Stäng
Meny

Arkiv

69 konserter

2018-01-19 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN


25 min


DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 10 E-MOLL OP 93 Moderato Allegro Allegretto Andante. Allegro 1945 hade det sovjetiska musiklivet väntat sig att Sjostakovitjs nionde symfoni skulle bli en triumfatorisk hyllning efter övervinnandet av Nazityskland eller en motsvarighet till Beethovens nia - helst i kombination. Det blev, med tonsättarens mått mätt, en bagatell. 1948 kom Zjdanovresolutionen som anklagade bland annat Sjostakovitj och Prokofjev för att inte ge publiken vad partiet ansåg att den borde lyssna på. Man kunde ana att det åter var dags för en tonsättare att sluta med sin nionde symfoni - Sjostakovitj lär ständigt ha sovit med en resväska klar för Sibirien (om det nu inte blev ett nackskott). Däremot blev den tionde symfonin en temperaturtagning av den epok som var på väg mot tövädret. 1953 dog Stalin och det var också året då Sjostakovitj gav tecken ifrån sig som talade om att arbetet gick snabbt på det kommande, mycket omfattande verket. Det skulle bli den symfoni som ofta utpekas som tonsättarens främsta. Nu innebär inte det att Sjostakovitj släppte lös alla de avantgardiska impulser som skulle ha kunnat stoppats upp av rigida föreställningar om vad som är musik och omusik. I stället slår den tionde symfonin i första satsen an ett reflekterande tonfall, som först efter episka utvecklingslinjer löper vidare mot kraftfulla kulminationer för att sedan ebba ut i stillhet. Efter Solomon Volkovs mer eller mindre sanningsenliga nedteckningar av Sjostakovitjs minnen, Vittnesmål, har den andra satsen sagts vara ett porträtt av Stalin som vid komponerandet alltså nyss avlidit. Den hör definitivt till tonsättarens mest kompakta och frenetiska satser; ett totalitärt övervåld i ljudande form. I den tredje satsen profileras ett tema som kommer att dyka upp i ett antal nyckelverk hos Sjostakovitj, nämligen koden D-Ess-C-H tagen från D i Dmitrij och SCH från den tyska stavningen av efternamnets första bokstäver. Allegrettot blandar lätt ironi och karikatyr för att sedan tillfälligt avbrytas av sångbara fraser i solohorn, besvarade av material från förstasatsens inledning. Ett fantastiskt, grällt, rytmiskt vitalt parti tar vid men avlöses till sist av hornfrasen och en filosoferande variant av satsens inledning. Finalen inleds med en återkomst till det rum (snarast en långsträckt hall) som inledde verket, men vänder plötsligt över i den optimistiska final som inte bara kommunistiska konstideologer är så förtjusta i. Men som vanligt blir det hos Sjostakovitj för mycket av det goda, glädjen går till överdrift, förlorar sig och leder till en dramatisk konfrontation med musiken från andra satsen (det vill säga "Stalin-satsen"). Slutet innebär en otvetydig seger för DSCH-motivet, upprepat flera gånger. Naturligtvis har många kommentatorer velat se det som tonsättarens triumfatoriska seger över diktatorn, som om han först nu kunnat skriva en optimistisk final, men för lyssnandet är det bäst att inte lyssna så bokstavstroget, även om det nu råkar vara ett bokstavsschiffer som ljuder. ERIK WALLRUP, MUSIKKRITIKER SvD


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Den unge cellisten och dirigenten Klaus Mäkelä (född 1996) har redan lämnat ett starkt avtryck i det finska musiklivet. Under säsongen 2017-2018 kommer han att för första gången samarbeta med flera orkestrar i Europa, USA, Kanada och Japan. Bland dem Kungliga filharmonikerna, Sveriges Radios symfoniorkester, Tokyo Metropolitan-orkestern, National Arts Center Orchestra i Ottawa, Lahtis symfoniorkester, Lausannes kammarorkester och Potsdams kammarakademi som han kommer att leda från cellon. Han gör också sin debut i en produktion av Mozarts Trollflöjten på Finska Nationaloperan. Klaus Mäkelä har tidigare dirigerat de ledande finska orkestrarna, bland dem Helsingfors stadsorkester och Finska Radions symfoniorkester. Efter att ha inlett sin karriär som cellist fortsatte han med studier i dirigering för Jorma Panula vid Sibeliusakademin. Han gjorde sina första konserter med Göteborgs Symfoniker i april 2016 då han med kort varsel ersatte Andrés Orozco-Estrada och dirigerade Rachmaninovs andra symfoni och Sjostakovitjs första cellokonsert med Truls Mørk som solist. Det blev stort bifall från publik och recensenter. Som cellist har Klaus Mäkelä framträtt med ett flertal finska orkestrar och bjudits in till flera av landets festivaler. Han har två gånger vunnit förstapris vid täv-lingen Jugend Musiziert och 2013 vann han Europapreis specialpris. Året därefter vann han publik-priset vid Åbo cellotävling och utnämndes till årets unga artist vid Joensuus musikfestival.


Violinisten Daniel Lozakovitj framträder ofta med orkestrar som Franska Nationalorkestern, Kungliga filharmonikerna, Moskvas filharmoniker, Ryska Nationalorkestern och Royal Liverpool Philharmonic Orchestra. Han har snabbt blivit en efterfrågad solist på den internationella arenan och samarbetar med framstående dirigenter som Adam Fischer, Vasily Petrenko, Leonard Slatkin, Vladimir Spivakov och Robin Ticciati. Han har ett nära samarbete med Valery Gergiev sedan deras första konsert 2015. Detta följdes av flera framträdanden på Mariinskijteatern och även invigningen av Münchens filharmonikers MPHIL 360-festival. Denna säsong sker hans emotsedda debut med Boston Symphony Orchestra och dirigenten Andris Nelsons i Tanglewood liksom en turnée i Japan och andra delar av Asien med Valery Gergiev samt en turné med Hessiska radions orkester och Andrés Orozco-Estrada. Daniel Lozakovitj framträder regelbundet på de internationella festivalerna i Lugano, Gstaad, Aix-en-Provence och Verbier. 2016 skrev Daniel Lozakovitj kontrakt med Deutsche Grammophon. Han har spelat in Bartóks violinduetter med Daniel Hope och fler inspelningar är planerade. Daniel Lozakovitj har vunnit flera violinisttävlingar, bland dem Vladimir Spivakov-tävlingen och Europeiska ungdomstävlingen i Makedonien. Nyligen erhöll han Excelentia-priset som utdelades av Spaniens drottning Sofia, samt utsågs till årets unga artist 2017 vid Festival of the Nations.


2018-01-18 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN


25 min


DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 10 E-MOLL OP 93 Moderato Allegro Allegretto Andante. Allegro 1945 hade det sovjetiska musiklivet väntat sig att Sjostakovitjs nionde symfoni skulle bli en triumfatorisk hyllning efter övervinnandet av Nazityskland eller en motsvarighet till Beethovens nia - helst i kombination. Det blev, med tonsättarens mått mätt, en bagatell. 1948 kom Zjdanovresolutionen som anklagade bland annat Sjostakovitj och Prokofjev för att inte ge publiken vad partiet ansåg att den borde lyssna på. Man kunde ana att det åter var dags för en tonsättare att sluta med sin nionde symfoni - Sjostakovitj lär ständigt ha sovit med en resväska klar för Sibirien (om det nu inte blev ett nackskott). Däremot blev den tionde symfonin en temperaturtagning av den epok som var på väg mot tövädret. 1953 dog Stalin och det var också året då Sjostakovitj gav tecken ifrån sig som talade om att arbetet gick snabbt på det kommande, mycket omfattande verket. Det skulle bli den symfoni som ofta utpekas som tonsättarens främsta. Nu innebär inte det att Sjostakovitj släppte lös alla de avantgardiska impulser som skulle ha kunnat stoppats upp av rigida föreställningar om vad som är musik och omusik. I stället slår den tionde symfonin i första satsen an ett reflekterande tonfall, som först efter episka utvecklingslinjer löper vidare mot kraftfulla kulminationer för att sedan ebba ut i stillhet. Efter Solomon Volkovs mer eller mindre sanningsenliga nedteckningar av Sjostakovitjs minnen, Vittnesmål, har den andra satsen sagts vara ett porträtt av Stalin som vid komponerandet alltså nyss avlidit. Den hör definitivt till tonsättarens mest kompakta och frenetiska satser; ett totalitärt övervåld i ljudande form. I den tredje satsen profileras ett tema som kommer att dyka upp i ett antal nyckelverk hos Sjostakovitj, nämligen koden D-Ess-C-H tagen från D i Dmitrij och SCH från den tyska stavningen av efternamnets första bokstäver. Allegrettot blandar lätt ironi och karikatyr för att sedan tillfälligt avbrytas av sångbara fraser i solohorn, besvarade av material från förstasatsens inledning. Ett fantastiskt, grällt, rytmiskt vitalt parti tar vid men avlöses till sist av hornfrasen och en filosoferande variant av satsens inledning. Finalen inleds med en återkomst till det rum (snarast en långsträckt hall) som inledde verket, men vänder plötsligt över i den optimistiska final som inte bara kommunistiska konstideologer är så förtjusta i. Men som vanligt blir det hos Sjostakovitj för mycket av det goda, glädjen går till överdrift, förlorar sig och leder till en dramatisk konfrontation med musiken från andra satsen (det vill säga "Stalin-satsen"). Slutet innebär en otvetydig seger för DSCH-motivet, upprepat flera gånger. Naturligtvis har många kommentatorer velat se det som tonsättarens triumfatoriska seger över diktatorn, som om han först nu kunnat skriva en optimistisk final, men för lyssnandet är det bäst att inte lyssna så bokstavstroget, även om det nu råkar vara ett bokstavsschiffer som ljuder. ERIK WALLRUP, MUSIKKRITIKER SvD


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Den unge cellisten och dirigenten Klaus Mäkelä (född 1996) har redan lämnat ett starkt avtryck i det finska musiklivet. Under säsongen 2017-2018 kommer han att för första gången samarbeta med flera orkestrar i Europa, USA, Kanada och Japan. Bland dem Kungliga filharmonikerna, Sveriges Radios symfoniorkester, Tokyo Metropolitan-orkestern, National Arts Center Orchestra i Ottawa, Lahtis symfoniorkester, Lausannes kammarorkester och Potsdams kammarakademi som han kommer att leda från cellon. Han gör också sin debut i en produktion av Mozarts Trollflöjten på Finska Nationaloperan. Klaus Mäkelä har tidigare dirigerat de ledande finska orkestrarna, bland dem Helsingfors stadsorkester och Finska Radions symfoniorkester. Efter att ha inlett sin karriär som cellist fortsatte han med studier i dirigering för Jorma Panula vid Sibeliusakademin. Han gjorde sina första konserter med Göteborgs Symfoniker i april 2016 då han med kort varsel ersatte Andrés Orozco-Estrada och dirigerade Rachmaninovs andra symfoni och Sjostakovitjs första cellokonsert med Truls Mørk som solist. Det blev stort bifall från publik och recensenter. Som cellist har Klaus Mäkelä framträtt med ett flertal finska orkestrar och bjudits in till flera av landets festivaler. Han har två gånger vunnit förstapris vid täv-lingen Jugend Musiziert och 2013 vann han Europapreis specialpris. Året därefter vann han publik-priset vid Åbo cellotävling och utnämndes till årets unga artist vid Joensuus musikfestival.


Violinisten Daniel Lozakovitj framträder ofta med orkestrar som Franska Nationalorkestern, Kungliga filharmonikerna, Moskvas filharmoniker, Ryska Nationalorkestern och Royal Liverpool Philharmonic Orchestra. Han har snabbt blivit en efterfrågad solist på den internationella arenan och samarbetar med framstående dirigenter som Adam Fischer, Vasily Petrenko, Leonard Slatkin, Vladimir Spivakov och Robin Ticciati. Han har ett nära samarbete med Valery Gergiev sedan deras första konsert 2015. Detta följdes av flera framträdanden på Mariinskijteatern och även invigningen av Münchens filharmonikers MPHIL 360-festival. Denna säsong sker hans emotsedda debut med Boston Symphony Orchestra och dirigenten Andris Nelsons i Tanglewood liksom en turnée i Japan och andra delar av Asien med Valery Gergiev samt en turné med Hessiska radions orkester och Andrés Orozco-Estrada. Daniel Lozakovitj framträder regelbundet på de internationella festivalerna i Lugano, Gstaad, Aix-en-Provence och Verbier. 2016 skrev Daniel Lozakovitj kontrakt med Deutsche Grammophon. Han har spelat in Bartóks violinduetter med Daniel Hope och fler inspelningar är planerade. Daniel Lozakovitj har vunnit flera violinisttävlingar, bland dem Vladimir Spivakov-tävlingen och Europeiska ungdomstävlingen i Makedonien. Nyligen erhöll han Excelentia-priset som utdelades av Spaniens drottning Sofia, samt utsågs till årets unga artist 2017 vid Festival of the Nations.


2016-01-09 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program






PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN


25 min






Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.








Henrik von Sydow Presentatör


2012-05-24 19:00 Vara Konserthus

Göteborgs Symfoniker

Program



PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN


25 min



Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




2012-05-23 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN


25 min



Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




2009-05-16 15:00 Sthlms konserthus

Göteborgs Symfoniker

Program



PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN


20 min



Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




2009-05-13 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN


20 min



Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




2004-10-08 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JEAN SIBELIUS (1865-1957) POHJOLAS DOTTER OP 49 Sibelius intresserade sig för Kalevala och detta finska nationalepos många spännande hjältar och äventyr. Ett av äventyren handlar om när den vitskäggige patriarken och siaren Väinämöinen får syn på Pohjolas dotter. Pohjola är den symboliska sinnebilden av Norden. Sittande på en regnbåge väver hans dotter ett kläde av guld. Väinämöinen är fortfarande skakad över att den vackra Aino föredragit att ta sitt liv framför att "trösta en tandlös gubbstrutt". Nu ber han flickan följa med honom, och det lovar hon att göra, men bara om han klarar av ett antal omöjliga uppdrag. En hel del klarar han av tack vare sin trollkunnighet. Det svåraste visar sig vara att bygga en båt av sländan på hennes spinnrock. Han förstår i sin älskogsiver inte att han utsätts för gyckel, men efter hand angrips han av onda andar, skadar sig på en yxa och är i så dålig kondition att han slutligen ger upp. Han far fortast möjligt hemåt med skammens rodnad på kinderna. Över denna berättelse skrev Sibelius en glänsande symfonisk dikt. Det blev hans sjätte verk med motiv ur Kalevala. Han uruppförde själv sin musik den 29 december 1906 på Mariinskijteatern i St Petersburg och retade därmed det finska etablissemanget. Anledningen att många i Finland upprördes över att detta klart finska verk uruppfördes i Ryssland berodde på att det var oroliga tider. Ingen hade glömt mordet på Finlands ryske generalguvernör Bobrikov 1904, och befarade repressalier. Men framförandet avlöpte succéartat, eftersom den ryska intelligentian var Finlandsvänlig. Sibelius blev inropad många gånger. Ett år senare framfördes verket av Armas Järnefelt i Stockholm. Han var Sibelius svåger och verksam som hovkapellmästare vid Kungliga operan. Den konserten recenserades av den fruktade kritikern Wilhelm Peterson-Berger som emellertid var på ett ovanligt positivt humör och formulerade sig lyriskt om "denna symfoniska dikt af strålande och ny skönhet, en musik som öppnar mäktiga fjärrsyner in i framtidens värld". STIG JACOBSSON


PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN



Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




2004-10-07 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JEAN SIBELIUS (1865-1957) POHJOLAS DOTTER OP 49 Sibelius intresserade sig för Kalevala och detta finska nationalepos många spännande hjältar och äventyr. Ett av äventyren handlar om när den vitskäggige patriarken och siaren Väinämöinen får syn på Pohjolas dotter. Pohjola är den symboliska sinnebilden av Norden. Sittande på en regnbåge väver hans dotter ett kläde av guld. Väinämöinen är fortfarande skakad över att den vackra Aino föredragit att ta sitt liv framför att "trösta en tandlös gubbstrutt". Nu ber han flickan följa med honom, och det lovar hon att göra, men bara om han klarar av ett antal omöjliga uppdrag. En hel del klarar han av tack vare sin trollkunnighet. Det svåraste visar sig vara att bygga en båt av sländan på hennes spinnrock. Han förstår i sin älskogsiver inte att han utsätts för gyckel, men efter hand angrips han av onda andar, skadar sig på en yxa och är i så dålig kondition att han slutligen ger upp. Han far fortast möjligt hemåt med skammens rodnad på kinderna. Över denna berättelse skrev Sibelius en glänsande symfonisk dikt. Det blev hans sjätte verk med motiv ur Kalevala. Han uruppförde själv sin musik den 29 december 1906 på Mariinskijteatern i St Petersburg och retade därmed det finska etablissemanget. Anledningen att många i Finland upprördes över att detta klart finska verk uruppfördes i Ryssland berodde på att det var oroliga tider. Ingen hade glömt mordet på Finlands ryske generalguvernör Bobrikov 1904, och befarade repressalier. Men framförandet avlöpte succéartat, eftersom den ryska intelligentian var Finlandsvänlig. Sibelius blev inropad många gånger. Ett år senare framfördes verket av Armas Järnefelt i Stockholm. Han var Sibelius svåger och verksam som hovkapellmästare vid Kungliga operan. Den konserten recenserades av den fruktade kritikern Wilhelm Peterson-Berger som emellertid var på ett ovanligt positivt humör och formulerade sig lyriskt om "denna symfoniska dikt af strålande och ny skönhet, en musik som öppnar mäktiga fjärrsyner in i framtidens värld". STIG JACOBSSON


PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN



Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




2003-03-27 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN




Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Hans Graf Dirigent



Med sitt naturliga förhållningssätt till musiken har Baiba Skride tilldragit sig intresse från flera av vår tids ledande orkestrar och dirigenter. Med sina personliga tolkningar, sin känslighet och musikaliska glädje är hon ständigt efterfrågad. Bland prestigefyllda orkestrar hon framträtt med finns Berlins filharmoniker, Gewandhausorkestern i Leipzig, symfoniorkestrarna i Boston och Chicago, New York Philharmonic, Concertgebouworkestern i Amsterdam och London Symphony Orchestra. Hon har samarbetat med dirigenter som Marin Alsop, Christoph Eschenbach, Ed Gardner, Susanna Mälkki och Santtu-Matias Rouvali. I sommar har hon varit solist med NHK-orkestern i Japan under ledning av Jukka-Pekka Saraste samt framträtt vid festivalen i Tanglewood med Andris Nelsons och Boston Symphony. De turnerar under hösten med Bernsteins Serenad i Elbfilharmonin i Hamburg, Musikverein i Wien, Kulturcentrat i Luzern, Parisfilharmonin samt Concertgebouw i Amsterdam. Under säsongen kommer hon bland annat att vara solist med Münchens filharmoniker, City of Birmingham Symphony Orchestra, Oslofilharmonin, Helsingfors stadsorkester, Bilbaos symfoniorkester, Polska Radions Nationalorkester samt orkestrarna i Baltimore, Houston, Toronto, Vancouver och Utah. Våren 2019 uruppför hon Sebastian Curriers violinkonsert, en sambeställning av Boston Symphony och Concertgebouw med följande turné till Spanien, Japan och Kina. Baiba Skride framträder också med Skride-kvartetten i Europa. Hon har gjort ett flertal inspelningar och den senaste dubbel-cd:n med konserter av Bernstein, Korngold och Rózsa kom nyligen ut. Här spelar hon tillsammans med Tamperes filharmoniker och Göteborgs Symfoniker under ledning av Santtu-Matias Rouvali. Aktuell är också en inspelning med Skridekvartetten samt musik av Bartók med WDR-orkestern i Köln. Baiba Skride har gästat Göteborg tre gånger tidigare samt turnerat med orkestern i Tyskland och Belgien som solist i Sibelius violinkonsert.


2003-03-26 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN




Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Hans Graf Dirigent


Med sitt naturliga förhållningssätt till musiken har Baiba Skride tilldragit sig intresse från flera av vår tids ledande orkestrar och dirigenter. Med sina personliga tolkningar, sin känslighet och musikaliska glädje är hon ständigt efterfrågad. Bland prestigefyllda orkestrar hon framträtt med finns Berlins filharmoniker, Gewandhausorkestern i Leipzig, symfoniorkestrarna i Boston och Chicago, New York Philharmonic, Concertgebouworkestern i Amsterdam och London Symphony Orchestra. Hon har samarbetat med dirigenter som Marin Alsop, Christoph Eschenbach, Ed Gardner, Susanna Mälkki och Santtu-Matias Rouvali. I sommar har hon varit solist med NHK-orkestern i Japan under ledning av Jukka-Pekka Saraste samt framträtt vid festivalen i Tanglewood med Andris Nelsons och Boston Symphony. De turnerar under hösten med Bernsteins Serenad i Elbfilharmonin i Hamburg, Musikverein i Wien, Kulturcentrat i Luzern, Parisfilharmonin samt Concertgebouw i Amsterdam. Under säsongen kommer hon bland annat att vara solist med Münchens filharmoniker, City of Birmingham Symphony Orchestra, Oslofilharmonin, Helsingfors stadsorkester, Bilbaos symfoniorkester, Polska Radions Nationalorkester samt orkestrarna i Baltimore, Houston, Toronto, Vancouver och Utah. Våren 2019 uruppför hon Sebastian Curriers violinkonsert, en sambeställning av Boston Symphony och Concertgebouw med följande turné till Spanien, Japan och Kina. Baiba Skride framträder också med Skride-kvartetten i Europa. Hon har gjort ett flertal inspelningar och den senaste dubbel-cd:n med konserter av Bernstein, Korngold och Rózsa kom nyligen ut. Här spelar hon tillsammans med Tamperes filharmoniker och Göteborgs Symfoniker under ledning av Santtu-Matias Rouvali. Aktuell är också en inspelning med Skridekvartetten samt musik av Bartók med WDR-orkestern i Köln. Baiba Skride har gästat Göteborg tre gånger tidigare samt turnerat med orkestern i Tyskland och Belgien som solist i Sibelius violinkonsert.



2002-09-28 15:00 Stora salen

Program



PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN


CARL NIELSEN (1865-1931) SYMFONI NR 4, "DET UUDSLUKKELIGE" Allegro Poco allegretto Poco adagio quasi andante Con anima. Allegro (satserna spelas i en följd) Hos Nielsen samlas en rad egenskaper som kan synas oförenliga. Han kom ur en romantisk tradition men blev efterhand en radikal; till naturen var han enkel och positiv men utvecklades till en musikalisk filosof och estet, han var en hantverkets mästare men samtidigt i högsta grad musikaliskt experimentell. Eklektisk eller nyskapande, det är bara att välja. Nielsen själv var öppen för nya idéer och tvekade inte att lämna invanda vägar. Med sina breda musikantiska erfarenheter (han spelade kornett, slagverk och violin) har Nielsen alltid varit populär bland orkestrar: han är en "musikernas tonsättare" vars stämmor nästan alltid är innehållsrika och utmanande. "Det uudslukkelige", den outsläckliga, var Nielsens egen och mycket betydelsefulla undertitel till den fjärde symfonin (1916). Efter den traditionella första symfonin och den gemytliga andra började Nielsen att på allvar visa framfötterna i den tredje symfonin. Den kan betraktas som en vändpunkt i hans konstnärliga utveckling och fyran var ett viktigt steg mot den radikala femte symfonin och den avslutande sjätte som ofta benämns gåtfull eller undflyende. Fjärde symfonin är tät och intensiv, men här finns också rofyllda öar för återhämtning. Symfonins fyra satser spelas utan avbrott men deras respektive karaktär framgår av tempobeteckningarna (hastigt, något mindre hastigt, något mindre långsamt, själfullt/hastigt). Symfonin inleds med en kraftfull, fullkomligt överrumplande förstasats, går över ett graciöst allegretto (där blåsinstrumenten inledningsvis dominerar) och en glödande tredjesats innan den avslutas med en braskande final där två pukslagare duellerar våldsamt - hetsade och uppbackade av den övriga orkestern. Så här beskrev Nielsen själv symfonin: "Titeln uudslukkelig antyder något som bara musiken själv kan uttrycka: den elementära livsviljan. Endast musiken kan ge ett abstrakt uttryck av livet, i motsats till de andra konsterna som måste skapa modeller och symbolisera. Musiken löser problemet enbart genom att vara sig själv; för musik är lika med liv medan de andra konsterna endast avbildar livet. Livet är outplånligt och outsläckligt, igår, idag och i morgon, livet var, är och kommer att existera i kamp, konflikter, alstring och förintelse." STEFAN NÄVERMYR


Medverkande


Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Orkestern medverkar även årligen vid högtidliga Nobelprisutdelningen. På den egna filmkanalen KonserthusetPlay kan man världen över, utan kostnad, se och höra Kungliga Filharmonikerna i en mängd konserter. Finländaren Sakari Oramo är sedan 2008 Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-08, som numera är Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under de senaste åren har orkestern framträtt i bland annat Schweiz, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Man har givit konserter i klassiska arenor som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam, och den tyska tidningen Die Welt har utnämnt Kungliga Filharmonikerna till "en av världens bästa orkestrar". Orkestern har även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammisvinnare 2016. 2017 släpptes cd:n Distant Light (Decca), med Kungliga Filharmonikerna, Sakari Oramo och stjärnsopranen Renée Fleming. Fleming var därefter med Kungliga Filharmonikerna på sensommarturnén 2017 i Europa. Våren 2018 turnerade Kungliga Filharmonikerna i Spanien och Italien och i september 2018 gick resan till Japan och tre konserter i Suntory Hall i Tokyo. I vår väntar en turné i Schweiz.




Peter Schéle Presentatör


2001-10-25 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN



Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




2001-10-24 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN



Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




1996-12-19 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN



Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




1995-08-31 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN



Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




1990-09-15 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN


CARL NIELSEN (1865-1931) SYMFONI NR 4, "DET UUDSLUKKELIGE" Allegro Poco allegretto Poco adagio quasi andante Con anima. Allegro (satserna spelas i en följd) Hos Nielsen samlas en rad egenskaper som kan synas oförenliga. Han kom ur en romantisk tradition men blev efterhand en radikal; till naturen var han enkel och positiv men utvecklades till en musikalisk filosof och estet, han var en hantverkets mästare men samtidigt i högsta grad musikaliskt experimentell. Eklektisk eller nyskapande, det är bara att välja. Nielsen själv var öppen för nya idéer och tvekade inte att lämna invanda vägar. Med sina breda musikantiska erfarenheter (han spelade kornett, slagverk och violin) har Nielsen alltid varit populär bland orkestrar: han är en "musikernas tonsättare" vars stämmor nästan alltid är innehållsrika och utmanande. "Det uudslukkelige", den outsläckliga, var Nielsens egen och mycket betydelsefulla undertitel till den fjärde symfonin (1916). Efter den traditionella första symfonin och den gemytliga andra började Nielsen att på allvar visa framfötterna i den tredje symfonin. Den kan betraktas som en vändpunkt i hans konstnärliga utveckling och fyran var ett viktigt steg mot den radikala femte symfonin och den avslutande sjätte som ofta benämns gåtfull eller undflyende. Fjärde symfonin är tät och intensiv, men här finns också rofyllda öar för återhämtning. Symfonins fyra satser spelas utan avbrott men deras respektive karaktär framgår av tempobeteckningarna (hastigt, något mindre hastigt, något mindre långsamt, själfullt/hastigt). Symfonin inleds med en kraftfull, fullkomligt överrumplande förstasats, går över ett graciöst allegretto (där blåsinstrumenten inledningsvis dominerar) och en glödande tredjesats innan den avslutas med en braskande final där två pukslagare duellerar våldsamt - hetsade och uppbackade av den övriga orkestern. Så här beskrev Nielsen själv symfonin: "Titeln uudslukkelig antyder något som bara musiken själv kan uttrycka: den elementära livsviljan. Endast musiken kan ge ett abstrakt uttryck av livet, i motsats till de andra konsterna som måste skapa modeller och symbolisera. Musiken löser problemet enbart genom att vara sig själv; för musik är lika med liv medan de andra konsterna endast avbildar livet. Livet är outplånligt och outsläckligt, igår, idag och i morgon, livet var, är och kommer att existera i kamp, konflikter, alstring och förintelse." STEFAN NÄVERMYR


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




1984-03-29 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


HECTOR BERLIOZ (1803-1869) SYMPHONIE FANTASTIQUE Drömmar, passioner: Largo. Allegro agitato e appassionato assai En bal: Allegro non troppo Scen på landet: Adagio Marsch till avrättningsplatsen: Allegro non troppo Dröm om en nattlig häxsabbat: Larghetto. Allegro Berlioz skrev sin "overkliga symfoni" 1829-1830. Den uruppfördes den 5 december 1830 i Paris och togs emot med samma bestörtning som Beethovens symfonier. Wagner talade om "djävulskt förvirrat musikspråk". 1827 hade Berlioz hört François-Antoine Habenecks första banbrytande tolkningar av Beethovens symfonier i Paris. I självbiografin berättar Berlioz hur han efteråt mötte tonsättaren Leseur som störtade ut för att få luft och flämtade: "När jag tog på mig hatten kunde jag inte hitta huvudet." Utan denna Beethoven vore också Berlioz verk nästan otänkbart. Den är i stor utsträckning självbiografisk och berättar om en ung man som just mött sin idealkvinna. I hans eget fall var det den irländska Shakespeare-aktrisen Harriet Smithson som befann sig på turné Europa runt som Ofelia och Julia. Men Berlioz eldiga brev till henne besvarades aldrig. Först när hon hört hans symfoni gifte de sig 1833. I ett program, tryckt på rosa papper, fick publiken läsa om den unge musikerns blixtförälskelse, skildrad i en genom hela symfonin löpande dubbel "idée fixe" enligt Chateaubriands begrepp "le vague des passions", en melankolisk konflikt mellan den utsattes inre hetta och omvärldens kyla. I andra satsens balscen, en berömd vals, hoppas han ännu. I den tredje, Scen på landet, med dess vallåtar och naturbilder, har han utan tvekan hört Beethovens Pastoralsymfoni. Den fjärde är däremot nattsvart. Inför kvinnans nu uppenbara kallsinnighet försöker han ta sitt liv med opium, men en alltför svag dos ger bara mardrömmar om att han mördat henne och nu förs till sin egen avrättning. Sedan bilan fallit väntar i sista satsen helvetet, befolkat av häxor, monster och osaliga andar, som firar likbegängelsen. När kärlekens idée fixe dyker upp är den förvanskad till en vulgär och grotesk danslåt. Den blandas med begravningsklockor och en parodi på dödsmässans Dies iræ under vanvettigt larmande. Vår tid vet att här föddes med ofattbar djärvhet hela den moderna orkesterns och orkesterklangens framtid. ROLF HAGLUND


PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




1984-03-28 19:00 Mariestad, Vadsbohallen

Göteborgs Symfoniker

Program


HECTOR BERLIOZ (1803-1869) SYMPHONIE FANTASTIQUE Drömmar, passioner: Largo. Allegro agitato e appassionato assai En bal: Allegro non troppo Scen på landet: Adagio Marsch till avrättningsplatsen: Allegro non troppo Dröm om en nattlig häxsabbat: Larghetto. Allegro Berlioz skrev sin "overkliga symfoni" 1829-1830. Den uruppfördes den 5 december 1830 i Paris och togs emot med samma bestörtning som Beethovens symfonier. Wagner talade om "djävulskt förvirrat musikspråk". 1827 hade Berlioz hört François-Antoine Habenecks första banbrytande tolkningar av Beethovens symfonier i Paris. I självbiografin berättar Berlioz hur han efteråt mötte tonsättaren Leseur som störtade ut för att få luft och flämtade: "När jag tog på mig hatten kunde jag inte hitta huvudet." Utan denna Beethoven vore också Berlioz verk nästan otänkbart. Den är i stor utsträckning självbiografisk och berättar om en ung man som just mött sin idealkvinna. I hans eget fall var det den irländska Shakespeare-aktrisen Harriet Smithson som befann sig på turné Europa runt som Ofelia och Julia. Men Berlioz eldiga brev till henne besvarades aldrig. Först när hon hört hans symfoni gifte de sig 1833. I ett program, tryckt på rosa papper, fick publiken läsa om den unge musikerns blixtförälskelse, skildrad i en genom hela symfonin löpande dubbel "idée fixe" enligt Chateaubriands begrepp "le vague des passions", en melankolisk konflikt mellan den utsattes inre hetta och omvärldens kyla. I andra satsens balscen, en berömd vals, hoppas han ännu. I den tredje, Scen på landet, med dess vallåtar och naturbilder, har han utan tvekan hört Beethovens Pastoralsymfoni. Den fjärde är däremot nattsvart. Inför kvinnans nu uppenbara kallsinnighet försöker han ta sitt liv med opium, men en alltför svag dos ger bara mardrömmar om att han mördat henne och nu förs till sin egen avrättning. Sedan bilan fallit väntar i sista satsen helvetet, befolkat av häxor, monster och osaliga andar, som firar likbegängelsen. När kärlekens idée fixe dyker upp är den förvanskad till en vulgär och grotesk danslåt. Den blandas med begravningsklockor och en parodi på dödsmässans Dies iræ under vanvettigt larmande. Vår tid vet att här föddes med ofattbar djärvhet hela den moderna orkesterns och orkesterklangens framtid. ROLF HAGLUND


PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




1982-10-28 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN



Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




1982-10-28 12:10 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN



Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




1980-11-21 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN



Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.






1980-11-20 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN



Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.






Brian Priestman Recitatör


1978-03-10 19:30 Stora salen

Program


SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953) SYMFONI NR 5 B-DUR OP 100 Andante Allegro marcato Adagio Allegro giocoso Först de sista tio åren i livet blev Prokofjev symfoniker i alla bemärkelser, med Symfoni nr 5 som kvintessensen av sitt skapande. Den tillkom under kriget 1944 på bara en månad. Det "stora fosterländska kriget" hade segerrikt utkämpats - till priset av 20 miljoner ryssars liv - men Prokofjevs musik bjöd inte på de segerfanfarer Stalin och musikbyråkratin nog väntat sig. Tonsättaren koncentrerade sig på tragiken för den enskilda människan och arbetade i de fyra stora satserna med den ryska historiens eviga trauma av olyckor, förföljelse och nöd. Symfonin blev ett slags musikalisk parallell till de stora ryska romanernas episka bredd. Han kallade symfonin en "hymn till den fria, lyckliga människan, till hennes kraft och rena och ädla ande". Han la till: "Jag kan inte påstå att jag medvetet valde temat. Det föddes inom mig och ropade på att få uttryckas. Musiken mognade i mig. Den fyllde min själ." Visst är kriget närvarande i musiken, men med Borodin och Beethoven i tankarna gick han förbi all närliggande tragik för att i stället understryka människoandens kraft och beredskap till uppoffringar. 16 år hade gått sen den föregående Symfoni nr 4. Han hade nått ett harmoniskt, melodiskt och strukturellt mästerskap och utnyttjade erfarenheter från sina baletter och operor till ett spektrum av mänskliga reaktioner, från poetisk och dansant folkton, via melodiskönhet till djup dramatik och grym grotesk, allt i en ständigt utvecklad variationsteknik på alla plan, fri som livet självt. Prokofjev ledde själv uruppförandet 15 januari 1945. I publiken såg pianisten Svjatoslav Richter hur stillheten när Prokofjev höjde taktpinnen plötsligt avbröts av artillerisalvor utifrån. Han väntade lugnt ut dem och började dirigera först när kanondundret tystnat. Han skulle alltid se Symfoni nr 5 som sitt symfoniska mästerverk. Samma gjorde Richter som beskrev hur symfonin förmedlade tonsättarens inre mognad och tillbakablickande perspektiv, som från olympiska höjder: "Han nådde sitt genis högsta höjd inför tiden och historien, krig, patriotism och seger… Segern är också Prokofjevs egen." ROLF HAGLUND


PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN



1978-02-17 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN



Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




1973-10-07 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN




Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




1973-03-16 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN




Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.



Uto Ughi Violin


1971-09-10 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN




Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.





1970-10-01 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN


JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 73 Allegro non troppo Adagio non troppo Allegretto grazioso (Quasi andantino) Allegro con spirit Det var inte självklart och enkelt för den tidigt etablerade tyske tonsättaren Johannes Brahms att komponera symfonier. Han hade en fot kvar i wienklassicismen, var inte så intresserad av att förändra och modernisera sitt tonspråk och var en stor beundrare av Beethoven. Det sägs att han kände dennes "ryggsäck" som en belastning. Att det inte fanns mera att göra efter dennes "nia". Men Brahms var inte reaktionär, bara oerhört mån om sin personliga stil och tekniska skicklighet i allt han skapade. Han gav inte sina verk berättande titlar, han ansåg att instrumentalmusik skulle vara musik och ingenting annat. Först vid 43 års ålder - efter stora framgångar med pianoverk (solostycken och första pianokonserten), solosånger och körkompositioner (Ein deutsches Requiem med flera) och kammarmusik - fullbordade han 1876 sin Symfoni nr 1, som han arbetat med i över 20 år. För Symfoni nr 2 behövde han betydligt kortare tid, sommaren 1877 i det idylliska Pörtschach vid Wörthersee i Österrike. Om denna lugna och vänliga miljö inspirerade honom eller om han var inne i en harmonisk fas av livet ändå, vet man inte. Hans andra symfoni kallas dock ofta för "Brahms pastoralsymfoni". Den är betydligt ljusare och mera optimistisk än den första, även om han själv - säkert med glimten i ögat - skrev till en god vän att det var "det sorgligaste han skrivit". Visst finns det stråk av vemod även i denna symfoni, särskilt i den långsamma andra satsen, men tonarten D-dur talar sitt språk och flera influenser från ländler och annan tysk och österrikisk folkton ger musiken en gladare och festligare karaktär. Hans käraste väninna Clara Schumann beskrev i sin dagbok hur Brahms spelat musiken för henne på piano: "Den här symfonin kommer att bli mera framgångsrik än den första och dess genialitet och Brahms fantastiska hantverk kommer även att göra intryck på musikerna." Uruppförandet ägde rum 30 december 1877 i Wien med Hans Richter på dirigentpulten och symfonin gjorde mycket riktigt succé - så uppskattad blev den att tredje satsen repriserades. Första satsen inleds av tre toner i cello- och basstämmorna, som återkommer likt ett motto genom hela symfonin i olika instrumentkombinationer och förvandlingar. Två huvudteman dominerar satsen, det första introduceras genast i horn och stråkar, det andra är mycket "brahmskt", byggt på folkmusik. Det har stor likhet med hans kända sång Wiegenlied. I andra satsen introduceras dess drömmande och vemodiga dubbeltema i cello- och träblåsarstämmorna med ett mörkt, stämningsfullt tonspråk, som behärskar hela satsen med avbrott för ett ljusare, snabbare och kraftfullare mellanavsnitt. Tredje satsen har en lätt och luftig intermezzo-karaktär och är den sats som närmast ger symfonin dess pastorala karaktär med bland annat en folklig träblåsmelodi till pizzicato i cellostämman. Fjärde satsen är mera kraft- och glansfull med vissa marschliknande avsnitt även om den inleds allvarligt, "mystiskt" lågmält. Formellt är satsen komplicerat uppbyggd med influenser från Johann Sebastian Bachs kontrapunktik, Haydn, Beethoven och ungersk folkton. Flera motiv från de tidigare satserna dyker upp, liksom mottot från första satsens inledning. Efter ett lugnare avsnitt slutar symfonin jublande och livsbejakande i en storartad stegring. GUNILLA PETERSÉN



Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.



Ion Voicu Violin


1969-03-20 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) VIOLINKONSERT D-DUR OP 35 Allegro moderato Canzonetta: Andante Finale: Allegro vivacissimo Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. Han hade i djup depression "flytt" från sin nyblivna hustru Antonina efter en månads äktenskap. Och åtminstone för sig själv och sina närmaste antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin enda violinkonsert. "Inte förrän nu, och särskilt efter historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag inte är av naturen" skriver han till brodern Anatol från Florens i februari 1878. Året innan hade han också börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda von Meck som beundrade honom och stöttade honom, även med ett årligt underhåll. De träffades aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare hennes understöd kunde han känna sig fri att resa och komponera. Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny sats och använde senare ursprungsvarianten som första satsen Méditation i Souvenir d'un lieu cher op 42 för violin och piano. Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, skickade tillbaka den för att han tyckte att den var för svår att spela, men den unge Adolf Brodskij kände för en utmaning. Först i december 1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. Den ökände wienerkritikern Eduard Hanslick (som Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i Mästersångarna) menade att "det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den slås gul och blå". Och att sista satsen "för oss in i en rysk marknads brutala och ömkansvärda glädje". Andra satsen fick dock nåd för hans skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod dess storhet och införlivade den i sin repertoar. Båda dessa violinister hade stor framgång med konserten under flera år. I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med samma vördnad som hans första pianokonsert. Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell konstruktion och glänsande orkestersats. Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin. Den leder direkt över till finalsatsens medryckande ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte "för svår", men andlöst krävande och härligt häftig. GUNILLA PETERSÉN




Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!