Stäng
Meny

Arkiv

6 konserter

2020-08-12 10:00 Artisten

Göteborgs Symfoniker

Program


FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) HEBRIDERNA, KONSERTUVERTYR B-MOLL OP 26 Tiden har gjort Mendelssohns musik alltmer spännande. För oss är han inte längre eleganten och underbarnet som blev salongsgunstling. När vi inser hur han stressade ihjäl sig, hur inget kunde gå tillräckligt snabbt, att han aldrig var stillastående, då framstår han som en helt modern konstnär. År 1829 hade den 20-årige Mendelssohn just återuppväckt Bachs Matteuspassion - utsålt medan 1000 personer köade för biljett. Mendelssohn var redan på väg till London lockad av vännen och diplomaten Karl Klingemann. Mendelssohn kom till London 25 april 1829, medtagen av sjösjuka över Engelska kanalen, men i juli bar det iväg för de två, först till Edinburgh, sen upp i högländerna och den 7 augusti till Fingalsgrottan på ön Staffa i Inre Hebriderna. Första intrycket var överväldigande, trots ny lika svår sjösjuka, inte minst av landstigningen via en liten båt i den höga sjön, men direkt på plats kastade Mendelssohn ned sina intryck i notskrift - vad som skulle bli de 21 öppningstakterna i uvertyren. Ingången till den 70 meter djupa Fingalsgrotten är sex våningar hög. Grottan ekar av vågbruset och har kallats melodiernas grotta. Namnet Fingalsgrottan hade den fått av skalden James Macpherson (1736-1796), i ett slags skotsk Kalevala kring den fiktive gaeliske skalden Ossian. Men de starka intrycken till trots blev arbetet knepigt för Mendelssohn. I synnerhet mellanpartiet "fick mera smak av kontrapunkt än av tran, måsar och kabeljo, när det skulle vara tvärtom", skrev han. Först i maj 1832 framförde Mendelssohn en redan ofta omarbetad version - i London - men var ännu inte nöjd. Det blev han först efter en ny genomgripande omarbetning, som han dirigerade i Berlin den 10 januari 1833. Då stod det klart att han signerat ett mästerverk där han fångat människans litenhet inför naturens krafter, den tomma, grå himlen över det väldiga, stormpiskade havet, upplevelsen av den öde ön och intrycken av den sällsamma grottan med dess vinkelräta kolonnad av svart pelarbasalt. Redan vikingarna hade kallat den "ön med pelare". Turner målade den, Wordsworth utforskade den, men det var Mendelssohn som i uvertyren Hebriderna fångade ljudupplevelsen i grottan, skapad av ett underjordiskt vulkanutbrott för 60 miljoner år sedan. ROLF HAGLUND




ANTONIN DVORÁK (1841-1904) SERENAD FÖR STRÅKORKESTER E-DUR OP 22 Moderato Tempo di valse Scherzo: Vivace Larghetto Finale: Allegro vivace Stråkserenaden tillkom under 1870-talet, ett lyckosamt decennium för Dvorák. År 1875 hade han blivit tilldelad en statlig konstnärslön, mycket tack vare rekommendationer från livslånga tonsättarvännen Johannes Brahms och musikkritikern Eduard Hanslick. Dvorák kunde alltså ägna sig helt åt att komponera och behövde inte längre ha anställning vid stadens olika orkestrar för att försörja sin familj. Han hade 1873 gift sig med sångerskan Anna Cermáková som var solist vid Nationalteatern i Prag och han hade haft stora framgångar som operakompositör, bland annat 1874 med Kungen och Kolaren. I slutet av 1870-talet kom den första samlingen Slaviska danser som förde Dvoráks namn ut över världen. Han inbjöds till England, komponerade sina främsta körverk för körer i Birmingham och Leeds. Han blev hedersdoktor vid universitetet i Cambridge. Han inbjöds att dirigera i Ryssland, han verkade som dirigentlärare i New York under några år i mitten av 1890-talet. Den sistnämnda vistelsen gav honom inspiration till symfonin "Från nya världen". Prag var från 1860 ett viktigt musikaliskt centrum för opera, symfonikonserter och kammarmusik. Tyska teatern gav operor på tyska. Tjeckerna var mäkta stolta över sin nya Nationalteater där man varvade Mozartoperor med stora patriotiska verk av bland andra Smetana - som faktiskt än i dag i Prag hyllas i större utsträckning än Dvorák. Det sjudande musiklivet i Prag omgärdade honom och alla de skiftande intrycken smältes samman till ett personligt tonspråk där inte minst dansanta folkmusikinslag är betydande. Stråkserenaden skrevs 1875 och uruppfördes året därpå av Prags filharmoniker som utgjordes av musiker från både den tyska och den tjeckiska operan. Dirigent var Adolf Cech. Första satsen anger stämningsläget för hela verket, mjukt och lättsamt med ett mellanparti av rytmisk spänst. Andra satsen är en av Dvoráks mest älskvärda valser, med inslag av mazurkarytmer. Tredje satsen är livlig och sprudlar av livsglädje även om mellanpartiet manar en aning till eftertänksamhet. Den långsamma larghettosatsen kontrasterar med sitt lugna vemod men känns ändå i grunden sommarljus. Finalen är den sats som får oss att bli litet omskakade eftersom den ofta känns aggressiv och litet påträngande intensiv. Det hela rundas emellertid av med återknytande till första satsens lugna inledning och därpå en slutspurt i triumf. LENNART DEHN


2020-08-11 10:00 Artisten

Göteborgs Symfoniker

Program


FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) HEBRIDERNA, KONSERTUVERTYR B-MOLL OP 26 Tiden har gjort Mendelssohns musik alltmer spännande. För oss är han inte längre eleganten och underbarnet som blev salongsgunstling. När vi inser hur han stressade ihjäl sig, hur inget kunde gå tillräckligt snabbt, att han aldrig var stillastående, då framstår han som en helt modern konstnär. År 1829 hade den 20-årige Mendelssohn just återuppväckt Bachs Matteuspassion - utsålt medan 1000 personer köade för biljett. Mendelssohn var redan på väg till London lockad av vännen och diplomaten Karl Klingemann. Mendelssohn kom till London 25 april 1829, medtagen av sjösjuka över Engelska kanalen, men i juli bar det iväg för de två, först till Edinburgh, sen upp i högländerna och den 7 augusti till Fingalsgrottan på ön Staffa i Inre Hebriderna. Första intrycket var överväldigande, trots ny lika svår sjösjuka, inte minst av landstigningen via en liten båt i den höga sjön, men direkt på plats kastade Mendelssohn ned sina intryck i notskrift - vad som skulle bli de 21 öppningstakterna i uvertyren. Ingången till den 70 meter djupa Fingalsgrotten är sex våningar hög. Grottan ekar av vågbruset och har kallats melodiernas grotta. Namnet Fingalsgrottan hade den fått av skalden James Macpherson (1736-1796), i ett slags skotsk Kalevala kring den fiktive gaeliske skalden Ossian. Men de starka intrycken till trots blev arbetet knepigt för Mendelssohn. I synnerhet mellanpartiet "fick mera smak av kontrapunkt än av tran, måsar och kabeljo, när det skulle vara tvärtom", skrev han. Först i maj 1832 framförde Mendelssohn en redan ofta omarbetad version - i London - men var ännu inte nöjd. Det blev han först efter en ny genomgripande omarbetning, som han dirigerade i Berlin den 10 januari 1833. Då stod det klart att han signerat ett mästerverk där han fångat människans litenhet inför naturens krafter, den tomma, grå himlen över det väldiga, stormpiskade havet, upplevelsen av den öde ön och intrycken av den sällsamma grottan med dess vinkelräta kolonnad av svart pelarbasalt. Redan vikingarna hade kallat den "ön med pelare". Turner målade den, Wordsworth utforskade den, men det var Mendelssohn som i uvertyren Hebriderna fångade ljudupplevelsen i grottan, skapad av ett underjordiskt vulkanutbrott för 60 miljoner år sedan. ROLF HAGLUND




ANTONIN DVORÁK (1841-1904) SERENAD FÖR STRÅKORKESTER E-DUR OP 22 Moderato Tempo di valse Scherzo: Vivace Larghetto Finale: Allegro vivace Stråkserenaden tillkom under 1870-talet, ett lyckosamt decennium för Dvorák. År 1875 hade han blivit tilldelad en statlig konstnärslön, mycket tack vare rekommendationer från livslånga tonsättarvännen Johannes Brahms och musikkritikern Eduard Hanslick. Dvorák kunde alltså ägna sig helt åt att komponera och behövde inte längre ha anställning vid stadens olika orkestrar för att försörja sin familj. Han hade 1873 gift sig med sångerskan Anna Cermáková som var solist vid Nationalteatern i Prag och han hade haft stora framgångar som operakompositör, bland annat 1874 med Kungen och Kolaren. I slutet av 1870-talet kom den första samlingen Slaviska danser som förde Dvoráks namn ut över världen. Han inbjöds till England, komponerade sina främsta körverk för körer i Birmingham och Leeds. Han blev hedersdoktor vid universitetet i Cambridge. Han inbjöds att dirigera i Ryssland, han verkade som dirigentlärare i New York under några år i mitten av 1890-talet. Den sistnämnda vistelsen gav honom inspiration till symfonin "Från nya världen". Prag var från 1860 ett viktigt musikaliskt centrum för opera, symfonikonserter och kammarmusik. Tyska teatern gav operor på tyska. Tjeckerna var mäkta stolta över sin nya Nationalteater där man varvade Mozartoperor med stora patriotiska verk av bland andra Smetana - som faktiskt än i dag i Prag hyllas i större utsträckning än Dvorák. Det sjudande musiklivet i Prag omgärdade honom och alla de skiftande intrycken smältes samman till ett personligt tonspråk där inte minst dansanta folkmusikinslag är betydande. Stråkserenaden skrevs 1875 och uruppfördes året därpå av Prags filharmoniker som utgjordes av musiker från både den tyska och den tjeckiska operan. Dirigent var Adolf Cech. Första satsen anger stämningsläget för hela verket, mjukt och lättsamt med ett mellanparti av rytmisk spänst. Andra satsen är en av Dvoráks mest älskvärda valser, med inslag av mazurkarytmer. Tredje satsen är livlig och sprudlar av livsglädje även om mellanpartiet manar en aning till eftertänksamhet. Den långsamma larghettosatsen kontrasterar med sitt lugna vemod men känns ändå i grunden sommarljus. Finalen är den sats som får oss att bli litet omskakade eftersom den ofta känns aggressiv och litet påträngande intensiv. Det hela rundas emellertid av med återknytande till första satsens lugna inledning och därpå en slutspurt i triumf. LENNART DEHN


2020-08-10 10:00 Artisten

Göteborgs Symfoniker

Program


FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) HEBRIDERNA, KONSERTUVERTYR B-MOLL OP 26 Tiden har gjort Mendelssohns musik alltmer spännande. För oss är han inte längre eleganten och underbarnet som blev salongsgunstling. När vi inser hur han stressade ihjäl sig, hur inget kunde gå tillräckligt snabbt, att han aldrig var stillastående, då framstår han som en helt modern konstnär. År 1829 hade den 20-årige Mendelssohn just återuppväckt Bachs Matteuspassion - utsålt medan 1000 personer köade för biljett. Mendelssohn var redan på väg till London lockad av vännen och diplomaten Karl Klingemann. Mendelssohn kom till London 25 april 1829, medtagen av sjösjuka över Engelska kanalen, men i juli bar det iväg för de två, först till Edinburgh, sen upp i högländerna och den 7 augusti till Fingalsgrottan på ön Staffa i Inre Hebriderna. Första intrycket var överväldigande, trots ny lika svår sjösjuka, inte minst av landstigningen via en liten båt i den höga sjön, men direkt på plats kastade Mendelssohn ned sina intryck i notskrift - vad som skulle bli de 21 öppningstakterna i uvertyren. Ingången till den 70 meter djupa Fingalsgrotten är sex våningar hög. Grottan ekar av vågbruset och har kallats melodiernas grotta. Namnet Fingalsgrottan hade den fått av skalden James Macpherson (1736-1796), i ett slags skotsk Kalevala kring den fiktive gaeliske skalden Ossian. Men de starka intrycken till trots blev arbetet knepigt för Mendelssohn. I synnerhet mellanpartiet "fick mera smak av kontrapunkt än av tran, måsar och kabeljo, när det skulle vara tvärtom", skrev han. Först i maj 1832 framförde Mendelssohn en redan ofta omarbetad version - i London - men var ännu inte nöjd. Det blev han först efter en ny genomgripande omarbetning, som han dirigerade i Berlin den 10 januari 1833. Då stod det klart att han signerat ett mästerverk där han fångat människans litenhet inför naturens krafter, den tomma, grå himlen över det väldiga, stormpiskade havet, upplevelsen av den öde ön och intrycken av den sällsamma grottan med dess vinkelräta kolonnad av svart pelarbasalt. Redan vikingarna hade kallat den "ön med pelare". Turner målade den, Wordsworth utforskade den, men det var Mendelssohn som i uvertyren Hebriderna fångade ljudupplevelsen i grottan, skapad av ett underjordiskt vulkanutbrott för 60 miljoner år sedan. ROLF HAGLUND




ANTONIN DVORÁK (1841-1904) SERENAD FÖR STRÅKORKESTER E-DUR OP 22 Moderato Tempo di valse Scherzo: Vivace Larghetto Finale: Allegro vivace Stråkserenaden tillkom under 1870-talet, ett lyckosamt decennium för Dvorák. År 1875 hade han blivit tilldelad en statlig konstnärslön, mycket tack vare rekommendationer från livslånga tonsättarvännen Johannes Brahms och musikkritikern Eduard Hanslick. Dvorák kunde alltså ägna sig helt åt att komponera och behövde inte längre ha anställning vid stadens olika orkestrar för att försörja sin familj. Han hade 1873 gift sig med sångerskan Anna Cermáková som var solist vid Nationalteatern i Prag och han hade haft stora framgångar som operakompositör, bland annat 1874 med Kungen och Kolaren. I slutet av 1870-talet kom den första samlingen Slaviska danser som förde Dvoráks namn ut över världen. Han inbjöds till England, komponerade sina främsta körverk för körer i Birmingham och Leeds. Han blev hedersdoktor vid universitetet i Cambridge. Han inbjöds att dirigera i Ryssland, han verkade som dirigentlärare i New York under några år i mitten av 1890-talet. Den sistnämnda vistelsen gav honom inspiration till symfonin "Från nya världen". Prag var från 1860 ett viktigt musikaliskt centrum för opera, symfonikonserter och kammarmusik. Tyska teatern gav operor på tyska. Tjeckerna var mäkta stolta över sin nya Nationalteater där man varvade Mozartoperor med stora patriotiska verk av bland andra Smetana - som faktiskt än i dag i Prag hyllas i större utsträckning än Dvorák. Det sjudande musiklivet i Prag omgärdade honom och alla de skiftande intrycken smältes samman till ett personligt tonspråk där inte minst dansanta folkmusikinslag är betydande. Stråkserenaden skrevs 1875 och uruppfördes året därpå av Prags filharmoniker som utgjordes av musiker från både den tyska och den tjeckiska operan. Dirigent var Adolf Cech. Första satsen anger stämningsläget för hela verket, mjukt och lättsamt med ett mellanparti av rytmisk spänst. Andra satsen är en av Dvoráks mest älskvärda valser, med inslag av mazurkarytmer. Tredje satsen är livlig och sprudlar av livsglädje även om mellanpartiet manar en aning till eftertänksamhet. Den långsamma larghettosatsen kontrasterar med sitt lugna vemod men känns ändå i grunden sommarljus. Finalen är den sats som får oss att bli litet omskakade eftersom den ofta känns aggressiv och litet påträngande intensiv. Det hela rundas emellertid av med återknytande till första satsens lugna inledning och därpå en slutspurt i triumf. LENNART DEHN


2020-05-13 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 7 A-DUR OP 92 Poco sostenuto. Vivace Allegretto Presto. Assai meno presto (trio) Allegro con brio Beethovens Symfoni nr 7 innebar en av hans livs största framgångar vid uruppförandet i Wien den 8 december 1813, jämte bataljmålningen Wellingtons seger (om slaget vid spanska Vitoria 21 juni 1813). 5000 lyssnare hörde denna välgörenhetskonsert för Napoleon-krigens invalider, och repris följde 12 december. Tre år hade gått efter det parallella arbetet på symfonierna nr 5 och 6, och redan under arbetet på symfoni nr 7 anade Beethoven slutet på Napoleon-epoken efter dennes nederlag i slaget vid Leipzig sex veckor före uruppförandet. Detta jämte musikens vitalitet och optimism bäddade för en succé som fick Wiener Allgemeine Musikalische Zeitung att utnämna Beethoven till samtidens största instrumentaltonsättare, "som bortom all förkonstling var helt klar i varje detalj, med varje tema så uppenbart och lättfattligt att varje musikvän, utan att vara kännare, starkt greps av skönheten och glödde av begeistring". De rena programmusikaliska protesternas tid var dock nu förbi. Wagner kom att kalla symfonin en dansens apoteos. Berlioz upplevde första satsen som en "ronde de paysans", bonddans kort och gott, och musikforskarna har i samma sats sett nästan spöklika likheter med ett tema i finalen till Mozarts tidiga D-dursymfoni K 97. Andra satsen jämförs med en sorgmarsch kring ett tema som Beethoven långt tidigare tänkt använda i C-durkvartetten opus 59:3. Den måste vid uruppförandet bisseras och har i vår tid använts i ett halvdussin filmer, däribland kultrullen Zardoz med Sean Connery och Charlotte Rampling (1974). Tredje satsens femdelade Scherzo kan direkt härledas till fjärde symfonin. Finalen skulle visserligen få Weber att kalla honom mogen för dårhus och Schumanns svärfar Wieck att tro att han varit berusad. All denna sinnlighet har man än härlett till den irländska folkvisan Nora Creina ("Den kloka Nora"), än till czardasrytmerna i Gossecs Triumfmarsch. Aldrig förr hade Beethoven släppt lös lika ohejdat. Orkestern med ett enormt uppbåd av Wiens främsta musiker gjorde sitt till. Där spelade stjärnor som Romberg, Spohr, Hummel, Meyerbeer, Salieri och gitarrmästaren Giuliani, här dock på cello. Orkesterspelet beskrevs som utomordentligt. Beethoven hade efter "Eroican" tappat tron på Napoleon, men i själ och hjärta var han samma revolutionär - dock utan tro på en revolution i hemlandet: "Så länge österrikaren får mörkt öl och korv revolterar han inte", ansåg Beethoven. Men han var ivrig anhängare av Sällskapet för jämlikhet och frihet och trägen gäst hos det musikälskande franska sändebudet i Wien, general Jean Baptiste Bernadotte, från 1818 kung Karl XIV Johan av Sverige. 20 år tidigare hade för övrigt Bernadotte varit nära att mördas i tumultet sedan han hissat trikoloren på sin balkong i Wien. Hans hem var träffpunkt för franska jakobiner och polska och tyska revolutionärer. Via honom lärde Beethoven känna den franska revolutionsmusiken och tonsättare som inte bara Gossec utan också Cherubini, Méhul och Kreutzer. Deras musik satte avgörande spår i Beethovens symfonier och uvertyrer och alla hade de "en plats djupast i hans hjärta". ROLF HAGLUND


Medverkande



Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


2001-09-21 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

2001-09-20 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!