1971-10-07 20:00 Stora salen
Program
MAURICE RAVEL (1875-1937) PIANOKONSERT G-DUR Allegramente Adagio assai Presto Ravel skrev sin pianokonsert i G-dur 1930-1931 efter en pianistturné i USA där han lyssnat mycket till jazzmusik. Han ville själv spela solopartiet i sin nya konsert men allt övande under turnén och en beställning på ytterligare en pianokonsert - för den enarmade pianisten Wittgenstein - blev för mycket. Konserten för vänster hand i en sats skulle uruppföras i Wien i november 1931 och G-durkonserten i Paris två månader senare. De båda konserterna skrevs samtidigt men är helt olika. "G-durkonserten är en konsert i ordets egentliga mening", skriver Ravel, "skapad i samma anda som Mozarts och Saint-Saëns konserter. Jag tycker verkligen att en konsert kan få vara glad och briljant musik utan att nödvändigtvis sträva efter djupsinne och dramatiska effekter." Vänsterhandskonserten är mörkare och mera dramatisk och följer inte alls utgångspunkterna ovan. Redan i G-durkonsertens första sats hör man influenser från jazzrytmer, George Gershwin, Stravinsky och baskisk folkmusik som blandas med lugnare, mer mystiska avsnitt. Andra satsen inleds av en andlöst vacker melodi i pianistens högerhand över en långsam, motsträvig vals i basen. Träblåsare tar vid och fortsätter den lugna, meditativa stämningen. Den korta tredje satsen är virtuost solistisk i spännande kromatik och rytmer med anspelningar på första satsen. Ravels erkänt skickliga instrumentationskonst når en höjdpunkt i denna konsert med flera solistiska inslag i orkestern. Vid uruppförandet var Marguerite Long solist och Ravel stod på dirigentpulten. GUNILLA PETERSÉN
DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 8 C-MOLL OP 65 Adagio. Allegro non troppo Allegretto Allegro non troppo Largo Allegretto Finns det skäl att samla Sjostakovitjs symfonier nr 6-8 i en grupp? Det har säkerligen redan gjorts av Sjostakovitj-kännare på olika håll i världen, vilket härmed tillstås. Men varför besvära sig med en sådan övning över huvud? Det är en bra fråga. Men jag har en känsla av att man möjligen kan se nya sammanhang i en sådan jämförelse, både beträffande de yttre betingelserna och den konstnärliga utvecklingen. "Krigssymfonierna" är en inte helt inadekvat benämning på denna symfoniska trojka. Femte symfonin blev 1936 en triumf för Sjostakovitj efter Stalins missnöje med operan Lady McBeth från Mtsensk. Symfonin drog på segertåg genom Sovjet och sedan övriga världen där ledande orkestrar och dirigenter tog upp den på programmet. Det är ju en orkestral tour de force med en tacksam, eruptiv final som garanterar applåder och jubel. Det kunde Sjostakovitj gotta sig åt i flera år. Men hur följs en sådan succé upp? "Symphony No 5 - The Sequel"? Icke. Den nervöse Sjostakovitj brottades säkerligen med problemet under långa nätters arbete med sjätte symfonin. Lösningen blev "gör allt annorlunda": en lång, långsam förstasats följd av två snabba - en trestegsraket som lite förstulet och oroligt tassar omkring och lätt desperat försöker lätta upp stämningen inför krigsutbrottet 1939. Det blev ingen kioskvältare direkt. Med sjunde symfonin var de fyra satserna nära att sprängas under trycket av Leningradbelägringen 1941, den största och mest explosiva av hans symfonier dittills. Återigen en succé - smugglad på mikrofilm och spelad i hela västvärlden under brinnande krig - som måste följas upp. Sjostakovitj visste att uppgiften var näst intill omöjlig och förutspådde statlig kritik. Han hade många bollar i luften samtidigt och resultatet blev en femarmad varelse med smått groteska drag, en oförutsägbar och mörk kreation, tung i stegen och dyster till sinnes där de uppflammande vrålen gör det svårt att veta om den jagar eller jagas. Åttonde symfonin fick ingen braskande final, snarare en eld som långsamt slocknar ut. Det hjälpte inte att regimen döpte den till "Stalingrad-symfonin", något politiskt propagandanummer blev den aldrig. Men väl ytterligare ett fascinerande alster från Sjostakovitjs experimentverkstad. Den är lång, har många satser, rör sig i flera riktningar och är svår att överblicka. Men liksom ett utbrett och omväxlande landskap kommer uppskattningen när man lär känna stigarna genom skogar, fält, höjder och dalgångar. Här finns så mycket att upptäcka. STEFAN NÄVERMYR