Gageego! – en av Sveriges främsta ensembler för samtida konstmusik – har europeiska huvudstäder som tema i årets konsertserie.
Rom, som blir resans startpunkt, bjuder på den unga generationens musik i italienskan Clara Ianottas Limun till Sveriges egen Prix de Rom-vinnare, Lisa Streich, via några av 1900- talets mest tongivande och originella konstnärskap, som läromästaren Franco Donatoni och den excentriske mystikern Giacinto Scelsi.
Alltsedan starten 1995 har denna Göteborgsbaserade ensemble bjudit omvärlden på konserter fyllda av nutida musik av allra högsta kvalitet, framförd med stor passion och glimt i ögat. Ensemblen har ett enastående antal uruppföranden på meritlistan och ett unikt perspektiv på två decenniers nutida konstmusikliv. Räkna med ett nytt äventyr vid varje landning när Gageego! tar scenen i besittning.
Tonsättarsamtal
Träffa en livs levande kompositör! En timme innan konsertstart samtalar musiker ur Gageego! med någon av kvällens tonsättare i Stenhammarsalen. Alla frågor är välkomna. Också från publiken. Samtalen är kostnadsfria och börjar kl 17.00.
Denna söndag är den svenska tonsättaren Lisa Streich på plats. Hennes musik karaktäriseras av lika mycket drömskt vackra ljudvärldar som intensivt hypnotiska klangsjok. En kaffekvarn likaväl som en cello sätts under samma allvarliga, men ändå lekfulla lupp.
Konsertserien genomförs med stöd från Kulturrådet, Statens Musikverk och Helge Axson Johnsons stiftelse.
Program
Scelsi Manto för viola, sats 1 3 min
GIACINTO SCELSI (1905-1988)
MANTO 1-3 (1966)
Upptäckten av Scelsis musik inträffar egentligen inte förrän mot slutet av hans liv. Efterdyningarna är fortfarande kännbara. Än i dag grävs nya verk fram ur hans musikaliska gömmor. Orsakerna till att det än idag kan upptäckas eller rekonstrueras nya Scelsiverk beror framförallt på den säregna metodiken han från 1950-talet kom att kultivera, där improvisation och ett intimt arbete med ett fåtal musiker utgör konstens epicentrum. Scelsis skapande började med inspelade improvisationer på det halvelektroniska synthliknande instrumentet ondioline, vilka överfördes till olika instrument i nära, praktisk dialog och först mot slutet - för att ändå möjliggöra framtida framföranden - skrevs ett partitur ned och då alltsomoftast endast muntligen övervakat av Scelsi. Det är en arbetsprocess som fortfarande anses kontroversiell. En del av Scelsis "assistenter" gick till och med ut och sade att det var de som egentligen skrev musiken. Oavsett, så har musiken i dag sin givna plats i repertoaren. De många verken för stråkar utforskar en transcendent klangvärld där det västerländska och österländska tänkandet såväl som dess klingande historia utgör lika starka och viktiga poler. I kvällens Manto för soloviola har de fyra strängarna noterats på fyra olika notsystem. Inte för att separera klangpaletten; effekten blir istället den motsatta - Scelsis åtskillnad gör det möjligt att smälta samman de fyra strängarna till en "supersträng". När violasten mot slutet även stämmer in med rösten, och därigenom ger eko av de kryptiska spådomar som titelns Manto (en profetissa i det antika Grekland) åsyftar, blir musiken komplett. Kropp och ljud i en holististik rörelse.
ESAIAS JÄRNEGARD
Donatoni Lumen 5 min
FRANCO DONATONI (1927-2000)
LUMEN (1975) FLÖJT, KLARINETT, CELESTA, VIBRAFON, VIOLA OCH CELLO
FILI (1983) FÖR FLÖJT OCH PIANO
Donatonis inverkan på generationer av italienska tonsättare är oöverskådlig, den pedagogiska ådran var så stark att den under 1970- talet, i kombination med en livskris, fick honom att överge komponerandet till förmån för lärargärningen. Sextetten Lumen är ett av de verk som fick honom att återvända till komponerandet. Även om Lumen i stil på många vis påminner om tidigare verk, igenkänns ett mer påtagligt intresse för instrumenten. Såväl deras klang som idiomatiska användning. De sex instrumenten är fördelade i tre duor där stråket fokuserar på rytm; vibrafon och celesta på det harmoniska; och där blåset sveper genom musiken med en fragmentariskt hörd sång. I flöjt och pianoduon Fili finner vi en likartad kompositionsteknik men där den klangliga utgången ändå skiljer sig märkbart. I Fili är duon en symbios, en omständighet som ställer enorma krav på exekutörerna. De rytmiska gestalterna, samt den dynamik och de tempoförskjutningar som eftersöks är knivskarp. Fili kan översättas till trådar, men också till kanter eller egg (knivens). Och pianot och flöjtens samspel kan ses mot ljuset av titeln. Stundom är de sammanflätade i ett myller och ibland ställda mot varandra i bjärt kontrast.
ESAIAS JÄRNEGARD
Scelsi Manto för viola, sats 2 3 min
GIACINTO SCELSI (1905-1988)
MANTO 1-3 (1966)
Upptäckten av Scelsis musik inträffar egentligen inte förrän mot slutet av hans liv. Efterdyningarna är fortfarande kännbara. Än i dag grävs nya verk fram ur hans musikaliska gömmor. Orsakerna till att det än idag kan upptäckas eller rekonstrueras nya Scelsiverk beror framförallt på den säregna metodiken han från 1950-talet kom att kultivera, där improvisation och ett intimt arbete med ett fåtal musiker utgör konstens epicentrum. Scelsis skapande började med inspelade improvisationer på det halvelektroniska synthliknande instrumentet ondioline, vilka överfördes till olika instrument i nära, praktisk dialog och först mot slutet - för att ändå möjliggöra framtida framföranden - skrevs ett partitur ned och då alltsomoftast endast muntligen övervakat av Scelsi. Det är en arbetsprocess som fortfarande anses kontroversiell. En del av Scelsis "assistenter" gick till och med ut och sade att det var de som egentligen skrev musiken. Oavsett, så har musiken i dag sin givna plats i repertoaren. De många verken för stråkar utforskar en transcendent klangvärld där det västerländska och österländska tänkandet såväl som dess klingande historia utgör lika starka och viktiga poler. I kvällens Manto för soloviola har de fyra strängarna noterats på fyra olika notsystem. Inte för att separera klangpaletten; effekten blir istället den motsatta - Scelsis åtskillnad gör det möjligt att smälta samman de fyra strängarna till en "supersträng". När violasten mot slutet även stämmer in med rösten, och därigenom ger eko av de kryptiska spådomar som titelns Manto (en profetissa i det antika Grekland) åsyftar, blir musiken komplett. Kropp och ljud i en holististik rörelse.
ESAIAS JÄRNEGARD
Bauckholt Luftwurzeln 8 min
CAROLA BAUCKHOLT (f 1959)
LUFTWURZELN (1993) FÖR FLÖJT, KLARINETT, VIOLA OCH CELLO
Carola Bauckholt har under 2000- talet kommit att bli ett av de stora namnen såväl som tonsättare som lärare med gästprofessurer från Oslo till Chile och med ett flertal kompositionspriser i hyllan. Att Bauckholt under 1980-talet studerade för Mauricio Kagel får nog ses som en av nycklarna till hennes gränsöverskridande estetik. Musiken utforskar gränslandet mellan musikteater, performancekonst och konsertmusik. Där Kagel mot slutet fokuserade alltmer på det absurdistiska, befinner sig Bauckholts öra i ett tidigare skede - hos ljudet. I kvällens Luftwurzeln får vi möta henne i en mer tydligt konsertinriktad musik. Samtidigt bär den brusderiverade, ljudassocierande musiken en stark visuell prägel, inte genom vad som sker på scen, men i lyssnandet. Musiken utforskar olika tremolerande, vibrerande och luftlika ljud och örat börjar sakta höra gesterna nästan som koreografiska element. En repetitiv gest imiteras i instrument efter instrument, sakta transformerandes tills den plötsligt, som av en slump, ändrar riktning - som en plötslig vindpust bärs musiken från plats till plats i ett imaginärt landskap.
ESAIAS JÄRNEGARD
Scelsi Manto för viola, sats 3 3 min
GIACINTO SCELSI (1905-1988)
MANTO 1-3 (1966)
Upptäckten av Scelsis musik inträffar egentligen inte förrän mot slutet av hans liv. Efterdyningarna är fortfarande kännbara. Än i dag grävs nya verk fram ur hans musikaliska gömmor. Orsakerna till att det än idag kan upptäckas eller rekonstrueras nya Scelsiverk beror framförallt på den säregna metodiken han från 1950-talet kom att kultivera, där improvisation och ett intimt arbete med ett fåtal musiker utgör konstens epicentrum. Scelsis skapande började med inspelade improvisationer på det halvelektroniska synthliknande instrumentet ondioline, vilka överfördes till olika instrument i nära, praktisk dialog och först mot slutet - för att ändå möjliggöra framtida framföranden - skrevs ett partitur ned och då alltsomoftast endast muntligen övervakat av Scelsi. Det är en arbetsprocess som fortfarande anses kontroversiell. En del av Scelsis "assistenter" gick till och med ut och sade att det var de som egentligen skrev musiken. Oavsett, så har musiken i dag sin givna plats i repertoaren. De många verken för stråkar utforskar en transcendent klangvärld där det västerländska och österländska tänkandet såväl som dess klingande historia utgör lika starka och viktiga poler. I kvällens Manto för soloviola har de fyra strängarna noterats på fyra olika notsystem. Inte för att separera klangpaletten; effekten blir istället den motsatta - Scelsis åtskillnad gör det möjligt att smälta samman de fyra strängarna till en "supersträng". När violasten mot slutet även stämmer in med rösten, och därigenom ger eko av de kryptiska spådomar som titelns Manto (en profetissa i det antika Grekland) åsyftar, blir musiken komplett. Kropp och ljud i en holististik rörelse.
ESAIAS JÄRNEGARD
Donatoni Fili för flöjt och piano 12 min
Se Lumen
Paus25 min
Streich DER ZARTE FADEN DEN DIE SCHÖNHEIT SPINNT 15 min
LISA STREICH (f 1985)
DER ZARTE FADEN, DEN DIE SCHÖNHEIT SPINNT (2014) PERFORMANCEINSTALLATION FÖR SLAGVERKSKVARTETT
Den svenska tonsättaren Lisa Streich har färdats långt från födelseorten i Norra Råda i Värmland. Sedan många år har hon haft kontinenten som hemvist: Köln, Berlin, Paris och nu hemmahörande i Rom där hon tillbringar året i Villa Medici som mottagare av det prestigefyllda Prix de Rome. Streichs musik karaktäriseras av lika mycket drömskt vackra ljudvärldar som intensivt hypnotiska klangsjok. En kaffekvarn likaväl som en cello sätts under samma allvarliga, men ändå lekfulla lupp. I varje ögonblick, vardagligt eller ej, finns ett kalejdoskop av ljud att upptäcka. I kvällens kvartett som Streich benämner performanceinstallation möter vi en intrikat väv av klanger. Musikerna binds samman genom trådar och remmar där varje musiker har den "andres" instrument inom räckhåll, eller snarare trådhåll. Musiken breder ut sig långsamt, drömskt och spöklikt. Streich skriver själv: "Vem är spelare, vem är instrument, vem är framförare, och vem är det som spelas på? Ett mångfacetterat nät av de mest skilda trådar vävs och genom att omdefiniera relationen mellan musiker och instrument får lyssnaren möjlighet att skapa sin egen förståelse av vad som sker." Titeln är en tysk översättning av en dikt av Edward de Vere, Earlen av Oxford, en av de historiska gestalter som av vissa ses som William Shakespeares sanna identitet. Shakespeare som mer än någon annan förstod att se igenom och dramatisera de roller vi på gott och ont antar genom livet.
ESAIAS JÄRNEGARD
Fedele Donax 12 min
IVAN FEDELE (f 1953)
DONAX (1992) FÖR SOLOFLÖJT
Arundo donax är ett bambuliknade gräs som sedan urminnes tider använts som material för panflöjter och liknande världen över. Alltifrån Fjärran östern till det antika Grekland. Ivan Fedeles första flöjtsolo är en hommage till flöjten i en vid bemärkelse. En musikalisk resa där bamburörens dova klang hörsammas likaväl som dess västerländska metalliska vidareutveckling. Musiken börjar i ett suggestivt landskap där inte minst 1900- talets kanske mest radikale flöjtutforskande tonsättare, Salvatore Sciarrino, ännu ekar, men allt eftersom musiken fortskrider träder vi in i ett mer exotiskt rum. I både klang och formell disposition börjar olika flöjttraditioner ljuda. Speltekniker, melodier och rytmik förs samman i en dialog där materialen möts i samförstånd. När codan breder ut sig är det som om vi lyssnar på en musik där öst möter väst. En skärningspunkt som i äldre tider var Rom, den plats där Fedele sedan flera år nu upptar professorsstolen. Strategin att söka i instrumentets inte bara tekniska utan också kulturella rötter är något som går igen i Fedeles musikaliska värv, en faiblesse som också har tagit sig uttryck i hans akademiska verksamhet som forskare och, givetvis, pedagog.
ESAIAS JÄRNEGARD
Ianotta Limun 9 min
CLARA IANNOTTA (f 1983)
LIMUN (2011) FÖR VIOLA, VIOLIN OCH BLADVÄNDARE
Undertecknad befann sig för drygt fem år sedan på den ryska landsbygden inom ramen för en musik-akademi där även Iannotta deltog. Det verk som var i vardande var kvällens Limun, ett verk som kan sägas utgöra startskottet för en framgångssaga: Romfödda Iannotta delar i dag sin tid mellan Berlin och doktorandstudier på Harvard, hennes musik framförs världen över och sedan 2014 är hon även konstnärlig ledare för Bludenzer Musiktage. Ianottas musik karaktäriseras av ett fenomenologiskt utforskande, som hon själv beskriver: "Jag är framförallt intresserad av musik som en existentiell, fysisk erfarenhet - musik bör ses såväl som höras. Det är en av orsakerna till att jag ibland föredrar att tala om ljudets koreografi än orkestrering." I Limun skönjs allt detta. Den sinnrika notbilden är i stora delar en koreografi, en koreografi där rörelse ger ljud, men likaså - givetvis - ger ljud rörelse. Det är en skir och öm klangbild, men som tvärt kan fara fram med en aggressiv skärpa. Iannottas ord om att musik ska ses såväl som höras, får ni i publiken verkligen bli varse under Limun, så blunda inte för länge: det örat fångar är nog, men även för ögat har Ianotta något till del.
ESAIAS JÄRNEGARD
Grisey Talea 16 min
GÉRARD GRISEY (1946-1998)
TALEA (1986) FÖR FLÖJT, KLARINETT, PIANO, VIOLIN OCH CELLO
Fransmannen Gérard Grisey förknippas med den så kallade spektrala musiken. En musik han tillsammans med framförallt Tristan Murail och Michaël Lévinas under 1970- och 1980-talen kom att utveckla. Själva termen, spektralism, tog Grisey snart avstånd från då det för honom begränsade musiken och gav det klangliga en snarast vetenskaplig och avmusikaliserad konnotation: "We are musicians and our model is sound not literature, sound not mathematics, sound not theatre, visual arts, quantum physics, geology, astrology or acupuncture". Likväl, om man - som det nog är vanligare idag - tänker sig den spektrala skolan som en attityd vis-à-vis det klangliga, där ett enskilt ljud sätts under lupp och ömsom förstoras och ömsom dekonstrueras så finner man Griseys musik och konstnärliga strategier. I Talea möter vi en upprepad gest där en snabb, stark uppåtgående rörelse följs av en alltmer utdragen långsam nedåtgående motrörelse. En gest som sakta eroderar musiken och sakta transformeras till vidlyftiga arpeggion som blir till klang, snarare än melodi. Det furiosa pianosolot leder musiken till sin andra del, där det heterofona, polyfona, i Taleas första hälft blir till en mer homofon musik, som snarast gör en motsatt resa, från klang till melodi.
ESAIAS JÄRNEGARD
Medverkande
Gageego!
Ensemblen har sedan 1995 spelat modern, ofta nyskriven, kammarmusik av både svenska och utländska tonsättare. Medlemmarna spelar till vardags i Göteborgs Symfoniker, Göteborgsoperans orkester eller frilansar. I juni 2015 fick Gageego! Föreningen Svenska Tonsättares interpretpris på 50 000 kronor. I motiveringen står att ensemblen har ett stort antal uruppföranden på meritlistan och ett unikt perspektiv på två decenniers nutida konstmusikliv. Interpretpriset delas ut till musiker, körledare eller dirigenter som särskilt utmärkt sig inom nutida konstmusik. Säsongen 2015-2016 firar Gageego! 20-årsjubileum med en egen serie i Göteborgs Konserthus.