Arkiv

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) PIANOTRIO NR 2 Allegro Andante con moto Scherzo: Presto Finale: Allegro giocoso Brahms är känd för sin stora självcensur. All hans musik bearbetades och granskades många gånger om och endast det bästa lämnades till eftervärlden. Han är också den tonsättare Trio Poseidon spelat in mest. Med sina många verk för mindre ensembler förnyade Brahms kammarmusiken under 1800-talet och satte ribban för lång tid framöver. En del menar att Brahms kammarmusik är hans största gåva till eftervärlden. 1861, när den andra pianotrion skrevs, var Johannes Brahms en ung, relativt okänd pianist och tonsättare, men med rekommendationsbrev från hans betydligt mer berömda vän, konsertpianisten Clara Schumann, lyckades han bli accepterad i Wiens musikliv. Där presenterade och spelade han sin kammarmusik och lyckades så väl att han blev kvar som ledare för Wiens sångakademi. Som dirigent för dem framförde han körmusik av renässansmästarna och Johann Sebastian Bach. Vid den tiden var detta ovanliga repertoarval. "Studera Bach, där kommer du att finna allt" sa han. Hösten 1862 lärde han känna den äldre och framgångsrike kollegan Richard Wagner, en vänskap som blev märkligt ojämlik. Medan Wagner skrev flera mycket kritiska åsikter om Brahms musik stödde och försvarade Brahms Wagner. Både Chaminades och Brahms kammarmusik är en sorts avskalad symfonisk musik. Formatet är stort. Brahms tar lång tid på sig att utveckla och bearbeta sina teman i första satsen som är nästan tio minuter lång. I andra satsen spelar cello och violin i parallella oktaver en hel minut i en melodi som slingrar vidare och vidare. Som i mycket av Brahms musik innehåller den andra satsen melodier som fastnar i minnet. Tredje satsen visar Brahms humor, men naturligtvis med samma ambition och noggrannhet. Utan hantverksskicklighet är inspiration som vind som blåser i gräset, lär han ha sagt. I den fjärde satsen hörs bland annat hans intresse för romsk musik. Brahms sätt att låta instrumenten i trion stötta varann och sömlöst gå in och ut ur ackompanjerande, solistiska och kontrapunktiska roller kan vara det som gör musiken så tacksam att arbeta med för musiker. KATARINA A KARLSSON