Stäng
Meny

Arkiv

30 konserter

2021-11-11 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


RALPH VAUGHAN WILLIAMS (1872-1958) THE LARK ASCENDING Ralph Vaughan Williams är för evigt förknippad med den folkmusik han samlade in på den engelska landsbygden i sin ungdom, sånger och låtar som ofta utgick från en modal grund (äldre skalor) med stämningar och texter som satte känslorna i brand. Men han vässade till sitt tonspråk efter att ha tagit lektioner för Ravel i Paris och kom att bli sitt lands ledande symfoniker. Hans andra symfoni, "Londonsymfonin", är en remarkabel skildring av livet och rörelsen i det urbana London som lämnat den viktorianska eran bakom sig och blickade fram mot ett nytt, omtumlande sekel. Ni läsare som är över 60, liksom jag, minns också 1970-talets tv-serie Familjen Ashton som utspelar sig i andra världskrigets England. Signatur-melodin var ett smäktande parti ur Vaughan Williams sjätte symfoni. Åter till The Lark Ascending. Den började sitt liv som en duett för violin och piano, inspirerad av en naturlyrisk dikt av George Meredith. Vaughan Williams citerade några strofer i notgåvan, läs gärna dem! Något år senare gjorde han en orkesterversion som första gången framfördes 1921. Musiken är lyrisk och förvånansvärt fritt gestaltad samtidigt som den har något exotiskt, utomjordiskt över sig. Tills lantliga dansrytmer knackar på i mittdelen och färgar av sig i klangflödet. En vemodig idyll med lärkans gåtfulla drillar; en solostämma som med sin sång stiger till eteriska höjder och försvinner ur vårt blickfång. Varthän? STEFAN NÄVERMYR Ur The Lark Ascending (George Meredith) He rises and begins to round, He drops the silver chain of sound, Of many links without a break, In chirrup, whistle, slur and shake. For singing till his heaven fills, 'Tis love of earth that he instils, And ever winging up and up, Our valley is his golden cup And he the wine which overflows to lift us with him as he goes. Till lost on his aerial rings In light, and then the fancy sings.


THOMAS ADÈS (f 1971) MÄRCHENTÄNZE för violin och orkester Thomas Adès komponerade dessa fyra Märchentänze ("Sagodanser") år 2020, ursprungligen för violin och piano, och gjorde året därpå en orkesterversion. Var och en av danserna har sitt ursprung i den engelska folkmusiken. Den första är lätt och spänstig. En dröjande sats följer där violinen sjunger en hymnlik sång som presenteras i återkommande form. Den tredje satsen, En sånglärka, skrevs ursprungligen för soloviolin men blir här ett kollage av pigg fågelsång där orkesterinstrumentens imitationer klingar fritt tillsammans med solisten och framkallar känslan av en hänförd flock sånglärkor som kan höras på kullarna och fälten i England under våren. Musiken rör sig i vågor genom orkestern innan violinisten tystas av harpans slutpunkt. Den sista dansen börjar med en energisk, mumlande återgivning av ett lekfullt tema i snabba trioler. Det bubblar av återhållen energi och växer under styckets gång varefter det får följe av ett andratema i rak takt varpå dansen ideligen störs av explosioner av energi när de två temana brottas och förenas mot ett avgörande slut. FABER MUSIC


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM


Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har också en framgångsrik internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland.



2021-11-10 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


RALPH VAUGHAN WILLIAMS (1872-1958) THE LARK ASCENDING Ralph Vaughan Williams är för evigt förknippad med den folkmusik han samlade in på den engelska landsbygden i sin ungdom, sånger och låtar som ofta utgick från en modal grund (äldre skalor) med stämningar och texter som satte känslorna i brand. Men han vässade till sitt tonspråk efter att ha tagit lektioner för Ravel i Paris och kom att bli sitt lands ledande symfoniker. Hans andra symfoni, "Londonsymfonin", är en remarkabel skildring av livet och rörelsen i det urbana London som lämnat den viktorianska eran bakom sig och blickade fram mot ett nytt, omtumlande sekel. Ni läsare som är över 60, liksom jag, minns också 1970-talets tv-serie Familjen Ashton som utspelar sig i andra världskrigets England. Signatur-melodin var ett smäktande parti ur Vaughan Williams sjätte symfoni. Åter till The Lark Ascending. Den började sitt liv som en duett för violin och piano, inspirerad av en naturlyrisk dikt av George Meredith. Vaughan Williams citerade några strofer i notgåvan, läs gärna dem! Något år senare gjorde han en orkesterversion som första gången framfördes 1921. Musiken är lyrisk och förvånansvärt fritt gestaltad samtidigt som den har något exotiskt, utomjordiskt över sig. Tills lantliga dansrytmer knackar på i mittdelen och färgar av sig i klangflödet. En vemodig idyll med lärkans gåtfulla drillar; en solostämma som med sin sång stiger till eteriska höjder och försvinner ur vårt blickfång. Varthän? STEFAN NÄVERMYR Ur The Lark Ascending (George Meredith) He rises and begins to round, He drops the silver chain of sound, Of many links without a break, In chirrup, whistle, slur and shake. For singing till his heaven fills, 'Tis love of earth that he instils, And ever winging up and up, Our valley is his golden cup And he the wine which overflows to lift us with him as he goes. Till lost on his aerial rings In light, and then the fancy sings.


THOMAS ADÈS (f 1971) MÄRCHENTÄNZE för violin och orkester Thomas Adès komponerade dessa fyra Märchentänze ("Sagodanser") år 2020, ursprungligen för violin och piano, och gjorde året därpå en orkesterversion. Var och en av danserna har sitt ursprung i den engelska folkmusiken. Den första är lätt och spänstig. En dröjande sats följer där violinen sjunger en hymnlik sång som presenteras i återkommande form. Den tredje satsen, En sånglärka, skrevs ursprungligen för soloviolin men blir här ett kollage av pigg fågelsång där orkesterinstrumentens imitationer klingar fritt tillsammans med solisten och framkallar känslan av en hänförd flock sånglärkor som kan höras på kullarna och fälten i England under våren. Musiken rör sig i vågor genom orkestern innan violinisten tystas av harpans slutpunkt. Den sista dansen börjar med en energisk, mumlande återgivning av ett lekfullt tema i snabba trioler. Det bubblar av återhållen energi och växer under styckets gång varefter det får följe av ett andratema i rak takt varpå dansen ideligen störs av explosioner av energi när de två temana brottas och förenas mot ett avgörande slut. FABER MUSIC


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM


Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har också en framgångsrik internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland.



2019-11-23 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




25 min


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM


Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har också en framgångsrik internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland.



2019-11-22 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




25 min


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM


Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har också en framgångsrik internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland.



2015-12-04 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM


25 min



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.


Kent Nagano Dirigent


2015-10-01 19:00 Vara Konserthus

Göteborgs Symfoniker

Program




25 min


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM


Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.



Kanadensiska Barbara Hannigan är sedan 2019 förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Hon gjorde sin första konsert med Göteborgs Symfoniker 2013 - redan det en succé - och var säsongen 2015-2016 orkesterns Artist in Residence. Som sångerska och dirigent samarbetar hon med ledande orkestrar som London Symphony Orchestra, Franska Radions filharmoniker, Toronto Symphony Orchestra, Münchens filharmoniker och Sveriges Radios symfoniorkester. Barbara Hannigans debutalbum som sångare och dirigent, Crazy Girl Crazy, släpptes 2017 och erhöll både en Grammy och en Juno för bästa vokalalbum. Hon besökte senast Göteborg och Symfonikerna i december 2021 när hon av Stenastiftelsens utsetts till hedersstipendiat och fick ta emot en stipendiesumma på 300 000 kr. Stenastiftelsen firade 25-årsjubileum med en konsert där Barbara Hannigan och flera tidigare stipendiater framträdde på scen vid firandet. Dessförinnan gav hon i september tre konserter med musik av Haydn, Busoni och Vivier.


2015-09-30 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




25 min


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM


Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.



Kanadensiska Barbara Hannigan är sedan 2019 förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Hon gjorde sin första konsert med Göteborgs Symfoniker 2013 - redan det en succé - och var säsongen 2015-2016 orkesterns Artist in Residence. Som sångerska och dirigent samarbetar hon med ledande orkestrar som London Symphony Orchestra, Franska Radions filharmoniker, Toronto Symphony Orchestra, Münchens filharmoniker och Sveriges Radios symfoniorkester. Barbara Hannigans debutalbum som sångare och dirigent, Crazy Girl Crazy, släpptes 2017 och erhöll både en Grammy och en Juno för bästa vokalalbum. Hon besökte senast Göteborg och Symfonikerna i december 2021 när hon av Stenastiftelsens utsetts till hedersstipendiat och fick ta emot en stipendiesumma på 300 000 kr. Stenastiftelsen firade 25-årsjubileum med en konsert där Barbara Hannigan och flera tidigare stipendiater framträdde på scen vid firandet. Dessförinnan gav hon i september tre konserter med musik av Haydn, Busoni och Vivier.


2011-01-28 19:30 Vara Konserthus

Göteborgs Symfoniker

Program




25 min


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM


Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




2011-01-26 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




25 min


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM


Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




2003-11-28 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




2003-11-27 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




1996-04-19 20:00 Birmingham Symphony Hall

Göteborgs Symfoniker

Program



JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.



1996-04-13 19:30 London, Barbican Hall

Göteborgs Symfoniker

Program



JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.



1996-04-03 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.



1996-02-22 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM


FRANZ LISZT (1811-1886) PIANOKONSERT NR 1 ESS-DUR Allegro maestoso Quasi adagio. Allegretto vivace Allegro marziale animato (satserna framförs i en följd) Viss musik ska ses lika mycket som höras. Det visste Franz Liszt, världens främste pianovirtuos under 1800-talet. Han turnerade Europa runt och varthän han kom samlades jublande folkmassor för att hyllade sin beundrade idol. Och han älskade det. Liszt var vad man förr kallade "en sammansatt människa". Han förenade vad man vid en första anblick kan uppfatta som motstridiga sidor. Jan Ling har sammanfattat det bra i sin bok Liszt och 1800-talets konstmusik: "Han är en unik representant för 1800-talet och dess musik i sin egenskap av pianist, tonsättare, dirigent, musikskribent och musikadministratör. Han var en humanist med stort hjärta för andra människor, kombinerat med ego och en fåfänga av enorma mått. Hans känsloliv var oändligt rikt och ständigt växlande. Hans arbetskapacitet var otrolig från de tidigare pianiststudierna till eget komponerande och transkriberande av andras verk som han därmed generöst lanserade." Liszt blandade högt och lågt, med teman som vandrade från religiös mystik till preussiska hyllningsmarscher, men man vet aldrig riktigt var allvaret slutar och ironin tar vid. Eller är det helt enkelt en barnslig förtjusning, lika oskuldsfull som ohejdbar? Samtida bedömare utnämnde honom efter tidens normer till geni (vilket man ska vara försiktig med - det är nästan alltid medelmåttor som utser genier). Liszt hade allt: han var bildskön, spelade som en gud, älskades i societeten och hyllades av kolleger och kulturelit. Liszts båda pianokonserter är formidabla uppvisningsstycken. Självsäkra och uppkäftiga, med en palett av pianistiska finesser. Och han skulle ses, hans spel var en akrobatisk show där hela han uttryckte sig i kroppens, armarnas, händernas och fingrarnas spel. Så är det också i första pianokonserten med händernas rasande framfart i ackordens dundrande klangmassor, i de överbryggande passagernas nonchalanta melodivirvlar samt fingrarnas kittlande och klösande i högsta diskanten. Han rundar av det hela med en rasande final där en blasé triangel inflikar sina av- mätta kommentarer mellan de omåttliga klangkaskaderna. Jag gratulerar alla som lyckats få en plats där man kan se Yuja Wangs musikaliska cirkuskonster på klaviaturen. STEFAN NÄVERMYR



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




1996-02-21 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM


FRANZ LISZT (1811-1886) PIANOKONSERT NR 1 ESS-DUR Allegro maestoso Quasi adagio. Allegretto vivace Allegro marziale animato (satserna framförs i en följd) Viss musik ska ses lika mycket som höras. Det visste Franz Liszt, världens främste pianovirtuos under 1800-talet. Han turnerade Europa runt och varthän han kom samlades jublande folkmassor för att hyllade sin beundrade idol. Och han älskade det. Liszt var vad man förr kallade "en sammansatt människa". Han förenade vad man vid en första anblick kan uppfatta som motstridiga sidor. Jan Ling har sammanfattat det bra i sin bok Liszt och 1800-talets konstmusik: "Han är en unik representant för 1800-talet och dess musik i sin egenskap av pianist, tonsättare, dirigent, musikskribent och musikadministratör. Han var en humanist med stort hjärta för andra människor, kombinerat med ego och en fåfänga av enorma mått. Hans känsloliv var oändligt rikt och ständigt växlande. Hans arbetskapacitet var otrolig från de tidigare pianiststudierna till eget komponerande och transkriberande av andras verk som han därmed generöst lanserade." Liszt blandade högt och lågt, med teman som vandrade från religiös mystik till preussiska hyllningsmarscher, men man vet aldrig riktigt var allvaret slutar och ironin tar vid. Eller är det helt enkelt en barnslig förtjusning, lika oskuldsfull som ohejdbar? Samtida bedömare utnämnde honom efter tidens normer till geni (vilket man ska vara försiktig med - det är nästan alltid medelmåttor som utser genier). Liszt hade allt: han var bildskön, spelade som en gud, älskades i societeten och hyllades av kolleger och kulturelit. Liszts båda pianokonserter är formidabla uppvisningsstycken. Självsäkra och uppkäftiga, med en palett av pianistiska finesser. Och han skulle ses, hans spel var en akrobatisk show där hela han uttryckte sig i kroppens, armarnas, händernas och fingrarnas spel. Så är det också i första pianokonserten med händernas rasande framfart i ackordens dundrande klangmassor, i de överbryggande passagernas nonchalanta melodivirvlar samt fingrarnas kittlande och klösande i högsta diskanten. Han rundar av det hela med en rasande final där en blasé triangel inflikar sina av- mätta kommentarer mellan de omåttliga klangkaskaderna. Jag gratulerar alla som lyckats få en plats där man kan se Yuja Wangs musikaliska cirkuskonster på klaviaturen. STEFAN NÄVERMYR



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




1984-02-02 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder



JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM


Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




1981-08-12 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM


Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




1972-01-13 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.





1964-11-05 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




1958-11-07 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



Ludwig van Beethoven (1770-1827) Piano konsert nr 5 Ess-dur op 73 "Kejsarkonserten " Allegro Adagio un poco mosso Rondo: Allegro ma non troppo (sats två och tre spelas i en följd) Beethoven slutdaterade sin femte och sista pianokonsert 1809. Musiken skrevs under en tid av politisk oro. Fransmännen hade av och till anfallit Wien och i april-maj 1809 riktades bullrande kanonader främst mot stadsmuren i Wien. Beethoven bodde nära muren och sökte därför skydd i sin brors källare - inte av rädsla, men för att skydda resterna av sin hörsel med huvudet nedborrat i en kudde. Väl medveten om sin dåliga hörsel hade Beethoven efter 1808 års uruppförande av fjärde konserten och körfantasin starkt reducerat sina offentliga fram-trädanden som pianist och han avsåg inte att själv spela sin femte pianokonsert. Vid uruppförandet den 28 november 1811 i Leipzig hette solisten Friedrich Schneider och dirigenten Johann Philipp Christian Schulz. Mottagandet var synnerligen varmt och man skrev i pressen att "hela auditoriet kom i hänryckning". Solisten får inleda konserten med att dekorera tre uttrycksfulla orkesterackord innan själva huvudtemat presenteras. Resten av satsen rymmer mycket som får en improviserande karaktär, men som är exakt noterat. Det är alldeles uppenbart att Beethoven inte själv avsåg att spela konserten för han lämnar inte ens plats för improviserade kadenser. I slutet av första satsen anger han tydligt att solisten ska spela den i partituret angivna kadensen. Första satsen är med god marginal den längsta. Liksom i tredje pianokonserten är huvudtemat i den långsamma satsen en förklädd version av första satsens sidotema. Detta marschtema har nu förvandlats till en vacker hymn. Violinerna spelas sordinerade och basarna spelar pizzicato. Andra satsen går via ett par toner i hornen direkt över i finalen där det övermodigt virvlande temat presenteras av pianot innan det tas upp av orkestern. Satsen utvecklas till ett friskt musikantiskt rondo. Pukorna kommer att spela en betydande roll och kan alldeles ensamma spela de två toner som utgör den huvudsakliga baslinjen. I den avslutande codan får pukan till och med en solopassage tillsammans med pianot. Det är sådana här finesser som gör Beethovens musik ständigt fräsch! Stig Jacobsson


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM


Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.


Dean Dixon Dirigent



1953-11-05 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.





1951-10-16 00:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM


Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




1950-04-13 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 2 B-DUR OP 19 Allegro con brio Adagio Rondo: Molto allegro 1795 var året då allt vände för Beethoven. 1792 hade han flyttat från Bonn till Wien för att aldrig mer återvända. Fram till 1795 är inga offentliga konserter av eller med honom kända. Hans debutkonsert var en välgörenhetskonsert i Burgtheater 29 mars 1795, och genombrottet blev just Pianokonsert nr 2, instoppad mellan en symfoni och ett oratorium av den nu helt bortglömde italienaren Cardelliere. Den 1 april skrev Wiener Zeitung: "Som mellanspel skördade den berömde herr Beethoven publikens odelade bifall med en av honom själv författad helt ny pianokonsert." Fast helt ny var den nu inte. Den hade påbörjats före 1790 i Bonn, med en finalsats modellerad efter Mozarts ursprungliga final till pianokonsert nr 22. I övrigt hade konserten ständiga omarbetningar bakom sig. Beethoven fick flera glädjeämnen detta år 1795. Han hade skaffat nyttiga kontakter. Förlaget Artaria gav ut hans opus 1, tre pianotrior tillägnade furst Lichnowsky som under ett par månader gett honom husrum, och opus 2, tre pianosonater tillägnade Haydn. Den senare hjälpte honom med både rekommendationer och pengar, och snart kom Beethoven på föttermateriellt, om än tillfälligt. Som lärare var han eftersökt i de bästa familjer. Hans ungkarlstillvaro visade sig dock mycket dyr. Han hyrde sig egen bostad, anställde betjänt och kock och snart köpte han också ridhäst, fast furst Lichnowskys stall var fullt av hästar. Beethoven var inte bara tonsättaren på modet och självmedveten därefter. Han tog sig rättigheter som ingen annan. I Lichnowskys hushåll utgick order om att han skulle serveras först av alla, före fursten själv, medan Haydn och Salieri - dennes karriär upphörde ingalunda med Mozart - iakttog hovetiketten. Men B-durkonserten ville han efter publiceringen 1801 oftast inte kännas vid: "Inte någon av mina bästa av denna typ." Vi vet hur högt han satte Mozarts sena konserter, och särskilt tycks dennes G-dur-konsert nr 17 sätta spår i B-durkonserten med samma begränsade besättning: stråkar plus flöjt och par av oboer, fagotter och horn men utan trumpeter och pukor. Troligen upplevde han sina egna tidiga försök som hybrider och imitationer på väg mot ett eget mästerskap. Därmed inte sagt att hans egna fingeravtryck saknas i den nästan totala, och ingalunda sista, omarbetningen inför uruppförandet 1795. Särskilt blev hans nya synkoperade rondofinal konsertens mest sofistikerade sats, med energiskt och virtuost vänsterhandsspel av solisten som skapar scherzokaraktär. Likaså överraskande harmoniska, inte minst kromatiska, utvikningar och erfarenheter från de egna tidiga pianosonaterna. ROLF HAGLUND


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM


Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




1948-10-28 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM




Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




1924-01-09 20:00 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

Program



JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM


Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.



1918-03-06 20:00 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

Program




JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM


Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




1915-03-24 08:00 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

Program



JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM











Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.



1913-02-05 20:00 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

Program




JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM


Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




1913-01-17 20:00 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

Program


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM







Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.



Nils Svanfeldt Basbaryton


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!