Stäng
Meny

Arkiv

26 konserter

2010-10-08 19:30 Vara Konserthus

Göteborgs Symfoniker

2010-10-07 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2008-04-21 20:00 Sankt Gallen, Tonhalle

Göteborgs Symfoniker

2008-04-20 19:30 Zürich, Tonhalle

Göteborgs Symfoniker

2008-04-19 19:30 Basel, Stadtcasino

Göteborgs Symfoniker

2008-04-18 20:15 Montreux

Göteborgs Symfoniker

2008-04-17 20:30 Genève

Göteborgs Symfoniker

2008-04-15 19:30 Newcastle

Göteborgs Symfoniker

2008-04-10 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2008-04-09 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2001-02-08 20:30 Ferrara, Teatro Comunale

Göteborgs Symfoniker

Program



GUSTAV MAHLER (1860-1911) LIEDER EINES FAHRENDEN GESELLEN Wenn mein Schatz Hochzeit macht Ging heut' Morgen übers Feld Ich hab' ein glühend Messer Die zwei blauen Augen von meinem Schatz Lieder eines fahrenden Gesellen betraktas ofta som den unge Mahlers första mogna verk. Med det skapades sannolikt en genre: den orkesterackompanjerade sångcykeln. Tidigare praxis hade varit att skriva sånger för röst och piano, som sedan orkestrerades. Mycket tyder på att Mahler började med orkestern i det här fallet. Sångcykeln skulle bli en av hans specialiteter och följdes upp av Rückertlieder, Kindertotenlieder och Das Lied von der Erde som den eventuella kronan på verket, där han också en gång för alla rev ner barriären mellan vokalverk och symfoni. Mahlers berättelse om den olyckligt förälskade vandrargesällen tar upp flera av romantikens klassiska teman som hyllningen till den vilda naturen och den subjektiva känslan som viktigare än alla andra intryck. De tvära kasten mellan sorg och glädje, ljus och mörker i stycket är typiska både för människan och kompositören Mahler. Verket flätas ihop till en enhet med hjälp av tonartsbyten: en sång börjar i en tonart och slutar i en annan. Texten är skriven av Mahler själv, om än sannolikt inspirerad av den tyska folkpoesin i Des Knaben Wunderhorn. Lieder eines fahrenden Gesellen inleds med en sorgesång över den älskades förestående bröllop - med någon annan än vandraren. Naturromantiken i den andra sången är typiskt mahlersk; den jublar över skönheten omkring sig, för att slutligen hänga med huvudet och konstatera att naturen ändå inte kan göra vandraren glad på grund av kärlekssorgen. Den tredje sången beskriver den glödande kniven berättaren ständigt tycker sig ha instucken i bröstet, när han ser sin älskade i naturens skönhet. I den fjärde, som utspelar sig under den lind som Wagners Siegfried och Schuberts vandrare förknippade med trösterik vila, antyds vandrarens död. Mahler erbjuder sin sorgsne vandrare en betydligt mer slutgiltig och mindre hoppingivande frid under linden än vad kompositörsbröderna gjorde. För den som kliar sig i huvudet och tycker att stycket låter välbekant, trots att vederbörande aldrig hört det förut, så kan det stämma. Material från den andra och den fjärde sången återanvänds eller återkommer som teman i Mahlers första symfoni, beroende på hur man ser på saken. Lieder eines fahrenden Gesellen framförs av både män och kvinnor, även om berättarrösten är maskulin. Könet på sångaren är dock inte lika viktigt som färgen på rösten. Mahler var som bäst när han komponerade för röster med mörkare klang. Det behövs lite svärta i botten för att kunna berätta om vandrargesällen med det krossade hjärtat: solsken och fågelkvitter göre sig icke besvär. MARTINA JARMINDER


DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 5 D-MOLL OP 47 Moderato Allegretto Largo Allegro non troppo En förödande kritisk artikel publicerades 1936 i tidningen Pravda om Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk, som beskrevs som "osovjetisk, grovkornig, primitiv och vulgär". Artikeln sammanföll tidsmässigt med Stalins stora utrensningar, vilket även påverkade kulturpolitiken. Flera kolleger till Sjostakovitj drabbades hårt och han själv hamnade i kylan och kände sig tvingad att dra in sin nyskrivna, dissonanta Mahler-inspirerade fjärde symfoni. I stället gjorde han ett lappkast, och skrev den mera lättlyssnade femte symfonin som av en kritiker kallades "En sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik". Symfonin följer den klassiska fyrsatsiga strukturen och har samma mönster som Beethovens symfoni med samma nummer. Verket börjar i tragisk moll, men slutar i klingande dur. Sjostakovitjs son Maxim har berättat att fadern beskrev symfonin och liknade den med en hjältes resa där motgångar och utmaningar övervinns, för att slutligen nå seger. I första satsen påbörjar hjälten sin resa och tar avstamp ur ett dystert och mörkt landskap. Som brukligt är med Sjostakovitjs musik innehåller den flera olika aspekter, dels ett tillrättalagt yttre som skenbart hyllar kommunismen, dels dolda teman som speglar mer av hans innersta tankar och känslor. Ett exempel på detta är första satsens andra tema, där frasen Amour, amour från Carmens Habanera smugits in som en referens till Sjostakovitjs obesvarade kärlek Elena Konstantinovskaja. Andra satsen är ett ironiskt pseudo-scherzo som lättar upp stämningen men i slutet mer och mer låter som en ostadig speldosa. Det efterföljande vackra largot är symfonins kärna där sorgsna snyftningar hörs som en enkel sång i den ensamma natten. I slutet av huvudtemat ekar Mussorgskijs klagande och lidande ryska folk ur operan Boris Godunov. I finalen sammanflätas till slut Sjostakovitjs personliga känslor och hans offentliga och sociala situation. Symfonins melankoliska återhållsamhet som tidigare färgat verket utmynnar nu i en, enligt honom själv "av påtvingad glädje skapad under hot", jubelfinal i D-dur. Temat är taget från en sång han komponerat till en dikt av Pusjkin, Återfödelse*, komponerad strax före symfonin. Dikten skrevs 1820 under Pusjkins exil från huvudstaden, och kanske kände Sjostakovitj här ett släktskap i ödet. Texten handlar om hur konstnärsgeniets verk målas över med svarta penseldrag av en okänslig "konstnärs-barbar", men åter framträder klart när den svarta färgen flagnar. Alldeles i slutet upprepas tonen A (eller la) 256 gånger. När kolleger frågade honom vad det betydde, sade han att det är ya, ryska för mig, jag. Lala är också ryskans smeknamn för Elena, Sjostakovitjs älskade, och således blir la, la, la både ett rop av förtvivlan och ett farväl. ANDREAS KONVICKA *"Således försvinner illusionerna från min plågade själ och i dess ställe uppstår visioner om rena ursprungliga dagar" (Ur Återfödelse av Alexander Pusjkin)


2001-02-07 20:30 Milano, Auditorio San Gottardo

Göteborgs Symfoniker

Program



GUSTAV MAHLER (1860-1911) LIEDER EINES FAHRENDEN GESELLEN Wenn mein Schatz Hochzeit macht Ging heut' Morgen übers Feld Ich hab' ein glühend Messer Die zwei blauen Augen von meinem Schatz Lieder eines fahrenden Gesellen betraktas ofta som den unge Mahlers första mogna verk. Med det skapades sannolikt en genre: den orkesterackompanjerade sångcykeln. Tidigare praxis hade varit att skriva sånger för röst och piano, som sedan orkestrerades. Mycket tyder på att Mahler började med orkestern i det här fallet. Sångcykeln skulle bli en av hans specialiteter och följdes upp av Rückertlieder, Kindertotenlieder och Das Lied von der Erde som den eventuella kronan på verket, där han också en gång för alla rev ner barriären mellan vokalverk och symfoni. Mahlers berättelse om den olyckligt förälskade vandrargesällen tar upp flera av romantikens klassiska teman som hyllningen till den vilda naturen och den subjektiva känslan som viktigare än alla andra intryck. De tvära kasten mellan sorg och glädje, ljus och mörker i stycket är typiska både för människan och kompositören Mahler. Verket flätas ihop till en enhet med hjälp av tonartsbyten: en sång börjar i en tonart och slutar i en annan. Texten är skriven av Mahler själv, om än sannolikt inspirerad av den tyska folkpoesin i Des Knaben Wunderhorn. Lieder eines fahrenden Gesellen inleds med en sorgesång över den älskades förestående bröllop - med någon annan än vandraren. Naturromantiken i den andra sången är typiskt mahlersk; den jublar över skönheten omkring sig, för att slutligen hänga med huvudet och konstatera att naturen ändå inte kan göra vandraren glad på grund av kärlekssorgen. Den tredje sången beskriver den glödande kniven berättaren ständigt tycker sig ha instucken i bröstet, när han ser sin älskade i naturens skönhet. I den fjärde, som utspelar sig under den lind som Wagners Siegfried och Schuberts vandrare förknippade med trösterik vila, antyds vandrarens död. Mahler erbjuder sin sorgsne vandrare en betydligt mer slutgiltig och mindre hoppingivande frid under linden än vad kompositörsbröderna gjorde. För den som kliar sig i huvudet och tycker att stycket låter välbekant, trots att vederbörande aldrig hört det förut, så kan det stämma. Material från den andra och den fjärde sången återanvänds eller återkommer som teman i Mahlers första symfoni, beroende på hur man ser på saken. Lieder eines fahrenden Gesellen framförs av både män och kvinnor, även om berättarrösten är maskulin. Könet på sångaren är dock inte lika viktigt som färgen på rösten. Mahler var som bäst när han komponerade för röster med mörkare klang. Det behövs lite svärta i botten för att kunna berätta om vandrargesällen med det krossade hjärtat: solsken och fågelkvitter göre sig icke besvär. MARTINA JARMINDER


DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 5 D-MOLL OP 47 Moderato Allegretto Largo Allegro non troppo En förödande kritisk artikel publicerades 1936 i tidningen Pravda om Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk, som beskrevs som "osovjetisk, grovkornig, primitiv och vulgär". Artikeln sammanföll tidsmässigt med Stalins stora utrensningar, vilket även påverkade kulturpolitiken. Flera kolleger till Sjostakovitj drabbades hårt och han själv hamnade i kylan och kände sig tvingad att dra in sin nyskrivna, dissonanta Mahler-inspirerade fjärde symfoni. I stället gjorde han ett lappkast, och skrev den mera lättlyssnade femte symfonin som av en kritiker kallades "En sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik". Symfonin följer den klassiska fyrsatsiga strukturen och har samma mönster som Beethovens symfoni med samma nummer. Verket börjar i tragisk moll, men slutar i klingande dur. Sjostakovitjs son Maxim har berättat att fadern beskrev symfonin och liknade den med en hjältes resa där motgångar och utmaningar övervinns, för att slutligen nå seger. I första satsen påbörjar hjälten sin resa och tar avstamp ur ett dystert och mörkt landskap. Som brukligt är med Sjostakovitjs musik innehåller den flera olika aspekter, dels ett tillrättalagt yttre som skenbart hyllar kommunismen, dels dolda teman som speglar mer av hans innersta tankar och känslor. Ett exempel på detta är första satsens andra tema, där frasen Amour, amour från Carmens Habanera smugits in som en referens till Sjostakovitjs obesvarade kärlek Elena Konstantinovskaja. Andra satsen är ett ironiskt pseudo-scherzo som lättar upp stämningen men i slutet mer och mer låter som en ostadig speldosa. Det efterföljande vackra largot är symfonins kärna där sorgsna snyftningar hörs som en enkel sång i den ensamma natten. I slutet av huvudtemat ekar Mussorgskijs klagande och lidande ryska folk ur operan Boris Godunov. I finalen sammanflätas till slut Sjostakovitjs personliga känslor och hans offentliga och sociala situation. Symfonins melankoliska återhållsamhet som tidigare färgat verket utmynnar nu i en, enligt honom själv "av påtvingad glädje skapad under hot", jubelfinal i D-dur. Temat är taget från en sång han komponerat till en dikt av Pusjkin, Återfödelse*, komponerad strax före symfonin. Dikten skrevs 1820 under Pusjkins exil från huvudstaden, och kanske kände Sjostakovitj här ett släktskap i ödet. Texten handlar om hur konstnärsgeniets verk målas över med svarta penseldrag av en okänslig "konstnärs-barbar", men åter framträder klart när den svarta färgen flagnar. Alldeles i slutet upprepas tonen A (eller la) 256 gånger. När kolleger frågade honom vad det betydde, sade han att det är ya, ryska för mig, jag. Lala är också ryskans smeknamn för Elena, Sjostakovitjs älskade, och således blir la, la, la både ett rop av förtvivlan och ett farväl. ANDREAS KONVICKA *"Således försvinner illusionerna från min plågade själ och i dess ställe uppstår visioner om rena ursprungliga dagar" (Ur Återfödelse av Alexander Pusjkin)


2001-02-06 20:30 Turin, Il Lingotto

Göteborgs Symfoniker

Program



GUSTAV MAHLER (1860-1911) LIEDER EINES FAHRENDEN GESELLEN Wenn mein Schatz Hochzeit macht Ging heut' Morgen übers Feld Ich hab' ein glühend Messer Die zwei blauen Augen von meinem Schatz Lieder eines fahrenden Gesellen betraktas ofta som den unge Mahlers första mogna verk. Med det skapades sannolikt en genre: den orkesterackompanjerade sångcykeln. Tidigare praxis hade varit att skriva sånger för röst och piano, som sedan orkestrerades. Mycket tyder på att Mahler började med orkestern i det här fallet. Sångcykeln skulle bli en av hans specialiteter och följdes upp av Rückertlieder, Kindertotenlieder och Das Lied von der Erde som den eventuella kronan på verket, där han också en gång för alla rev ner barriären mellan vokalverk och symfoni. Mahlers berättelse om den olyckligt förälskade vandrargesällen tar upp flera av romantikens klassiska teman som hyllningen till den vilda naturen och den subjektiva känslan som viktigare än alla andra intryck. De tvära kasten mellan sorg och glädje, ljus och mörker i stycket är typiska både för människan och kompositören Mahler. Verket flätas ihop till en enhet med hjälp av tonartsbyten: en sång börjar i en tonart och slutar i en annan. Texten är skriven av Mahler själv, om än sannolikt inspirerad av den tyska folkpoesin i Des Knaben Wunderhorn. Lieder eines fahrenden Gesellen inleds med en sorgesång över den älskades förestående bröllop - med någon annan än vandraren. Naturromantiken i den andra sången är typiskt mahlersk; den jublar över skönheten omkring sig, för att slutligen hänga med huvudet och konstatera att naturen ändå inte kan göra vandraren glad på grund av kärlekssorgen. Den tredje sången beskriver den glödande kniven berättaren ständigt tycker sig ha instucken i bröstet, när han ser sin älskade i naturens skönhet. I den fjärde, som utspelar sig under den lind som Wagners Siegfried och Schuberts vandrare förknippade med trösterik vila, antyds vandrarens död. Mahler erbjuder sin sorgsne vandrare en betydligt mer slutgiltig och mindre hoppingivande frid under linden än vad kompositörsbröderna gjorde. För den som kliar sig i huvudet och tycker att stycket låter välbekant, trots att vederbörande aldrig hört det förut, så kan det stämma. Material från den andra och den fjärde sången återanvänds eller återkommer som teman i Mahlers första symfoni, beroende på hur man ser på saken. Lieder eines fahrenden Gesellen framförs av både män och kvinnor, även om berättarrösten är maskulin. Könet på sångaren är dock inte lika viktigt som färgen på rösten. Mahler var som bäst när han komponerade för röster med mörkare klang. Det behövs lite svärta i botten för att kunna berätta om vandrargesällen med det krossade hjärtat: solsken och fågelkvitter göre sig icke besvär. MARTINA JARMINDER


DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 5 D-MOLL OP 47 Moderato Allegretto Largo Allegro non troppo En förödande kritisk artikel publicerades 1936 i tidningen Pravda om Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk, som beskrevs som "osovjetisk, grovkornig, primitiv och vulgär". Artikeln sammanföll tidsmässigt med Stalins stora utrensningar, vilket även påverkade kulturpolitiken. Flera kolleger till Sjostakovitj drabbades hårt och han själv hamnade i kylan och kände sig tvingad att dra in sin nyskrivna, dissonanta Mahler-inspirerade fjärde symfoni. I stället gjorde han ett lappkast, och skrev den mera lättlyssnade femte symfonin som av en kritiker kallades "En sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik". Symfonin följer den klassiska fyrsatsiga strukturen och har samma mönster som Beethovens symfoni med samma nummer. Verket börjar i tragisk moll, men slutar i klingande dur. Sjostakovitjs son Maxim har berättat att fadern beskrev symfonin och liknade den med en hjältes resa där motgångar och utmaningar övervinns, för att slutligen nå seger. I första satsen påbörjar hjälten sin resa och tar avstamp ur ett dystert och mörkt landskap. Som brukligt är med Sjostakovitjs musik innehåller den flera olika aspekter, dels ett tillrättalagt yttre som skenbart hyllar kommunismen, dels dolda teman som speglar mer av hans innersta tankar och känslor. Ett exempel på detta är första satsens andra tema, där frasen Amour, amour från Carmens Habanera smugits in som en referens till Sjostakovitjs obesvarade kärlek Elena Konstantinovskaja. Andra satsen är ett ironiskt pseudo-scherzo som lättar upp stämningen men i slutet mer och mer låter som en ostadig speldosa. Det efterföljande vackra largot är symfonins kärna där sorgsna snyftningar hörs som en enkel sång i den ensamma natten. I slutet av huvudtemat ekar Mussorgskijs klagande och lidande ryska folk ur operan Boris Godunov. I finalen sammanflätas till slut Sjostakovitjs personliga känslor och hans offentliga och sociala situation. Symfonins melankoliska återhållsamhet som tidigare färgat verket utmynnar nu i en, enligt honom själv "av påtvingad glädje skapad under hot", jubelfinal i D-dur. Temat är taget från en sång han komponerat till en dikt av Pusjkin, Återfödelse*, komponerad strax före symfonin. Dikten skrevs 1820 under Pusjkins exil från huvudstaden, och kanske kände Sjostakovitj här ett släktskap i ödet. Texten handlar om hur konstnärsgeniets verk målas över med svarta penseldrag av en okänslig "konstnärs-barbar", men åter framträder klart när den svarta färgen flagnar. Alldeles i slutet upprepas tonen A (eller la) 256 gånger. När kolleger frågade honom vad det betydde, sade han att det är ya, ryska för mig, jag. Lala är också ryskans smeknamn för Elena, Sjostakovitjs älskade, och således blir la, la, la både ett rop av förtvivlan och ett farväl. ANDREAS KONVICKA *"Således försvinner illusionerna från min plågade själ och i dess ställe uppstår visioner om rena ursprungliga dagar" (Ur Återfödelse av Alexander Pusjkin)


2001-02-03 15:00 Sthlms konserthus

Göteborgs Symfoniker

Program



GUSTAV MAHLER (1860-1911) LIEDER EINES FAHRENDEN GESELLEN Wenn mein Schatz Hochzeit macht Ging heut' Morgen übers Feld Ich hab' ein glühend Messer Die zwei blauen Augen von meinem Schatz Lieder eines fahrenden Gesellen betraktas ofta som den unge Mahlers första mogna verk. Med det skapades sannolikt en genre: den orkesterackompanjerade sångcykeln. Tidigare praxis hade varit att skriva sånger för röst och piano, som sedan orkestrerades. Mycket tyder på att Mahler började med orkestern i det här fallet. Sångcykeln skulle bli en av hans specialiteter och följdes upp av Rückertlieder, Kindertotenlieder och Das Lied von der Erde som den eventuella kronan på verket, där han också en gång för alla rev ner barriären mellan vokalverk och symfoni. Mahlers berättelse om den olyckligt förälskade vandrargesällen tar upp flera av romantikens klassiska teman som hyllningen till den vilda naturen och den subjektiva känslan som viktigare än alla andra intryck. De tvära kasten mellan sorg och glädje, ljus och mörker i stycket är typiska både för människan och kompositören Mahler. Verket flätas ihop till en enhet med hjälp av tonartsbyten: en sång börjar i en tonart och slutar i en annan. Texten är skriven av Mahler själv, om än sannolikt inspirerad av den tyska folkpoesin i Des Knaben Wunderhorn. Lieder eines fahrenden Gesellen inleds med en sorgesång över den älskades förestående bröllop - med någon annan än vandraren. Naturromantiken i den andra sången är typiskt mahlersk; den jublar över skönheten omkring sig, för att slutligen hänga med huvudet och konstatera att naturen ändå inte kan göra vandraren glad på grund av kärlekssorgen. Den tredje sången beskriver den glödande kniven berättaren ständigt tycker sig ha instucken i bröstet, när han ser sin älskade i naturens skönhet. I den fjärde, som utspelar sig under den lind som Wagners Siegfried och Schuberts vandrare förknippade med trösterik vila, antyds vandrarens död. Mahler erbjuder sin sorgsne vandrare en betydligt mer slutgiltig och mindre hoppingivande frid under linden än vad kompositörsbröderna gjorde. För den som kliar sig i huvudet och tycker att stycket låter välbekant, trots att vederbörande aldrig hört det förut, så kan det stämma. Material från den andra och den fjärde sången återanvänds eller återkommer som teman i Mahlers första symfoni, beroende på hur man ser på saken. Lieder eines fahrenden Gesellen framförs av både män och kvinnor, även om berättarrösten är maskulin. Könet på sångaren är dock inte lika viktigt som färgen på rösten. Mahler var som bäst när han komponerade för röster med mörkare klang. Det behövs lite svärta i botten för att kunna berätta om vandrargesällen med det krossade hjärtat: solsken och fågelkvitter göre sig icke besvär. MARTINA JARMINDER


DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 5 D-MOLL OP 47 Moderato Allegretto Largo Allegro non troppo En förödande kritisk artikel publicerades 1936 i tidningen Pravda om Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk, som beskrevs som "osovjetisk, grovkornig, primitiv och vulgär". Artikeln sammanföll tidsmässigt med Stalins stora utrensningar, vilket även påverkade kulturpolitiken. Flera kolleger till Sjostakovitj drabbades hårt och han själv hamnade i kylan och kände sig tvingad att dra in sin nyskrivna, dissonanta Mahler-inspirerade fjärde symfoni. I stället gjorde han ett lappkast, och skrev den mera lättlyssnade femte symfonin som av en kritiker kallades "En sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik". Symfonin följer den klassiska fyrsatsiga strukturen och har samma mönster som Beethovens symfoni med samma nummer. Verket börjar i tragisk moll, men slutar i klingande dur. Sjostakovitjs son Maxim har berättat att fadern beskrev symfonin och liknade den med en hjältes resa där motgångar och utmaningar övervinns, för att slutligen nå seger. I första satsen påbörjar hjälten sin resa och tar avstamp ur ett dystert och mörkt landskap. Som brukligt är med Sjostakovitjs musik innehåller den flera olika aspekter, dels ett tillrättalagt yttre som skenbart hyllar kommunismen, dels dolda teman som speglar mer av hans innersta tankar och känslor. Ett exempel på detta är första satsens andra tema, där frasen Amour, amour från Carmens Habanera smugits in som en referens till Sjostakovitjs obesvarade kärlek Elena Konstantinovskaja. Andra satsen är ett ironiskt pseudo-scherzo som lättar upp stämningen men i slutet mer och mer låter som en ostadig speldosa. Det efterföljande vackra largot är symfonins kärna där sorgsna snyftningar hörs som en enkel sång i den ensamma natten. I slutet av huvudtemat ekar Mussorgskijs klagande och lidande ryska folk ur operan Boris Godunov. I finalen sammanflätas till slut Sjostakovitjs personliga känslor och hans offentliga och sociala situation. Symfonins melankoliska återhållsamhet som tidigare färgat verket utmynnar nu i en, enligt honom själv "av påtvingad glädje skapad under hot", jubelfinal i D-dur. Temat är taget från en sång han komponerat till en dikt av Pusjkin, Återfödelse*, komponerad strax före symfonin. Dikten skrevs 1820 under Pusjkins exil från huvudstaden, och kanske kände Sjostakovitj här ett släktskap i ödet. Texten handlar om hur konstnärsgeniets verk målas över med svarta penseldrag av en okänslig "konstnärs-barbar", men åter framträder klart när den svarta färgen flagnar. Alldeles i slutet upprepas tonen A (eller la) 256 gånger. När kolleger frågade honom vad det betydde, sade han att det är ya, ryska för mig, jag. Lala är också ryskans smeknamn för Elena, Sjostakovitjs älskade, och således blir la, la, la både ett rop av förtvivlan och ett farväl. ANDREAS KONVICKA *"Således försvinner illusionerna från min plågade själ och i dess ställe uppstår visioner om rena ursprungliga dagar" (Ur Återfödelse av Alexander Pusjkin)


2001-02-01 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



GUSTAV MAHLER (1860-1911) LIEDER EINES FAHRENDEN GESELLEN Wenn mein Schatz Hochzeit macht Ging heut' Morgen übers Feld Ich hab' ein glühend Messer Die zwei blauen Augen von meinem Schatz Lieder eines fahrenden Gesellen betraktas ofta som den unge Mahlers första mogna verk. Med det skapades sannolikt en genre: den orkesterackompanjerade sångcykeln. Tidigare praxis hade varit att skriva sånger för röst och piano, som sedan orkestrerades. Mycket tyder på att Mahler började med orkestern i det här fallet. Sångcykeln skulle bli en av hans specialiteter och följdes upp av Rückertlieder, Kindertotenlieder och Das Lied von der Erde som den eventuella kronan på verket, där han också en gång för alla rev ner barriären mellan vokalverk och symfoni. Mahlers berättelse om den olyckligt förälskade vandrargesällen tar upp flera av romantikens klassiska teman som hyllningen till den vilda naturen och den subjektiva känslan som viktigare än alla andra intryck. De tvära kasten mellan sorg och glädje, ljus och mörker i stycket är typiska både för människan och kompositören Mahler. Verket flätas ihop till en enhet med hjälp av tonartsbyten: en sång börjar i en tonart och slutar i en annan. Texten är skriven av Mahler själv, om än sannolikt inspirerad av den tyska folkpoesin i Des Knaben Wunderhorn. Lieder eines fahrenden Gesellen inleds med en sorgesång över den älskades förestående bröllop - med någon annan än vandraren. Naturromantiken i den andra sången är typiskt mahlersk; den jublar över skönheten omkring sig, för att slutligen hänga med huvudet och konstatera att naturen ändå inte kan göra vandraren glad på grund av kärlekssorgen. Den tredje sången beskriver den glödande kniven berättaren ständigt tycker sig ha instucken i bröstet, när han ser sin älskade i naturens skönhet. I den fjärde, som utspelar sig under den lind som Wagners Siegfried och Schuberts vandrare förknippade med trösterik vila, antyds vandrarens död. Mahler erbjuder sin sorgsne vandrare en betydligt mer slutgiltig och mindre hoppingivande frid under linden än vad kompositörsbröderna gjorde. För den som kliar sig i huvudet och tycker att stycket låter välbekant, trots att vederbörande aldrig hört det förut, så kan det stämma. Material från den andra och den fjärde sången återanvänds eller återkommer som teman i Mahlers första symfoni, beroende på hur man ser på saken. Lieder eines fahrenden Gesellen framförs av både män och kvinnor, även om berättarrösten är maskulin. Könet på sångaren är dock inte lika viktigt som färgen på rösten. Mahler var som bäst när han komponerade för röster med mörkare klang. Det behövs lite svärta i botten för att kunna berätta om vandrargesällen med det krossade hjärtat: solsken och fågelkvitter göre sig icke besvär. MARTINA JARMINDER


DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 5 D-MOLL OP 47 Moderato Allegretto Largo Allegro non troppo En förödande kritisk artikel publicerades 1936 i tidningen Pravda om Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk, som beskrevs som "osovjetisk, grovkornig, primitiv och vulgär". Artikeln sammanföll tidsmässigt med Stalins stora utrensningar, vilket även påverkade kulturpolitiken. Flera kolleger till Sjostakovitj drabbades hårt och han själv hamnade i kylan och kände sig tvingad att dra in sin nyskrivna, dissonanta Mahler-inspirerade fjärde symfoni. I stället gjorde han ett lappkast, och skrev den mera lättlyssnade femte symfonin som av en kritiker kallades "En sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik". Symfonin följer den klassiska fyrsatsiga strukturen och har samma mönster som Beethovens symfoni med samma nummer. Verket börjar i tragisk moll, men slutar i klingande dur. Sjostakovitjs son Maxim har berättat att fadern beskrev symfonin och liknade den med en hjältes resa där motgångar och utmaningar övervinns, för att slutligen nå seger. I första satsen påbörjar hjälten sin resa och tar avstamp ur ett dystert och mörkt landskap. Som brukligt är med Sjostakovitjs musik innehåller den flera olika aspekter, dels ett tillrättalagt yttre som skenbart hyllar kommunismen, dels dolda teman som speglar mer av hans innersta tankar och känslor. Ett exempel på detta är första satsens andra tema, där frasen Amour, amour från Carmens Habanera smugits in som en referens till Sjostakovitjs obesvarade kärlek Elena Konstantinovskaja. Andra satsen är ett ironiskt pseudo-scherzo som lättar upp stämningen men i slutet mer och mer låter som en ostadig speldosa. Det efterföljande vackra largot är symfonins kärna där sorgsna snyftningar hörs som en enkel sång i den ensamma natten. I slutet av huvudtemat ekar Mussorgskijs klagande och lidande ryska folk ur operan Boris Godunov. I finalen sammanflätas till slut Sjostakovitjs personliga känslor och hans offentliga och sociala situation. Symfonins melankoliska återhållsamhet som tidigare färgat verket utmynnar nu i en, enligt honom själv "av påtvingad glädje skapad under hot", jubelfinal i D-dur. Temat är taget från en sång han komponerat till en dikt av Pusjkin, Återfödelse*, komponerad strax före symfonin. Dikten skrevs 1820 under Pusjkins exil från huvudstaden, och kanske kände Sjostakovitj här ett släktskap i ödet. Texten handlar om hur konstnärsgeniets verk målas över med svarta penseldrag av en okänslig "konstnärs-barbar", men åter framträder klart när den svarta färgen flagnar. Alldeles i slutet upprepas tonen A (eller la) 256 gånger. När kolleger frågade honom vad det betydde, sade han att det är ya, ryska för mig, jag. Lala är också ryskans smeknamn för Elena, Sjostakovitjs älskade, och således blir la, la, la både ett rop av förtvivlan och ett farväl. ANDREAS KONVICKA *"Således försvinner illusionerna från min plågade själ och i dess ställe uppstår visioner om rena ursprungliga dagar" (Ur Återfödelse av Alexander Pusjkin)


1980-04-11 18:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1971-05-27 19:30 Ostrava

Göteborgs Symfoniker

1971-05-26 19:30 Havírov

Göteborgs Symfoniker

1971-05-25 19:30 Poruba

Göteborgs Symfoniker

1971-05-24 19:30 Opava

Göteborgs Symfoniker

1971-03-18 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1969-09-15 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1966-10-06 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1957-02-10 19:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1951-03-11 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1947-03-09 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!