Göteborgs Konserthus A Tale Of Four Cities: 3. London

WOLFGANG IS DANCING! (2002) FÖR KLARINETT, VIOLIN OCH CELLO Ett av Albert Schnelzers solopianoverk, Danc with the Devil, har han själv beskrivit som en korsning mellan Liszt och Iron Maiden. Det fångar hans musik väl, inte minst Schnelzers faiblesse att söka korsa det groteska med det sköna, eller helt enkelt: att utan skygglappar gestalta hjärtats röst. Schnelzer har också placerats in i London-konserten av naturliga anledningar. England och framförallt London kan beskrivas som hans andra hem. Studieår tillbringades där, mängder av verk har uruppförts och inte minst: Schnelzer har fått ett stort internationellt genomslag via flera av de tyngsta institutionerna inom brittisk musik. Om verket ni får äran att lyssna till i kväll skriver tonsättaren själv: "Idén till det här stycket dök upp när jag satt och spelade igenom några Mozartsymfonier vid pianot och jag bara för skojs skull ändrade skalorna till några av dom som används i Klezmermusik. Plötsligt uppenbarade sig en bild för mig där Wolfgang sitter ensam i en taverna, inte helt nykter, och där han med mindre framgång försöker traktera sin violin. Konstigt nog är hans inspiration som bortblåst och han blir mer och mer irriterad. Plötsligt dyker det upp några gatumusikanter i lokalen och tillsammans med Wolfgang börjar dessa "jamma". Undan för undan kommer Wolfgangs inspiration tillbaka. Han blir mer och mer uppspelt. Till slut kan han inte stoppa sig själv: Wolfgang dansar!" Esaias Järnegard

VARIATIONS FÖR PIANO (1989) I likhet med …upon one note saknar inte Variations förlagor. Redan efter öppningsfrasens täta tritonus-exposé slår Coplands egna pianovariationer emot en och inte långt senare i verket skönjs passager från Anton Weberns Variationer op 27. Själv framhåller Knussen även Stravinskys variationstekniker. Knussen gör dock i allra högst grad verket till sitt eget genom att väva en rik flora utifrån ett begränsat, sex toner kort, tema. Via furiösa tangentlöpningar, yviga register och kanske inte minst de myckna kompositionsteknikerna flyr de tolv variationerna förbi i en rasande fart och ändå tycks de göra anspråk på att innefatta nästan 100 år av pianomusik, en ansats som kräver - vilket Knussen besitter - ett minst sagt virtuost handlag. Esaias Järnegard

MEMENTO (1994) FÖR STRÅKKVARTETT Den skotskfödde James MacMillans musik har ofta en påtaglig religiös prägel och patos, andliga ämnen går som en röd tråd i såväl instrumentala som vokala verk. Det är i de stora formaten MacMillan främst verkar, en rad orkesterverk under det tidiga 1990- talet kom honom att raskt hamna i blickfånget för inte minst de tunga brittiska institutionerna, men även internationellt: hans cellokonsert till Mstislav Rostropovitj säger egentligen mer än nog. I afton möter vi MacMillan i en mindre besättning, en stråkkvartett - Memento - ett minnesverk över en bortgången vän. Memento gör det genom att låna "röst" från gaelerna. Få kan besjunga de döda som gaelerna. Inte minst för en britt är deras lament en sorgeform som smälter de flesta hjärtan. I Memento hörs återkommande korta fragment av deras hjärtskärande melodier, men framförallt hur MacMillan i sitt utförande lutar sig mot den speciella form av responsorium som än idag praktiseras av gaeliska församlingar. En sång där prästen, kan man säga, stämmer kören genom att introducera såväl omkväde som stämton. En sång som även i en församling får något sällsamt innerligt över sig, i sitt överlagrade, sökande klangliga utfall. Hos MacMillan görs det mer stämningsfullt och återhållet. De kortare tystnaderna träder i förgrunden och ögonblicken av unisona stämtoner får en eftertänksam prägel, likt korta bilder av ett liv som också i valen av tonhöjder blir ett sista, privat farväl till vännen. Esaias Järnegard

LONDON; MED INSLAG AV SKÖNHET NÄR DEN NÄSTLAR SIG IN Gageego!s beställningsverk, uruppförande Den från Östergötland bördiga tonsättaren Lina Järnegard studerade och är sedan många år bosatt i Göteborg. Hennes musik har ett musikdramatiskt nav, inte minst genom den ensemble, Dråpera, som hon tillsammans med sångerskan Anna-Sara Åberg grundade redan under studietiden. Lina Järnegards musik präglas av en ljudpoetisk dragning, där brus, toner och gestik elaboreras i en sammansatt helhet. Klangligheten är påtaglig, men alltid tycks det finnas en sjungande stämma redo att brista ut. I kvällens uruppförande utgör Virginia Woolfs författarskap en inspiration. Under hösten 2016 vandrade hon i Woolfs London, vad som sipprade in och blev till klang blir vi varse i kväll: "Och alltings ändamålsenlighet, den planering och den beredskap som har utarbetats för vartenda förlopp leder liksom via en bakväg fram till ett inslag av skönhet, som ingen i dockorna har ägnat så mycket som en sekunds tanke åt. Packhuset är utomordentligt lämpligt som packhus och lyftkranen som kran. Det är där skönheten börjar nästla sig in. Lyftkranarna bugar och svänger, och det finns rytm i deras regelmässighet. Packhusets väggar är vidöppna för att släppa in säckar och tunnor, men genom dem ser man också alla Londons tak, dess master och tornspiror och de omedvetna, kraftfulla rörelserna bland de män som lyfter och lossar…" (ur essän Londons hamn av Virginia Woolf) Esaias Järnegard

…UPON ONE NOTE - AFTER HENRY PURCELL (1995) FÖR KLARINETT, VIOLIN, CELLO OCH PIANO Oliver Knussens musikgärning delas snarast lika mellan dirigering och komponerande. Karriären påbörjades i strålkastarljuset i de tidiga tonåren med en bejublad första symfoni (sedermera struken ur hans verkförteckning) där han även själv tog plats på dirigentpulten. Sedan dess har chefdirigentroller och en strid ström av kompositioner sett dagens ljus i en karriär som troligen hör till en av de mest profilerade av i dag. Under kvällens konsert möter vi två mindre verk, två kompositioner där Knussens relation till musikhistorien tas om hand på två skilda vis, men ändå i en sammanbindande strategi: assimilering. Upon one note är en lek med Purcells dryga 300 år gamla fantasi. Purcells förlaga inleder verket, endast skild i vissa oktavförflyttningar och klangliga skuggningar, men kvickt leds lyssnaren - omhuldad av ett upprepat ett-struket c - in i en sinnrik och lekfull värld där Knussens hantverk briljerar i såväl klangfärg som rytmisk och tonal förskjutning. Mot slutet återförs hastigt Purcells musik och i avstannande klingar det av likt originalmanuskriptet, så när som på en dubblering av just "one note", ett-strukna c. Esaias Järnegard

FLUX (2007) FÖR VIOLA Endast 15 år gammal reste Fujikura till Dover, England. Sedan dess har han blivit kvar på de brittiska öarna, närmare bestämt i London, men hans musik färdas vida kring. En musik som ofta beskrivs som fångande det poetiska i tillvaron. I det åsyftas en förkärlek för att i musikalisk gestik, men också form rikta intresset mot såväl mönster, strukturer och erfarelser i det mänskliga. Om det så är hur ett embryo växer till foster i kvinnans mage eller att fånga känslan av ett äpple som gnids mot kinden. I kvällens Flux påbörjas verket i en till synes banal tanke - inga fler pizzicaton (en teknik Fujikura annars är svag för)! I stället inleds musiken genom att föreställa sig stråkarmen gnidande längs en imaginär klangkropp. Endast senare i kompositionsprocessen låter han stråken interagera med strängen, med vänsterhandens förflyttningar. Strategin ger musiken en flytande karaktär, det är som om stråken nästan svävar och i själva verket sjunger den. Passagevis är stråkrörelsen och dess placering det som definierar de resulterande klangerna, snarare än noterna som musikern följer. Esaias Järnegard

TRIO (1992) FÖR KLARINETT, VIOLIN OCH CELLO Londonfödda men i dag Berlin-boende Rebecca Saunders är sedan 1990- talet en av de brittiska öarnas kanske mest tongivande tonsättare, framförallt på de centraleuropeiska konsertscenerna. Musiken karaktäriseras av sköra och poetiska klanger. Isolerade ögonblick av frenetisk aktivitet ställs mot snarast tysta, drivande ljudrester. Under senare år har dessa öar av material kommit att alltmer vävas in i överlagrade skikt där för- och bakgrund sakta transformerar såväl musik som lyssnare. Det är en ofta glasklar musik, men där lyssnaren blir anbefalld att illusoriskt sväva mot källan: det är som om musiken omfamnar eller ber lyssnaren, ljuvt, att komma nära, nära. Klangpaletten är ofta reducerad och musiken skulpteras utifrån tystnaden som omger den. Kvällens verk tillhör ett av hennes tidigare alster, men redan här syns rörelsen mot senare verks mer uttalade, ljudytor (som hon själv benämner dem). Esaias Järnegard

ARCADIANA (1995) FÖR STRÅKKVARTETT Med Arcadiana skrev sig Thomas Adès tidigt in på de stora konsertscenerna, en kvartett där en ungdomlig frimodighet utan att drabbas av hybris eller lättsinne lyckas väva samman en intrikat värld av musik och stämningar. Första satsen kastar oss ut i ett dunkelt Venedig "Venezia notturno" där Lizsts sobra Gondola-musik gör sig påmind i ondulerande arpeggion och växlande motiv i en ut- och inglidande duett mellan de två fiolerna. I andra satsen blir musikalludering uppenbar då lyssnaren som i ett trollslag tycks befinna sig i Mozarts Trollflöjten, vi hör ett eko av Papageno vid upprepade tillfällen och när Nattens drottning citeras är det inget tvivel om saken. I tredje satsen fortsätter fabuleringen av musikhistorien, men här i en berusad (pizzicatodroppande) eller kanske utsträckt erinran från en av Schuberts allra mest kända sånger Auf dem Wasser zu singen. Pianostämmans berömda inledning utgör satsens epicentrum och återkommer i skiftande skepnader, om än dock aldrig mer än doftande av originalet. När fjärde satsen abrupt slår an är vi i tangons värld, en robust, ömsom klumpig och stapplande musik som nästan mer grymtar än sjunger. Efter ett accentuerat pizzicato flyter musiken vidare in i en parafras på Debussys pianopärla L'île de joyeuse i Arcadianas femte sats, en kort passus där de snabba arpeggiona bildar fonden mot en melodisk rörelse som för musiken bort från Debussy och in i sjätte satsen, Albion, som inleds med ett ensamt g, som växer in i ett Ess-ackord. En inledning som - för den klassiske lyssnaren - för tankarna till Elgars Nimrod. En stämning som Adès håller kvar lyssnaren i, i denna, till karaktären, sentimentala del som - för att understryka detta - ebbar ut i ett oförlöst ackord. Suspensen bildar bro till den sista satsen, Lethe, glömskans gudinna i Grekisk mytologi men också namnet på det vattendrag vilket under antiken sades rinna i underjorden och ur vilken den som drack förlorade allt minne. I Arcadianas avslutande del är det som om musiken återförs till öppningssatsens mer försiktiga och formlösa klanglighet. De sista takternas skira, flageoletta karaktär kanske kan ses som en musikalisk gestaltning av en planlöst roende människa som färdas allt längre och längre bort längs glömskans flod. Esaias Järnegard

Ensemblen har sedan 1995 spelat modern, ofta nyskriven, kammarmusik av både svenska och utländska tonsättare. Medlemmarna spelar till vardags i Göteborgs Symfoniker, Göteborgsoperans orkester eller frilansar. I juni 2015 fick Gageego! Föreningen Svenska Tonsättares interpretpris på 50 000 kronor. I motiveringen står att ensemblen har ett stort antal uruppföranden på meritlistan och ett unikt perspektiv på två decenniers nutida konstmusikliv. Interpretpriset delas ut till musiker, körledare eller dirigenter som särskilt utmärkt sig inom nutida konstmusik. Säsongen 2015-2016 firade Gageego! 20-årsjubileum med en egen serie i Göteborgs Konserthus och den har följts av en ny serie 2016-2017 med fyra europeiska huvudstäder som teman: Rom, Paris, London och Berlin.