Stäng
Meny

Arkiv

2 konserter

1987-02-24 19:30 Stora salen

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) SYMFONI NR 36 C-DUR "LINZSYMFONIN" K 425 Adagio. Allegro spiritoso Poco adagio Menuetto Presto Symfoni nr 36 K 425 - ännu en bråttomsymfoni skriven 15 månader efter den för Haffner. När Wolfgang och systern Constanze reser hem till Wien efter tre månaders försoningsförsök med pappa Leopold i Salzburg passerar de förstås Linz. Där residerar gamle greve Thun som erbjuder ungherrskapet logi - och en konsert med de trevliga musikerna. Wolfgang kommer en torsdag, skriver till pappa på fredag att han ska ge konsert på tisdag och måste göra en ny symfoni, eftersom han inte har någon med i bagaget. "Hals über Kopf", hals över huvud, måste det gå. Hur gick sådant till? Det var ju inte bara Wolfgang som skulle skriva noter, han kanske redan hade musiken i huvudet, det skulle skrivas ut stämmor att spela efter också. Där fanns ju kopister men utöver stråkstämmorna skulle åtta blåsare ha sina noter också. Hann de spela igenom musiken före konserten på Bollhuset i Linz den 4 november 1783? Inte vet jag. Men musiken har vi. Inte originalet men diverse avskrifter och det första trycket som kom några år efter Mozarts död. Vi råkar veta att han framförde den i Wien på en egen konsert den 1 april 1784 på Burgtheater och att pappa arrangerade ett framförande den 15 september samma år, då det gavs "eine grosse Musik" i den högt skattade läkaren Barisanis stora våning i Salzburg. "Din broders excellenta nya symfoni" skrev Leopold till den äntligen bortgifta dottern. INGEMAR VON HEIJNE



ANTONÍN DVORÁK (1841-1904) SYMFONI NR 8 G-DUR OP 88 Allegro con brio Adagio Allegretto grazioso Allegro ma non troppo Antonín Dvorák krönte sin karriär med att 1892 utses till kompositionsprofessor i New York. Han hade onekligen gjort en imponerande konstnärlig karriär: han föddes som son till en slaktare i den lilla böhmiska lantbyn Nelahozeves, och skulle enligt traditionen följa i faderns fotspår. Trots alla senare framgångar behöll han en jordnära inställning till sitt liv och sin konst. Under senare delen av 1880-talet arbetade han målmedvetet med en strävan som resulterade i flera brett upplagda verk. Förutom en sjunde symfoni skrev han operan Dmitrij samt oratorierna Spökbruden och Sankta Ludmila. Så småningom tyckte han sig se framgångar och tillät sig att slappna av i mer lyriskt intima verk av mindre format. Då kom den andra serien av slaviska danser, pianokvintetten i A-dur och ett flertal sånger. Något år före avfärden till Amerika växte den åttonde symfonin (skissad 6-23 september, fullbordad 8 november 1889) fram under långa promenader i skog och mark. Han kände hur hans kreativa kraft växte och förenades med ökande hantverksskicklighet. Han kände sig tryggare i sin konst och med naturens hjälp ljusnade hans musik. Man har ibland betecknat symfonin som "friluftsmusik", som tonsättarens tack för livets och naturens underbara gåvor. Han befann sig för tillfället i sin lantgård vid Vysoká, där han också ägnade sig åt trädgårdsodling och vandringar i naturen. Han kände frid och andlig vitalitet. Åttonde symfonin är resultatet av ett medvetet sökande efter lugn och harmoni. När stormen ibland ändå ryter för kontrastens skull, blåser den bara bort de torra löven och för med sig frisk luft. Det är en lyckligt leende musik, en enkel, folklig spelmansmusik som avviker från de strikt symfoniska traditionerna. Han hade föresatt sig att skapa en symfoni olik alla andra. Men även om han lyckades på så sätt att han behandlar sitt material på nya sätt, så har symfonin ändå en klassiskt traditionell form med satser i sonat och rondoform. Första satsen börjar med ett klangfullt cellotema som sedan återkommer två gånger under satsens lopp; i inledningen till genomföringen och vid reprisen. Satsen följer noga sonatformen trots att känslo-växlingarna är stora. Den långsamma satsen är ett adagio i c-moll som är uppbyggt av ett pärlband vackra episoder. Så följer en både graciös och elastisk vals innan finalen åter presenterar en liten introduktion bestående av ett trumpetsolo. Även detta solo återkommer några gånger, bland annat som ackompanjemang i pianissimo till soloflöjt och spelat av trumpeter och horn. En riktigt utåtriktad coda avslutar symfonin. Den 2 februari 1890 uruppfördes denna G-dur-symfoni med tonsättaren själv som dirigent för Nationalteaterns orkester i Prag, och han ledde strax därpå även framföranden i London och Frankfurt. Symfonin skulle snart gå segrande över världen, och den blev vid sidan av den i Amerika skrivna nionde symfonin (Från nya världen) den mest älskade av hans symfonier. Symfonin tillägnades "Den böhmiska Franz Joseph-akademin för främjandet av konst och litteratur", som tack för att Dvorák blivit dess hedersledamot. STIG JACOBSSON


1987-02-23 19:30 Stora salen

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) SYMFONI NR 36 C-DUR "LINZSYMFONIN" K 425 Adagio. Allegro spiritoso Poco adagio Menuetto Presto Symfoni nr 36 K 425 - ännu en bråttomsymfoni skriven 15 månader efter den för Haffner. När Wolfgang och systern Constanze reser hem till Wien efter tre månaders försoningsförsök med pappa Leopold i Salzburg passerar de förstås Linz. Där residerar gamle greve Thun som erbjuder ungherrskapet logi - och en konsert med de trevliga musikerna. Wolfgang kommer en torsdag, skriver till pappa på fredag att han ska ge konsert på tisdag och måste göra en ny symfoni, eftersom han inte har någon med i bagaget. "Hals über Kopf", hals över huvud, måste det gå. Hur gick sådant till? Det var ju inte bara Wolfgang som skulle skriva noter, han kanske redan hade musiken i huvudet, det skulle skrivas ut stämmor att spela efter också. Där fanns ju kopister men utöver stråkstämmorna skulle åtta blåsare ha sina noter också. Hann de spela igenom musiken före konserten på Bollhuset i Linz den 4 november 1783? Inte vet jag. Men musiken har vi. Inte originalet men diverse avskrifter och det första trycket som kom några år efter Mozarts död. Vi råkar veta att han framförde den i Wien på en egen konsert den 1 april 1784 på Burgtheater och att pappa arrangerade ett framförande den 15 september samma år, då det gavs "eine grosse Musik" i den högt skattade läkaren Barisanis stora våning i Salzburg. "Din broders excellenta nya symfoni" skrev Leopold till den äntligen bortgifta dottern. INGEMAR VON HEIJNE



ANTONÍN DVORÁK (1841-1904) SYMFONI NR 8 G-DUR OP 88 Allegro con brio Adagio Allegretto grazioso Allegro ma non troppo Antonín Dvorák krönte sin karriär med att 1892 utses till kompositionsprofessor i New York. Han hade onekligen gjort en imponerande konstnärlig karriär: han föddes som son till en slaktare i den lilla böhmiska lantbyn Nelahozeves, och skulle enligt traditionen följa i faderns fotspår. Trots alla senare framgångar behöll han en jordnära inställning till sitt liv och sin konst. Under senare delen av 1880-talet arbetade han målmedvetet med en strävan som resulterade i flera brett upplagda verk. Förutom en sjunde symfoni skrev han operan Dmitrij samt oratorierna Spökbruden och Sankta Ludmila. Så småningom tyckte han sig se framgångar och tillät sig att slappna av i mer lyriskt intima verk av mindre format. Då kom den andra serien av slaviska danser, pianokvintetten i A-dur och ett flertal sånger. Något år före avfärden till Amerika växte den åttonde symfonin (skissad 6-23 september, fullbordad 8 november 1889) fram under långa promenader i skog och mark. Han kände hur hans kreativa kraft växte och förenades med ökande hantverksskicklighet. Han kände sig tryggare i sin konst och med naturens hjälp ljusnade hans musik. Man har ibland betecknat symfonin som "friluftsmusik", som tonsättarens tack för livets och naturens underbara gåvor. Han befann sig för tillfället i sin lantgård vid Vysoká, där han också ägnade sig åt trädgårdsodling och vandringar i naturen. Han kände frid och andlig vitalitet. Åttonde symfonin är resultatet av ett medvetet sökande efter lugn och harmoni. När stormen ibland ändå ryter för kontrastens skull, blåser den bara bort de torra löven och för med sig frisk luft. Det är en lyckligt leende musik, en enkel, folklig spelmansmusik som avviker från de strikt symfoniska traditionerna. Han hade föresatt sig att skapa en symfoni olik alla andra. Men även om han lyckades på så sätt att han behandlar sitt material på nya sätt, så har symfonin ändå en klassiskt traditionell form med satser i sonat och rondoform. Första satsen börjar med ett klangfullt cellotema som sedan återkommer två gånger under satsens lopp; i inledningen till genomföringen och vid reprisen. Satsen följer noga sonatformen trots att känslo-växlingarna är stora. Den långsamma satsen är ett adagio i c-moll som är uppbyggt av ett pärlband vackra episoder. Så följer en både graciös och elastisk vals innan finalen åter presenterar en liten introduktion bestående av ett trumpetsolo. Även detta solo återkommer några gånger, bland annat som ackompanjemang i pianissimo till soloflöjt och spelat av trumpeter och horn. En riktigt utåtriktad coda avslutar symfonin. Den 2 februari 1890 uruppfördes denna G-dur-symfoni med tonsättaren själv som dirigent för Nationalteaterns orkester i Prag, och han ledde strax därpå även framföranden i London och Frankfurt. Symfonin skulle snart gå segrande över världen, och den blev vid sidan av den i Amerika skrivna nionde symfonin (Från nya världen) den mest älskade av hans symfonier. Symfonin tillägnades "Den böhmiska Franz Joseph-akademin för främjandet av konst och litteratur", som tack för att Dvorák blivit dess hedersledamot. STIG JACOBSSON


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!