Stäng
Meny

Arkiv

4 konserter

2020-03-11 19:30 Stora salen

Program


ANTONÍN DVORÁK (1841-1904) POETISKA STÄMNINGSBILDER OP 85 1. Resa i natten (Allegro moderato h-moll) 2. Skämt (Allegretto legierro G-dur) 3. Det gamla slottet (Lento Ess-dur) 4. Vårsång (Poco allegro A-dur) 5. Bondsång (Allegro giusto b-moll) 6. Minnet (Andante H-dur) 7. Furiant (Allegro feroce ass-moll) 8. Trolldans (Allegretto Ass-dur) 9. Serenad (Moderato e molto cantabile C-dur) 10. Backanal (Vivacissimo c-moll) 11. Tissel och tassel (Andante con moto F-dur) 12. Hjältens grav (Grave, tempo di marcia f-moll) 13. På det heliga berget (Poco Lento Dess-dur) Dvorák och Sibelius har en del gemensamt. De var båda nationalromantiker, violinister och blev mest kända för sina granna orkesterverk. Men båda skrev också åtskilliga pianostycken som inte alls blivit lika kända eller uppskattade. Deras verk för piano räknades mestadels in bland salongsmässiga genrebilder, skrivna för brödfödan. Men fullt så enkelt är det inte. Båda behärskade det musikaliska hantverket till fulländning och de kunde även i dessa "bagateller" bidra med mästerverk, om än i det mindre formatet. Förläggaren Simrock gnällde över Dvoráks svårsålda orkesterverk och låg på för att få fler slaviska danser, de som gett så mycket klirr i kassan. Men Dvorák följde sina egna behov och 1889 var han mogen för sina Poetiska tonbilder op 85. Till en vän skrev han: "Jag har just avslutat 13 kompositioner för solopiano. Ett olycksbådande antal, men så många var också mina Mähriska duetter, och de har tagit sig en bra bit runt jorden." Han stod nu på höjden av sin karriär. Snart växte den naturnära åttonde symfonin fram (op 88), den som skulle öppna dörren för hans amerikanska äventyr. I USA ville man anställa den främste av världens tonsättare till posten som Amerikas första professor i komposition, och valet föll på Dvorák. Simrock muttrade ändå över de nya tonbilderna. De var för dyra att trycka och för många; den sammanlagde speltiden närmar sig en timme. Men han gav ut dem med såväl engelska som tjeckiska titlar på satserna. Liksom åttonde symfonin är de 13 tonbilderna fyllda av intryck från den böhmiska kulturen som han älskade och längtade bittert efter under åren i Amerika, och här finns också skildringar av böhmiskt folkliv i Bondens ballad. Andra har en komisk underton som Lekandet, Trollets dans och Serenaden, och andra skildrar idyllen där hemma: Vårsång och den inledande Vägen vid solnedgången, eller är allvarsamma, som Backanal och Hjältens grav. Den avslutande Vid det heliga berget syftar på ett pilgrimsmål nära staden Príbram; en högtidlig hymn förenas med högerhandens klockeffekter. Bland dessa tonbilder finns många välformade pärlor, många exempel på Dvoráks underbara förmåga att hitta slående melodier, ett under av inlevelse och skicklighet. STIG JACOBSSON


25 min


BÉLA BARTÓK (1881-1945) TRE BURLESKER OP 8C Gräl (Presto) En smula berusad (Allegretto) Molto vivo, capriccioso Bartók komponerade stora mängder pianostycken, några har blivit välkända, andra borde vara mer kända! Han var själv pianist och det sägs att när han spelade sina egna verk så gjorde han stora avsteg från notbilden - som om han fortfarande komponerade. De tre små burleskerna hör till de stycken som borde spelas oftare, därför att de är lysande exempel på hur kompositionstekniska finesser kan framställas på ett sätt så de känns fullkomligt naturliga, och för en gångs skull hos Bartók så är de fulla av komiska tankar. Ordet burlesk kommer från italienskans "burla" som betyder just skämt. Var och en av de tre burleskerna är omkring två minuter långa och skrevs 1908-1911. Vad de handlar om framgår ganska tydligt av satstitlarna. Den första skildrar ett gräl, som kan kännas tämligen dissonant. Kontrahenterna kommer inte överens annat än i korta ögonblick av samförstånd. Man undrar om det skildrar vardagen hemma hos honom, eftersom stycket är dedicerat till första hustrun Márta. De levde ibland stormigt, men skildes inte förrän 1923. I det andra stycket skildras en salongsberusad mans sluddriga och instabila prat. Även om den tredje burlesken inte begåvats med någon förklarande titel så betyder ändå "capriccioso" vimsig, oförutsägbar. STIG JACOBSSON


ROBERT SCHUMANN (1810-1849) KARNEVAL OP 9, ÄLSKLIGA SCENER ÖVER FYRA NOTER 1. Förord 2. Pajazzo 3. Harlekin 4. Nobel vals 5. Eusebius 6. Florestan 7. Coquette 8. Replik 9. Fjärilar 10. A.S.C.H. S.C.H.A. (Dansanta bokstäver) 11. Chiarina 12. Chopin 13. Estelle 14. Igenkännande 15. Pantalone och Colombina 16. Tysk vals 17. Paganini 18. Bekännelse 19. Promenad 20. Paus 21. Davidsförbundets marsch mot kälkborgarna Tvåhundraåringen Schumanns Carnaval är ett glänsande pianistiskt virtuosnummer i 21 satser som alltsedan Liszts dagar (han var den förste som spelade hela verket) hört till de högst värderade konsertnumren för en pianist. Men så är det också fråga om en serie attraktiva kulörta bilder som sveper förbi utan pauser. Undertiteln Scènes mignones sur quatre notes ("Älskliga scener över fyra noter") syftar på tonerna ASCH (= A Ess C H) som också är namnet på en böhmisk by i vars närhet friherre von Frickers gods var beläget. Hans dotter Ernestine var, liksom Schumann själv, elev till Friedrich Wieck, far till Schumanns blivande hustru Clara. 1834 förlovade sig Schumann emellertid i all hemlighet just med Ernestine, och hade tänkt sig att dedicera sin Carnaval till henne. Att bokstäverna ASCH i annan ordning (SCHA) lätt kan leda tankarna till SCHumAnn själv, är bara ännu ett bevis för hur många hemliga budskap Schumann lämnade i sin musik från denna tid. Det är dessa fyra toner som genomsyrar hel verket. Det hela börjar fanfarartat med ett Prèambule och sedan porträtteras kända figurer från den antika teaterformen Commedia dell'Arte: Pierrot, Arlequin och senare även Pantalon och Colombine vilka har sina motsvarigheter i Davidsbündlerfigurerna Eusebius, den inåtvände, och Florestan, den livfulle. Davidsbund var Schumanns filosofiska fantasikrets där han diskuterade olika frågeställningar och just dessa figurer ger också ett dubbelporträtt av Schumann själv - han använde båda namnen som alias när han skrev sina musikartiklar. Enligt Clara Wieck skulle Schumann ha dansat mycket nobelt, och en Coquette smiter ur hans omfamning. Maskspelet fortsätter med Chiarina (Clara) och Estrella (Ernestine). Kollegerna Chopin och Paganini får vara med på ett hörn och till slut tonar han in Davidsbündlermarschen i vilken han samlat sina vänner för att bekämpa filistrarna, det vill säga de trångsynta kälkborgarna. STIG JACOBSSON


Medverkande


New York Times har kallat Leif Ove Andsnes "en pianist med storartad elegans, styrka och insikt". Med sin fenomenala teknik och djuplodande tolkningar har Leif Ove Andsnes vunnit uppskattning i hela världen. 2019-2020 är han Artist in Residence hos Göteborgs symfoniker. Han kommer bland annat att spela Griegs pianokonsert samt Mozarts pianokonserter nr 20, 21 & 22 som en del av sitt aktuella projekt "Mozart Momentum 1785/86". Leif Ove Andsnes gjorde redan 1989 sin första konsert med Göteborgs Symfoniker och under åren har det blivit ett tiotal konserter med orkestern, inklusive en turné till Las Palmas och Teneriffa. Leif Ove Andsnes ger varje säsong soloaftnar och framträder som solist i världens främsta konserthus med de ledande orkestrarna. 2017-2018 var han Artist in Residence hos New York Philharmonic. Han är också en flitig kammarmusiker och grundare av Rosendals kammarmusikfestival. Under nära två decennier delade han det konstnärliga ledarskapet för kammarmusikfestivalen i Risør och var 2012 konstnärlig ledare för Ojai-festivalen i Kalifornien. I juli förra året valdes han in i Gramophone Hall of Fame och han utsågs till hedersdoktor vid Juilliard i New York 2016 och vid högskolan i Bergen 2017. Leif Ove Andsnes har gjort över 30 inspelningar, den senaste musik för solopiano av Chopin, "Ballades & Nocturnes" (Sony Classics). Utgåvan av Beethovens fem pianokonserter har hyllats av kritikerna. Senaste säsongen har Leif Ove Andsnes bland annat samarbetat med Philharmonia Orchestra och Edward Gardner, Staatskapelle Dresden och Herbert Blomstedt samt turnerat med Berlins radiosymfoniker och Vladimir Jurowski i Asien samt med Mahler Chamber Orchestra i Europa.


1980-10-14 19:30 Stora salen

Program




ROBERT SCHUMANN (1810-1849) KARNEVAL OP 9, ÄLSKLIGA SCENER ÖVER FYRA NOTER 1. Förord 2. Pajazzo 3. Harlekin 4. Nobel vals 5. Eusebius 6. Florestan 7. Coquette 8. Replik 9. Fjärilar 10. A.S.C.H. S.C.H.A. (Dansanta bokstäver) 11. Chiarina 12. Chopin 13. Estelle 14. Igenkännande 15. Pantalone och Colombina 16. Tysk vals 17. Paganini 18. Bekännelse 19. Promenad 20. Paus 21. Davidsförbundets marsch mot kälkborgarna Tvåhundraåringen Schumanns Carnaval är ett glänsande pianistiskt virtuosnummer i 21 satser som alltsedan Liszts dagar (han var den förste som spelade hela verket) hört till de högst värderade konsertnumren för en pianist. Men så är det också fråga om en serie attraktiva kulörta bilder som sveper förbi utan pauser. Undertiteln Scènes mignones sur quatre notes ("Älskliga scener över fyra noter") syftar på tonerna ASCH (= A Ess C H) som också är namnet på en böhmisk by i vars närhet friherre von Frickers gods var beläget. Hans dotter Ernestine var, liksom Schumann själv, elev till Friedrich Wieck, far till Schumanns blivande hustru Clara. 1834 förlovade sig Schumann emellertid i all hemlighet just med Ernestine, och hade tänkt sig att dedicera sin Carnaval till henne. Att bokstäverna ASCH i annan ordning (SCHA) lätt kan leda tankarna till SCHumAnn själv, är bara ännu ett bevis för hur många hemliga budskap Schumann lämnade i sin musik från denna tid. Det är dessa fyra toner som genomsyrar hel verket. Det hela börjar fanfarartat med ett Prèambule och sedan porträtteras kända figurer från den antika teaterformen Commedia dell'Arte: Pierrot, Arlequin och senare även Pantalon och Colombine vilka har sina motsvarigheter i Davidsbündlerfigurerna Eusebius, den inåtvände, och Florestan, den livfulle. Davidsbund var Schumanns filosofiska fantasikrets där han diskuterade olika frågeställningar och just dessa figurer ger också ett dubbelporträtt av Schumann själv - han använde båda namnen som alias när han skrev sina musikartiklar. Enligt Clara Wieck skulle Schumann ha dansat mycket nobelt, och en Coquette smiter ur hans omfamning. Maskspelet fortsätter med Chiarina (Clara) och Estrella (Ernestine). Kollegerna Chopin och Paganini får vara med på ett hörn och till slut tonar han in Davidsbündlermarschen i vilken han samlat sina vänner för att bekämpa filistrarna, det vill säga de trångsynta kälkborgarna. STIG JACOBSSON


Medverkande



1976-10-05 20:00 Stenhammarsalen

Program





ROBERT SCHUMANN (1810-1849) KARNEVAL OP 9, ÄLSKLIGA SCENER ÖVER FYRA NOTER 1. Förord 2. Pajazzo 3. Harlekin 4. Nobel vals 5. Eusebius 6. Florestan 7. Coquette 8. Replik 9. Fjärilar 10. A.S.C.H. S.C.H.A. (Dansanta bokstäver) 11. Chiarina 12. Chopin 13. Estelle 14. Igenkännande 15. Pantalone och Colombina 16. Tysk vals 17. Paganini 18. Bekännelse 19. Promenad 20. Paus 21. Davidsförbundets marsch mot kälkborgarna Tvåhundraåringen Schumanns Carnaval är ett glänsande pianistiskt virtuosnummer i 21 satser som alltsedan Liszts dagar (han var den förste som spelade hela verket) hört till de högst värderade konsertnumren för en pianist. Men så är det också fråga om en serie attraktiva kulörta bilder som sveper förbi utan pauser. Undertiteln Scènes mignones sur quatre notes ("Älskliga scener över fyra noter") syftar på tonerna ASCH (= A Ess C H) som också är namnet på en böhmisk by i vars närhet friherre von Frickers gods var beläget. Hans dotter Ernestine var, liksom Schumann själv, elev till Friedrich Wieck, far till Schumanns blivande hustru Clara. 1834 förlovade sig Schumann emellertid i all hemlighet just med Ernestine, och hade tänkt sig att dedicera sin Carnaval till henne. Att bokstäverna ASCH i annan ordning (SCHA) lätt kan leda tankarna till SCHumAnn själv, är bara ännu ett bevis för hur många hemliga budskap Schumann lämnade i sin musik från denna tid. Det är dessa fyra toner som genomsyrar hel verket. Det hela börjar fanfarartat med ett Prèambule och sedan porträtteras kända figurer från den antika teaterformen Commedia dell'Arte: Pierrot, Arlequin och senare även Pantalon och Colombine vilka har sina motsvarigheter i Davidsbündlerfigurerna Eusebius, den inåtvände, och Florestan, den livfulle. Davidsbund var Schumanns filosofiska fantasikrets där han diskuterade olika frågeställningar och just dessa figurer ger också ett dubbelporträtt av Schumann själv - han använde båda namnen som alias när han skrev sina musikartiklar. Enligt Clara Wieck skulle Schumann ha dansat mycket nobelt, och en Coquette smiter ur hans omfamning. Maskspelet fortsätter med Chiarina (Clara) och Estrella (Ernestine). Kollegerna Chopin och Paganini får vara med på ett hörn och till slut tonar han in Davidsbündlermarschen i vilken han samlat sina vänner för att bekämpa filistrarna, det vill säga de trångsynta kälkborgarna. STIG JACOBSSON


Medverkande



1972-10-17 20:00 Stenhammarsalen

Program





ROBERT SCHUMANN (1810-1849) KARNEVAL OP 9, ÄLSKLIGA SCENER ÖVER FYRA NOTER 1. Förord 2. Pajazzo 3. Harlekin 4. Nobel vals 5. Eusebius 6. Florestan 7. Coquette 8. Replik 9. Fjärilar 10. A.S.C.H. S.C.H.A. (Dansanta bokstäver) 11. Chiarina 12. Chopin 13. Estelle 14. Igenkännande 15. Pantalone och Colombina 16. Tysk vals 17. Paganini 18. Bekännelse 19. Promenad 20. Paus 21. Davidsförbundets marsch mot kälkborgarna Tvåhundraåringen Schumanns Carnaval är ett glänsande pianistiskt virtuosnummer i 21 satser som alltsedan Liszts dagar (han var den förste som spelade hela verket) hört till de högst värderade konsertnumren för en pianist. Men så är det också fråga om en serie attraktiva kulörta bilder som sveper förbi utan pauser. Undertiteln Scènes mignones sur quatre notes ("Älskliga scener över fyra noter") syftar på tonerna ASCH (= A Ess C H) som också är namnet på en böhmisk by i vars närhet friherre von Frickers gods var beläget. Hans dotter Ernestine var, liksom Schumann själv, elev till Friedrich Wieck, far till Schumanns blivande hustru Clara. 1834 förlovade sig Schumann emellertid i all hemlighet just med Ernestine, och hade tänkt sig att dedicera sin Carnaval till henne. Att bokstäverna ASCH i annan ordning (SCHA) lätt kan leda tankarna till SCHumAnn själv, är bara ännu ett bevis för hur många hemliga budskap Schumann lämnade i sin musik från denna tid. Det är dessa fyra toner som genomsyrar hel verket. Det hela börjar fanfarartat med ett Prèambule och sedan porträtteras kända figurer från den antika teaterformen Commedia dell'Arte: Pierrot, Arlequin och senare även Pantalon och Colombine vilka har sina motsvarigheter i Davidsbündlerfigurerna Eusebius, den inåtvände, och Florestan, den livfulle. Davidsbund var Schumanns filosofiska fantasikrets där han diskuterade olika frågeställningar och just dessa figurer ger också ett dubbelporträtt av Schumann själv - han använde båda namnen som alias när han skrev sina musikartiklar. Enligt Clara Wieck skulle Schumann ha dansat mycket nobelt, och en Coquette smiter ur hans omfamning. Maskspelet fortsätter med Chiarina (Clara) och Estrella (Ernestine). Kollegerna Chopin och Paganini får vara med på ett hörn och till slut tonar han in Davidsbündlermarschen i vilken han samlat sina vänner för att bekämpa filistrarna, det vill säga de trångsynta kälkborgarna. STIG JACOBSSON


Medverkande



Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!