orchester Berlin 2000-2006. Han utsågs sedan till orkesterns hedersdirigent. Kent Nagano har också varit chefdirigent för operan i Los Angeles. Han tillbringade sin första yrkesverksamma tid i Boston där han arbetade vid operan och som assisterande dirigent till Seiji Ozawa hos Bostons symfoniorkester. Kent Naganos framgångar i USA ledde till europeiska utnämningar: konstnärlig ledare för Nationaloperan i Lyon (1988-1998) och för Halléorkestern i Manchester (1991-2000). Kent Nagano har gjort ett stort antal skivinspelningar med orkestrarna i Montreal och Berlin. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker har han spelat in Richard Strauss En alpsymfoni, Ein Heldenleben och Tod und Verklärung på två cd (Farao Classics) och vokalverk av Hillborg, Gefors och Boldemann med Anne Sofie von Otter som solist (DG). I höstas kom den kritikerrosade utgåvan av Musorgskijs opera Boris Godunov som spelades in live med Göteborgs Symfoniker, Göteborgs Symfoniska Kör och ryska sångsolister (BIS).


Martin Fröst Klarinett


2015-02-18 19:30 Stora salen

2014-10-24 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2014-10-23 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2014-10-23 13:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2014-10-22 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2014-09-14 18:00 Stenhammarsalen

Medverkande



Martin Fröst Klarinett



Norske Terje Skomedal är stämledare för andraviolinerna i Göteborgs Symfoniker. Han studerade vid Barratt-Due Musikinstitutt i Oslo och för Giuliano Carmignola i Luzern där han tog solistdiplom. Terje Skomedal har arbetat som konsertmästare i Norrandsoperans orkester i Umeå och i norska orkestrar. Han har bred erfarenhet som kammarmusiker och har turnerat internationellt med kammarorkestrarna Oslo Camerata och Spira Mirabilis samt framträtt som solist med flera norska och utländska orkestrar.




2014-09-11 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2014-09-10 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2011-09-18 20:00 Reykjavik, Konserthuset Harpa

Göteborgs Symfoniker

Medverkande




Martin Fröst Bassettklarinett


2011-09-16 19:30 Oslo, Konserthuset

Göteborgs Symfoniker

Medverkande




Martin Fröst Bassettklarinett


2011-09-15 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande




Martin Fröst Bassettklarinett


2011-09-14 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande




Martin Fröst Bassettklarinett


2011-04-30 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




25 min


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 1 C-MOLL OP 68 Un poco sostenuto. Allegro Andante sostenuto Un poco allegretto e grazioso Adagio. Più andante. Allegro non troppo, ma con brio Med sin första symfoni visste Johannes Brahms att det var upp till bevis. Robert Schumann hade långt tidigare, innan Brahms ens skrivit något enda verk för orkester, pekat ut honom som den som skulle föra in musiken på nya banor. Brahms egna ord om hur förfärligt det är att höra stegen från jätten Beethoven bakom sig är berömda. Samtidigt gjorde han inte situationen ett dugg lättare genom att underteckna en stridsskrift mot Wagner och den nytyska skolan 1860. Det var startpunkten på striden mellan wagnerianer och brahmsianer. Här blev striden om det man symboliskt skulle kunna kalla "Beethoven-bysten" avgörande. Wagner hade nämligen hävdat att hans allkonstverk var den logiska fortsättningen på den utveckling som nått sin tidigare höjdpunkt med Beethovens nionde symfoni. Wagners musikdrama var helt enkelt framtiden. Att Brahms vände sig tillbaka direkt till Beethovens symfonier - dels till femte, dels till nionde symfonin - har ibland uppfattats som ett konservativt drag, men det är riktigare att se det som ett sätt att vrida just Beethoven ur händerna på Wagner. Femmans inflytande över Brahms första symfoni ligger i den närmast arketypiska formen för hur en mollsymfoni går från mörker till ljus, från c-moll till C-dur. Nian fick bidra med mer: brospannet som löper från de stort upplagda yttersatserna, där finalen har en långsam introduktion som går från tragedi till jubelsång - en jubelsång som dessutom lånar drag ifrån föregångaren. Just här ligger det moment som gör att man kan säga att Brahms försöker visa sin arvsrätt: i stället för att som Beethoven låta jubelsången inkludera den mänskliga rösten (An die Freude) vill han utföra samma förvandlingsnummer inom den instrumentala musikens ramar. Den konservative visar sig i sin konservatism vara progressiv. På ett mer personligt plan låter Brahms också förhållandet till paret Schumann ingå i väven. Analytiskt har det visats att ett motiv Robert Schumann i sina kompositioner knutit till sin hustru Clara återfinns i en rad av symfonins motiv (första gången man hör det är i de djupa stråkarnas motstämma till huvudtemat i första satsens allegro). Det skulle göra symfonin till Brahms "Clara-symfoni", vilket kanske är att ta i, men helt säkert är att horntemat som bryter av dunklet i finalens inledning hade tecknats ner på ett vykort Johannes skickade till Clara 1868. Han skulle ha hört det i Alperna, spelat på alphorn, och skickade det nu som gratulation på hennes 49-årsdag. 1876, åtta år senare, fanns det med i den nu fullbordade symfonin. Den hade han börjat få i tankarna i mitten av 1850-talet då han av Schumann korats till den som skulle stå för musikens framtid. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD


2011-04-29 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




25 min


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 1 C-MOLL OP 68 Un poco sostenuto. Allegro Andante sostenuto Un poco allegretto e grazioso Adagio. Più andante. Allegro non troppo, ma con brio Med sin första symfoni visste Johannes Brahms att det var upp till bevis. Robert Schumann hade långt tidigare, innan Brahms ens skrivit något enda verk för orkester, pekat ut honom som den som skulle föra in musiken på nya banor. Brahms egna ord om hur förfärligt det är att höra stegen från jätten Beethoven bakom sig är berömda. Samtidigt gjorde han inte situationen ett dugg lättare genom att underteckna en stridsskrift mot Wagner och den nytyska skolan 1860. Det var startpunkten på striden mellan wagnerianer och brahmsianer. Här blev striden om det man symboliskt skulle kunna kalla "Beethoven-bysten" avgörande. Wagner hade nämligen hävdat att hans allkonstverk var den logiska fortsättningen på den utveckling som nått sin tidigare höjdpunkt med Beethovens nionde symfoni. Wagners musikdrama var helt enkelt framtiden. Att Brahms vände sig tillbaka direkt till Beethovens symfonier - dels till femte, dels till nionde symfonin - har ibland uppfattats som ett konservativt drag, men det är riktigare att se det som ett sätt att vrida just Beethoven ur händerna på Wagner. Femmans inflytande över Brahms första symfoni ligger i den närmast arketypiska formen för hur en mollsymfoni går från mörker till ljus, från c-moll till C-dur. Nian fick bidra med mer: brospannet som löper från de stort upplagda yttersatserna, där finalen har en långsam introduktion som går från tragedi till jubelsång - en jubelsång som dessutom lånar drag ifrån föregångaren. Just här ligger det moment som gör att man kan säga att Brahms försöker visa sin arvsrätt: i stället för att som Beethoven låta jubelsången inkludera den mänskliga rösten (An die Freude) vill han utföra samma förvandlingsnummer inom den instrumentala musikens ramar. Den konservative visar sig i sin konservatism vara progressiv. På ett mer personligt plan låter Brahms också förhållandet till paret Schumann ingå i väven. Analytiskt har det visats att ett motiv Robert Schumann i sina kompositioner knutit till sin hustru Clara återfinns i en rad av symfonins motiv (första gången man hör det är i de djupa stråkarnas motstämma till huvudtemat i första satsens allegro). Det skulle göra symfonin till Brahms "Clara-symfoni", vilket kanske är att ta i, men helt säkert är att horntemat som bryter av dunklet i finalens inledning hade tecknats ner på ett vykort Johannes skickade till Clara 1868. Han skulle ha hört det i Alperna, spelat på alphorn, och skickade det nu som gratulation på hennes 49-årsdag. 1876, åtta år senare, fanns det med i den nu fullbordade symfonin. Den hade han börjat få i tankarna i mitten av 1850-talet då han av Schumann korats till den som skulle stå för musikens framtid. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD


2011-04-28 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




25 min


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 1 C-MOLL OP 68 Un poco sostenuto. Allegro Andante sostenuto Un poco allegretto e grazioso Adagio. Più andante. Allegro non troppo, ma con brio Med sin första symfoni visste Johannes Brahms att det var upp till bevis. Robert Schumann hade långt tidigare, innan Brahms ens skrivit något enda verk för orkester, pekat ut honom som den som skulle föra in musiken på nya banor. Brahms egna ord om hur förfärligt det är att höra stegen från jätten Beethoven bakom sig är berömda. Samtidigt gjorde han inte situationen ett dugg lättare genom att underteckna en stridsskrift mot Wagner och den nytyska skolan 1860. Det var startpunkten på striden mellan wagnerianer och brahmsianer. Här blev striden om det man symboliskt skulle kunna kalla "Beethoven-bysten" avgörande. Wagner hade nämligen hävdat att hans allkonstverk var den logiska fortsättningen på den utveckling som nått sin tidigare höjdpunkt med Beethovens nionde symfoni. Wagners musikdrama var helt enkelt framtiden. Att Brahms vände sig tillbaka direkt till Beethovens symfonier - dels till femte, dels till nionde symfonin - har ibland uppfattats som ett konservativt drag, men det är riktigare att se det som ett sätt att vrida just Beethoven ur händerna på Wagner. Femmans inflytande över Brahms första symfoni ligger i den närmast arketypiska formen för hur en mollsymfoni går från mörker till ljus, från c-moll till C-dur. Nian fick bidra med mer: brospannet som löper från de stort upplagda yttersatserna, där finalen har en långsam introduktion som går från tragedi till jubelsång - en jubelsång som dessutom lånar drag ifrån föregångaren. Just här ligger det moment som gör att man kan säga att Brahms försöker visa sin arvsrätt: i stället för att som Beethoven låta jubelsången inkludera den mänskliga rösten (An die Freude) vill han utföra samma förvandlingsnummer inom den instrumentala musikens ramar. Den konservative visar sig i sin konservatism vara progressiv. På ett mer personligt plan låter Brahms också förhållandet till paret Schumann ingå i väven. Analytiskt har det visats att ett motiv Robert Schumann i sina kompositioner knutit till sin hustru Clara återfinns i en rad av symfonins motiv (första gången man hör det är i de djupa stråkarnas motstämma till huvudtemat i första satsens allegro). Det skulle göra symfonin till Brahms "Clara-symfoni", vilket kanske är att ta i, men helt säkert är att horntemat som bryter av dunklet i finalens inledning hade tecknats ner på ett vykort Johannes skickade till Clara 1868. Han skulle ha hört det i Alperna, spelat på alphorn, och skickade det nu som gratulation på hennes 49-årsdag. 1876, åtta år senare, fanns det med i den nu fullbordade symfonin. Den hade han börjat få i tankarna i mitten av 1850-talet då han av Schumann korats till den som skulle stå för musikens framtid. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD


2008-08-14 00:00 Aldeburgh

Göteborgs Symfoniker

2008-08-13 00:00 London, Royal Albert Hall

Göteborgs Symfoniker

2008-08-10 00:00 Wiesbaden, Kurhaus

Göteborgs Symfoniker

2008-06-11 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2008-01-10 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande



Okko Kamu Dirigent


Martin Fröst Klarinett


2007-12-13 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande



Okko Kamu Dirigent


Martin Fröst Klarinett


2006-10-18 18:00 Ljubljana, Cankarjev dom

Göteborgs Symfoniker

Program


WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) EXCELSIOR! SYMFONISK UVERTYR OP 13 Många har menat att Stenhammars Excelsior! är starkt influerad av Wagner men här finns onekligen åtskilligt som skulle visa sig vara äkta Stenhammar. Titeln kan tolkas som "framstormande och uppåtsträvande", och föredragsbeteckningen på huvudtemat är "lidelsefullt upprört". Partituret är daterat Berlin 4 september 1896. Man vet att Stenhammar vid denna tid sett en föreställning av Goethes Faust i den tyska huvudstaden och att han köpt Goethes samlade verk. Böckerna är bevarade och man kan se att volymen med Faust är flitigt läst. Även om han tydligen haft Faust som litterär förebild så har dramat bara hjälpt till att skapa stämning. Har någon del av Faust varit den direkta inspirationen så är det samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt. Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna vilket kanske kan tyckas vara övermodigt för en 25-årig tonsättare som här skrivit sitt allra första orkesterverk. Men denna berömda orkester uruppförde uvertyren under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med en av tidens mest beundrade dirigenter, Arthur Nikisch. Recensenterna tyckte att uvertyren var harmoniskt traditionsbunden och stod i skuld till den tyska romantiken. Den blev inte någon större succé och man tyckte inte att den levde upp till namnet. Men kanske hade man inte lagt ner speciellt stort arbete vid repetitionerna. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång. STIG JACOBSSON



20 min




2006-10-17 18:00 Zagreb, Konserthuset Vatroslav Lisinski

Göteborgs Symfoniker

Program


WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) EXCELSIOR! SYMFONISK UVERTYR OP 13 Många har menat att Stenhammars Excelsior! är starkt influerad av Wagner men här finns onekligen åtskilligt som skulle visa sig vara äkta Stenhammar. Titeln kan tolkas som "framstormande och uppåtsträvande", och föredragsbeteckningen på huvudtemat är "lidelsefullt upprört". Partituret är daterat Berlin 4 september 1896. Man vet att Stenhammar vid denna tid sett en föreställning av Goethes Faust i den tyska huvudstaden och att han köpt Goethes samlade verk. Böckerna är bevarade och man kan se att volymen med Faust är flitigt läst. Även om han tydligen haft Faust som litterär förebild så har dramat bara hjälpt till att skapa stämning. Har någon del av Faust varit den direkta inspirationen så är det samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt. Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna vilket kanske kan tyckas vara övermodigt för en 25-årig tonsättare som här skrivit sitt allra första orkesterverk. Men denna berömda orkester uruppförde uvertyren under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med en av tidens mest beundrade dirigenter, Arthur Nikisch. Recensenterna tyckte att uvertyren var harmoniskt traditionsbunden och stod i skuld till den tyska romantiken. Den blev inte någon större succé och man tyckte inte att den levde upp till namnet. Men kanske hade man inte lagt ner speciellt stort arbete vid repetitionerna. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång. STIG JACOBSSON



20 min




2006-10-16 18:00 Novi Sad

Göteborgs Symfoniker

Program


WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) EXCELSIOR! SYMFONISK UVERTYR OP 13 Många har menat att Stenhammars Excelsior! är starkt influerad av Wagner men här finns onekligen åtskilligt som skulle visa sig vara äkta Stenhammar. Titeln kan tolkas som "framstormande och uppåtsträvande", och föredragsbeteckningen på huvudtemat är "lidelsefullt upprört". Partituret är daterat Berlin 4 september 1896. Man vet att Stenhammar vid denna tid sett en föreställning av Goethes Faust i den tyska huvudstaden och att han köpt Goethes samlade verk. Böckerna är bevarade och man kan se att volymen med Faust är flitigt läst. Även om han tydligen haft Faust som litterär förebild så har dramat bara hjälpt till att skapa stämning. Har någon del av Faust varit den direkta inspirationen så är det samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt. Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna vilket kanske kan tyckas vara övermodigt för en 25-årig tonsättare som här skrivit sitt allra första orkesterverk. Men denna berömda orkester uruppförde uvertyren under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med en av tidens mest beundrade dirigenter, Arthur Nikisch. Recensenterna tyckte att uvertyren var harmoniskt traditionsbunden och stod i skuld till den tyska romantiken. Den blev inte någon större succé och man tyckte inte att den levde upp till namnet. Men kanske hade man inte lagt ner speciellt stort arbete vid repetitionerna. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång. STIG JACOBSSON



20 min




Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!