Stäng
Meny

Arkiv

36 konserter

2019-10-19 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Denna säsong tillträder Christoph Eschenbach som Symfonikernas förste gästdirigent tillsammans med Barbara Hannigan. Redan som mycket ung studerade han piano för professor Eliza Hansen i födelsestaden Breslau i dåvarande Tyskland (i dag Wroclaw, Polen) och han vann också flera tävlingar. Sitt stora genombrott som pianist fick han efter att ha vunnit Clara Haskil-tävlingen i Luzern 1965. Han efterfrågades som solist av berömda konserthus och orkestrar över hela världen och mötte dirigenten George Szell som bjöd in honom att turnera med Clevelandorkestern. Vid samma tid inleddes ett storartat musikaliskt samarbete med Herbert von Karajan. Christoph Eschenbach genomgick framgångsrika studier i dirigering i Hamburg och inflytandet från hans två mentorer Szell och von Karajan utgjorde en naturlig väg in i en dirigentkarriär. Han började som dirigent 1972 och gjorde sin USA-debut 1975 med San Francisco Symphony Orchestra. I dag är Christoph Eschenbach efterfrågad som gästdirigent av världens ledande orkestrar och operahus i städer som Wien, Berlin, Paris, London, Los Angeles, Boston, Shanghai och Milano samt prestigefyllda festivaler i Salzburg, Tanglewood, Ravinia, St Petersburg och Schleswig-Holstein. Han har varit chefdirigent för Tonhalleorkestern i Zürich, Houston Symphony Orchestra, NDR-orkestern i Hamburg, Orchestre de Paris, Philadelphia Orchestra och National Orchestra of Washington. Som operadirigent har han lett uppsättningar vid Houston Opera, Covent Garden, Bayreuthfestivalen, Mariinskijteatern, Bastiljoperan och Metropolitan. Bland hans många inspelningar finns orkestermusik av Tjajkovskij, Mahler, Saint-Saëns och Bartók med orkestrarna i Hamburg, Houston och Philadelphia samt musik av Berlioz, Bruckner, Ravel och Roussel (samtliga symfonier) med Orchestre de Paris. Han har även gjort flera inspelningar med London Philharmonic Orchestra. Hans inspelning av orkestermusik av Hindemith med NDR-orkestern i Hamburg och violinisten Midori erhöll en Grammy 2014. Som pianist har han spelat in Schuberts sångcykler Die schöne Müllerin, Schwanengesang och Die Winterreise med barytonsångaren Matthias Goerne (Harmonia Mundi).


Den unga åländska sopranen Sofie Asplund sjöng 2018 sin första Zerbinetta i Ariadne på Naxos (Richard Strauss) på GöteborgsOperan, en roll för vilken hon mottog fantastiska recensioner och nominerades till Operapriset 2018 av tidningen Opera. I våras gjorde hon rollen som Constance i Karmelitsystrarna (Poulenc) och Zerlina i Don Giovanni (Mozart) på Kungliga Operan i Stockholm. Hon har även gestaltat Anne Truelove i Stravinskys Rucklarens väg med Barbara Hannigan och Münchens filharmoniker samt på Europaturné med Ludwig-orkestern till Amsterdam, Paris. Hamburg, Dresden och Dortmund. I höst finns engagemang vid Den Norske Opera och GöteborgsOperan. Sofie Asplund har också gästat Kungliga Operan, Malmö Opera, Läckö slott, Drottningholmsteatern, Vadstenaakademin, Staatsoper Hamburg och Operan i Basel. Även klassiska musikalroller står på hennes repertoar: Maria i Bernsteins West Side Story och Christine Daaé i The Phantom of the Opera. Sofie Asplund framträder ofta i konsertsammanhang i verk som Brahms Ein deutsches Requiem samt Mozarts Requiem, c-mollmässa, Kröningsmässa och Exultate jubilate. Hon har även sjungit Bachs Magnificat, Johannespassion och Matteuspassion, Skapelsen av Haydn, Pergolesis och Poulencs Stabat Mater, Orffs Carmina Burana samt Förklädd Gud av Lars-Erik Larsson.


Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).


Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


2019-10-18 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Denna säsong tillträder Christoph Eschenbach som Symfonikernas förste gästdirigent tillsammans med Barbara Hannigan. Redan som mycket ung studerade han piano för professor Eliza Hansen i födelsestaden Breslau i dåvarande Tyskland (i dag Wroclaw, Polen) och han vann också flera tävlingar. Sitt stora genombrott som pianist fick han efter att ha vunnit Clara Haskil-tävlingen i Luzern 1965. Han efterfrågades som solist av berömda konserthus och orkestrar över hela världen och mötte dirigenten George Szell som bjöd in honom att turnera med Clevelandorkestern. Vid samma tid inleddes ett storartat musikaliskt samarbete med Herbert von Karajan. Christoph Eschenbach genomgick framgångsrika studier i dirigering i Hamburg och inflytandet från hans två mentorer Szell och von Karajan utgjorde en naturlig väg in i en dirigentkarriär. Han började som dirigent 1972 och gjorde sin USA-debut 1975 med San Francisco Symphony Orchestra. I dag är Christoph Eschenbach efterfrågad som gästdirigent av världens ledande orkestrar och operahus i städer som Wien, Berlin, Paris, London, Los Angeles, Boston, Shanghai och Milano samt prestigefyllda festivaler i Salzburg, Tanglewood, Ravinia, St Petersburg och Schleswig-Holstein. Han har varit chefdirigent för Tonhalleorkestern i Zürich, Houston Symphony Orchestra, NDR-orkestern i Hamburg, Orchestre de Paris, Philadelphia Orchestra och National Orchestra of Washington. Som operadirigent har han lett uppsättningar vid Houston Opera, Covent Garden, Bayreuthfestivalen, Mariinskijteatern, Bastiljoperan och Metropolitan. Bland hans många inspelningar finns orkestermusik av Tjajkovskij, Mahler, Saint-Saëns och Bartók med orkestrarna i Hamburg, Houston och Philadelphia samt musik av Berlioz, Bruckner, Ravel och Roussel (samtliga symfonier) med Orchestre de Paris. Han har även gjort flera inspelningar med London Philharmonic Orchestra. Hans inspelning av orkestermusik av Hindemith med NDR-orkestern i Hamburg och violinisten Midori erhöll en Grammy 2014. Som pianist har han spelat in Schuberts sångcykler Die schöne Müllerin, Schwanengesang och Die Winterreise med barytonsångaren Matthias Goerne (Harmonia Mundi).


Den unga åländska sopranen Sofie Asplund sjöng 2018 sin första Zerbinetta i Ariadne på Naxos (Richard Strauss) på GöteborgsOperan, en roll för vilken hon mottog fantastiska recensioner och nominerades till Operapriset 2018 av tidningen Opera. I våras gjorde hon rollen som Constance i Karmelitsystrarna (Poulenc) och Zerlina i Don Giovanni (Mozart) på Kungliga Operan i Stockholm. Hon har även gestaltat Anne Truelove i Stravinskys Rucklarens väg med Barbara Hannigan och Münchens filharmoniker samt på Europaturné med Ludwig-orkestern till Amsterdam, Paris. Hamburg, Dresden och Dortmund. I höst finns engagemang vid Den Norske Opera och GöteborgsOperan. Sofie Asplund har också gästat Kungliga Operan, Malmö Opera, Läckö slott, Drottningholmsteatern, Vadstenaakademin, Staatsoper Hamburg och Operan i Basel. Även klassiska musikalroller står på hennes repertoar: Maria i Bernsteins West Side Story och Christine Daaé i The Phantom of the Opera. Sofie Asplund framträder ofta i konsertsammanhang i verk som Brahms Ein deutsches Requiem samt Mozarts Requiem, c-mollmässa, Kröningsmässa och Exultate jubilate. Hon har även sjungit Bachs Magnificat, Johannespassion och Matteuspassion, Skapelsen av Haydn, Pergolesis och Poulencs Stabat Mater, Orffs Carmina Burana samt Förklädd Gud av Lars-Erik Larsson.


Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).


Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


2019-06-19 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program






25 min



JENNIFER HIGDON (f 1962) LOCO Jennifer Higdon föddes i Brooklyn, New York, nyårsafton 1962, men växte upp i Atlanta. På egen hand lärde hon sig spela flöjt, men det var först under collegestudierna som hon började med aktiva musikstudier. Efter avlagd examen blev intresset för komposition så starkt, och framgångarna så stora, att hon under de senaste decennierna på heltid ägnat sig åt att på beställning komponera en rad lyckosamma verk. Hennes musik utmärks av en glittrande skönhet och rytmisk lekfullhet, och hon räknas till vår tids trendsättare inom den seriösa musiken. Hon tilldelades Pulitzer Prize 2010. Hennes stycke Blue Cathedral är en av Amerikas oftast spelade samtida orkesterverk med över 600 framföranden världen över sedan premiären 2000. Titeln Loco på detta verk från 2004 skulle lika gärna ha varit Locomotive - recensenten i Boston Globe hörde vid uruppförandet med Chicago Symphony Orchestra "ett snabbt tåg komma inrusande i konserthallen". Ett fanfarliknande verk som fyllde alla vinklar och vrår med rytmisk puls och klangsjok. Loco skrevs för att fira att tåget till Ravinia firade 100-årsjubileum och beställdes av Festival of Highland Park, Illinois. Men genom att ta bort delen "motive" från loket kvarstod ordet Loco - som också betyder "galen", precis som hennes tanke med musiken. STIG JACOBSSON



JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON



Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




Göteborgs Symfonikers Vokalensemble består av tolv skickliga, hängivna och yrkesverksamma sångare som kommer att utgöra en aktiv kärna i Göteborgs Symfoniska Kör med ambitionen att utforska körsångens konstnärliga möjligheter. Förutom verksamheten med Göteborgs Symfoniska Kör som ger ett flertal konserter med Göteborgs Symfoniker varje säsong framträder ensemblen också på egen hand med varierade program som visar dess bredd och mångsidighet.



Den svenske dirigenten Alexander Einarsson (f 1978) är utbildad i Malmö, Köpenhamn och Paris. Sedan 2010 arbetar han som kördirigent i S:t Petri kyrka i Malmö där han är konstnärlig ledare för S:t Petri Ungdomskör (SPUK) och kammarkören Petri Sångare. Sedan 2015 är han kormästare hos Göteborgs Symfoniker och arbetar där med Göteborgs Symfoniska Kör samt den professionella Göteborgs Symfonikers Vokalensemble. Alexander Einarsson har arbetat med körer som Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Uppsala Akademiska Kör och Malmö Kammarkör samt bland annat gästdirigerat Göteborgs Symfoniker, Malmö Symfoniorkester, Berlins symfoniker och Marinens Musikkår. Vid flera tillfällen har Alexander Einarsson medverkat med sina körer vid internationella tävlingar och vunnit Grand Prix i Ungern och Italien, liksom vunnit två guld i World Choir Games i Sydafrika 2018. Vid de internationella Grand Prix-tävlingarna i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris till minne av Arthur Oldham. Alexander Einarsson fick 2018 utmärkelsen Årets körledare och blev samma år nominerad som en av de 20 viktigaste musikprofilerna i Sverige av musiktidskriften Opus. Alexander Einarsson är en hängiven sökare efter repertoar utöver den gängse och har initierat ett flertal beställningar av ny musik för kör, inte sällan av kvinnliga kompositörer. En framträdande del av hans gärning är intresset för lyrik och det poetiska innehållet som gör att han alltid närmar sig musiken ur textens djup och perspektiv.


2015-10-09 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Under sin karriär har Herbert Blomstedt bland annat varit chefdirigent för Gewandhausorkestern i Leipzig, NDR-orkestern i Hamburg, Staatskapelle Dresden, San Francisco Symphony Orchestra, Danska Radions symfoniorkester och Sveriges Radios symfoniorkester. Han har framträtt med de flesta av världens stora orkestrar, däribland Berlinfilharmonikerna, Bostons och Chicagos symfoniorkestrar, Concertgebouworkestern, New Yorks filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, Clevelandorkestern och Philadelphiaorkestern. Så sent som 2011 debuterade han med Wiens filharmoniker som han också lett på turné. Herbert Blomstedts diskografi omfattar hundratals inspelningar med bland annat Staatskapelle Dresden, San Francisco Symphony Orchestra och Gewandhausorkestern, däribland Beethovens, Sibelius, Nielsens, Bruckners och Schuberts kompletta symfonier. En av hans senaste utgåvor är Stenhammars Serenad och Symfoni nr 2 med Göteborgs Symfoniker (BIS). Herbert Blomstedt har varit en regelbunden och mycket uppskattad gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker sedan 1954 och är även utnämnd till hederssymfoniker.




Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


2015-10-08 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Under sin karriär har Herbert Blomstedt bland annat varit chefdirigent för Gewandhausorkestern i Leipzig, NDR-orkestern i Hamburg, Staatskapelle Dresden, San Francisco Symphony Orchestra, Danska Radions symfoniorkester och Sveriges Radios symfoniorkester. Han har framträtt med de flesta av världens stora orkestrar, däribland Berlinfilharmonikerna, Bostons och Chicagos symfoniorkestrar, Concertgebouworkestern, New Yorks filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, Clevelandorkestern och Philadelphiaorkestern. Så sent som 2011 debuterade han med Wiens filharmoniker som han också lett på turné. Herbert Blomstedts diskografi omfattar hundratals inspelningar med bland annat Staatskapelle Dresden, San Francisco Symphony Orchestra och Gewandhausorkestern, däribland Beethovens, Sibelius, Nielsens, Bruckners och Schuberts kompletta symfonier. En av hans senaste utgåvor är Stenhammars Serenad och Symfoni nr 2 med Göteborgs Symfoniker (BIS). Herbert Blomstedt har varit en regelbunden och mycket uppskattad gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker sedan 1954 och är även utnämnd till hederssymfoniker.




Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


2012-10-18 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.



Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.





Andrew Manze Dirigent


2012-10-17 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.



Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.





Andrew Manze Dirigent


2009-11-21 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



25 min


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Med sin unika kombination av integritet, djupa musikaliska insikter och säker konstnärlig instinkt har Christian Zacharias skapat sig ett namn som en av världens ledande pianister och dirigenter, men också som en musikalisk tänkare. Han började som pianist och blev sedermera aktiv som dirigent. Hans internationella karriär blommade ut efter ett flertal hyllade konserter med världsledande orkestrar, berömda dirigenter för att inte tala om de många utmärkelserna och inspelningarna. Förra säsongen tog Christian Zacharias över som förste gästdirigent för Madrids kör och orkester tre säsonger framöver. Ett av samarbetsprojekten är en Schumann-festival med framföranden av de fyra symfonierna och de stora solokonserterna. Som pianist ger han bland annat soloaftnar i Edinburgh, London, Padua och Luthry med musik av Haydn och Bach. Christian Zacharias har varit chefdirigent för Lausannes kammarorkester, förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och Artistic Partner hos St Paul Chamber Orchestra. Han samarbetar sedan tidigare regelbundet med Boston Symphony Orchestra, Basels kammarorkester, Konserthusorkestern i Berlin och Bambergs Symfoniker. Christian Zacharias är också en hängiven kammarmusiker och framträder med musiker som violinisterna Frank Peter Zimmermann och Baiba Skride samt Leipzigkvartetten. Som operadirigent har han lett uppsättningar av Titus mildhet och Figaros bröllop (Mozart), Muntra fruarna i Windsor (Nicolai) och Hoffmans äventyr (Offenbach). Bland hans många kritikerrosade inspelningar finns Mozarts samtliga pianokonserter, Schumanns symfonier samt symfonier av C P E Bach (MDG).




Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


2009-11-20 19:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



25 min


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Med sin unika kombination av integritet, djupa musikaliska insikter och säker konstnärlig instinkt har Christian Zacharias skapat sig ett namn som en av världens ledande pianister och dirigenter, men också som en musikalisk tänkare. Han började som pianist och blev sedermera aktiv som dirigent. Hans internationella karriär blommade ut efter ett flertal hyllade konserter med världsledande orkestrar, berömda dirigenter för att inte tala om de många utmärkelserna och inspelningarna. Förra säsongen tog Christian Zacharias över som förste gästdirigent för Madrids kör och orkester tre säsonger framöver. Ett av samarbetsprojekten är en Schumann-festival med framföranden av de fyra symfonierna och de stora solokonserterna. Som pianist ger han bland annat soloaftnar i Edinburgh, London, Padua och Luthry med musik av Haydn och Bach. Christian Zacharias har varit chefdirigent för Lausannes kammarorkester, förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och Artistic Partner hos St Paul Chamber Orchestra. Han samarbetar sedan tidigare regelbundet med Boston Symphony Orchestra, Basels kammarorkester, Konserthusorkestern i Berlin och Bambergs Symfoniker. Christian Zacharias är också en hängiven kammarmusiker och framträder med musiker som violinisterna Frank Peter Zimmermann och Baiba Skride samt Leipzigkvartetten. Som operadirigent har han lett uppsättningar av Titus mildhet och Figaros bröllop (Mozart), Muntra fruarna i Windsor (Nicolai) och Hoffmans äventyr (Offenbach). Bland hans många kritikerrosade inspelningar finns Mozarts samtliga pianokonserter, Schumanns symfonier samt symfonier av C P E Bach (MDG).


Med sin unika kombination av integritet, djupa musikaliska insikter och säker konstnärlig instinkt har Christian Zacharias skapat sig ett namn som en av världens ledande pianister och dirigenter, men också som en musikalisk tänkare. Han började som pianist och blev sedermera aktiv som dirigent. Hans internationella karriär blommade ut efter ett flertal hyllade konserter med världsledande orkestrar, berömda dirigenter för att inte tala om de många utmärkelserna och inspelningarna. Förra säsongen tog Christian Zacharias över som förste gästdirigent för Madrids kör och orkester tre säsonger framöver. Ett av samarbetsprojekten är en Schumann-festival med framföranden av de fyra symfonierna och de stora solokonserterna. Som pianist ger han bland annat soloaftnar i Edinburgh, London, Padua och Luthry med musik av Haydn och Bach. Christian Zacharias har varit chefdirigent för Lausannes kammarorkester, förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och Artistic Partner hos St Paul Chamber Orchestra. Han samarbetar sedan tidigare regelbundet med Boston Symphony Orchestra, Basels kammarorkester, Konserthusorkestern i Berlin och Bambergs Symfoniker. Christian Zacharias är också en hängiven kammarmusiker och framträder med musiker som violinisterna Frank Peter Zimmermann och Baiba Skride samt Leipzigkvartetten. Som operadirigent har han lett uppsättningar av Titus mildhet och Figaros bröllop (Mozart), Muntra fruarna i Windsor (Nicolai) och Hoffmans äventyr (Offenbach). Bland hans många kritikerrosade inspelningar finns Mozarts samtliga pianokonserter, Schumanns symfonier samt symfonier av C P E Bach (MDG).




Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


2009-11-19 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



25 min


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Med sin unika kombination av integritet, djupa musikaliska insikter och säker konstnärlig instinkt har Christian Zacharias skapat sig ett namn som en av världens ledande pianister och dirigenter, men också som en musikalisk tänkare. Han började som pianist och blev sedermera aktiv som dirigent. Hans internationella karriär blommade ut efter ett flertal hyllade konserter med världsledande orkestrar, berömda dirigenter för att inte tala om de många utmärkelserna och inspelningarna. Förra säsongen tog Christian Zacharias över som förste gästdirigent för Madrids kör och orkester tre säsonger framöver. Ett av samarbetsprojekten är en Schumann-festival med framföranden av de fyra symfonierna och de stora solokonserterna. Som pianist ger han bland annat soloaftnar i Edinburgh, London, Padua och Luthry med musik av Haydn och Bach. Christian Zacharias har varit chefdirigent för Lausannes kammarorkester, förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och Artistic Partner hos St Paul Chamber Orchestra. Han samarbetar sedan tidigare regelbundet med Boston Symphony Orchestra, Basels kammarorkester, Konserthusorkestern i Berlin och Bambergs Symfoniker. Christian Zacharias är också en hängiven kammarmusiker och framträder med musiker som violinisterna Frank Peter Zimmermann och Baiba Skride samt Leipzigkvartetten. Som operadirigent har han lett uppsättningar av Titus mildhet och Figaros bröllop (Mozart), Muntra fruarna i Windsor (Nicolai) och Hoffmans äventyr (Offenbach). Bland hans många kritikerrosade inspelningar finns Mozarts samtliga pianokonserter, Schumanns symfonier samt symfonier av C P E Bach (MDG).




Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


2003-11-20 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.



Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


Garry Magee Baryton



2003-11-19 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.



Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


Garry Magee Baryton



1997-10-18 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Finske Leif Segerstam är en av Nordens mest mångsidiga och kunniga dirigenter. Han är hedersdirigent vid Malmöoperan och chefdirigent för Åbo stadsorkester. Leif Segerstam gjorde sig tidigt känd som operadirigent i Helsingfors, Stockholm och Berlin med gästspel vid Metropolitan, La Scala, Covent Garden och andra internationella scener. Han har varit chefdirigent för Danska Radions symfoniorkester, Statsfilharmonin i Rheinland-Pfalz, Finska Radions symfoniorkester, Kungliga operan i Stockholm och är chefdirigent emeritus för Helsingfors stadsorkester som han ledde 1995-2007. Som gästdirigent har Leif Segerstam bland annat samarbetat med Los Angeles Philharmonic, Detroit Symphony och Chicago Symphony. Bland hans många skivinspelningar finns Mahlers, Sibelius och Nielsens samtliga symfonier. Sedan 1997 är Leif Segerstam professor i dirigering vid Sibeliusakademin i Helsingfors. En av hans elever har varit Göteborgs Symfonikers chefdirigent Santtu-Matias Rouvali. Leif Segerstam är också verksam som tonsättare med över 300 symfonier i sin verkförteckning.


Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.



Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).


1997-10-17 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Finske Leif Segerstam är en av Nordens mest mångsidiga och kunniga dirigenter. Han är hedersdirigent vid Malmöoperan och chefdirigent för Åbo stadsorkester. Leif Segerstam gjorde sig tidigt känd som operadirigent i Helsingfors, Stockholm och Berlin med gästspel vid Metropolitan, La Scala, Covent Garden och andra internationella scener. Han har varit chefdirigent för Danska Radions symfoniorkester, Statsfilharmonin i Rheinland-Pfalz, Finska Radions symfoniorkester, Kungliga operan i Stockholm och är chefdirigent emeritus för Helsingfors stadsorkester som han ledde 1995-2007. Som gästdirigent har Leif Segerstam bland annat samarbetat med Los Angeles Philharmonic, Detroit Symphony och Chicago Symphony. Bland hans många skivinspelningar finns Mahlers, Sibelius och Nielsens samtliga symfonier. Sedan 1997 är Leif Segerstam professor i dirigering vid Sibeliusakademin i Helsingfors. En av hans elever har varit Göteborgs Symfonikers chefdirigent Santtu-Matias Rouvali. Leif Segerstam är också verksam som tonsättare med över 300 symfonier i sin verkförteckning.


Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.



Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).


1993-04-17 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.



1993-04-15 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.



1983-12-09 19:30 Jönköping, Pingstkyrkan

Göteborgs Symfoniker

Program



JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Jan Krenz Dirigent


Knut Skram Baryton




Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


1983-12-08 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Jan Krenz Dirigent


Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.




Knut Skram Baryton


1983-12-07 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Jan Krenz Dirigent


Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.




Knut Skram Baryton


1975-04-25 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




Ulrik Cold Basbaryton


Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


1975-04-24 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




Ulrik Cold Basbaryton


Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


1975-04-23 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




Ulrik Cold Basbaryton


Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


1966-12-08 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Under sin karriär har Herbert Blomstedt bland annat varit chefdirigent för Gewandhausorkestern i Leipzig, NDR-orkestern i Hamburg, Staatskapelle Dresden, San Francisco Symphony Orchestra, Danska Radions symfoniorkester och Sveriges Radios symfoniorkester. Han har framträtt med de flesta av världens stora orkestrar, däribland Berlinfilharmonikerna, Bostons och Chicagos symfoniorkestrar, Concertgebouworkestern, New Yorks filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, Clevelandorkestern och Philadelphiaorkestern. Så sent som 2011 debuterade han med Wiens filharmoniker som han också lett på turné. Herbert Blomstedts diskografi omfattar hundratals inspelningar med bland annat Staatskapelle Dresden, San Francisco Symphony Orchestra och Gewandhausorkestern, däribland Beethovens, Sibelius, Nielsens, Bruckners och Schuberts kompletta symfonier. En av hans senaste utgåvor är Stenhammars Serenad och Symfoni nr 2 med Göteborgs Symfoniker (BIS). Herbert Blomstedt har varit en regelbunden och mycket uppskattad gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker sedan 1954 och är även utnämnd till hederssymfoniker.




Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


1960-12-08 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.



Joel Berglund Basbaryton



Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


1960-12-07 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.



Joel Berglund Basbaryton



Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


1953-10-11 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Dean Dixon Dirigent




Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


1953-10-09 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Dean Dixon Dirigent




Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.


1949-01-23 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.



1949-01-21 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.



1940-11-14 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg. Alexander Einarsson är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.



Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!