Göteborgs Konserthus Pack your BAGS

Få har satt så djupa avtryck i Sveriges musikliv som Johann Helmich Roman (1694-1758). Just Drottningholmsmusiken har använts om och om igen som signaturmelodier, eller på andra sätt i radio och tv samt även av svenska hovet. Den skrevs till Adolf Fredrik och Lovisa Ulrikas bröllop 1744. De var ett ovanligt kulturellt par för sin tid och Sverige var ett kulturellt bakvatten som Roman kämpade för att få att blomma. Lovisa Ulrika påstod att det svenska hovet bestod av en döv kapellmästare, en halt dansmästare, en lytt fäktmästare och en blind hovmålare. Tyvärr hade hon i princip rätt om Roman. Han fick glassplitter i örat och blev sen skadad en gång till och detta hände redan när han var barn. Trots detta var Roman ett ovanligt musikaliskt begåvat barn och lärde sig förvånande snabbt att spela fiol. Han kom snart att spela i hovkapellet, men det räckte inte för Roman som ville lära sig mer. Den unge musikern skrev ett brev till Karl den XII som just då var i Bender och inte hade någon brådska att komma hem. I brevet frågade Roman om han fick åka till London för att förkovra sig. Det fick han och där stannade han i fyra år, lika länge som Karl den XII i Turkiet. Kungen lämnade inte landet förrän osmanerna ställt till med kalabaliken i Bender och Roman återvände inte hem förrän han uttryckligen beordrades att göra det. Han hade säkert haft mycket roligt i London och fick bland annat möjligheten att spela i själve Händels orkester. Senare blev det ytterligare utlandsvistelser för Johann Helmich Roman, där han kom så långt bort som Tyskland och Italien. Under två år fick han ta del av de senaste musikströmningarna i Europa där barocken höll på att ge vika för den nya galanta stilen. När beställningen för Drottningholmsmusiken kom hade Romans hustru just dött i barnsäng. Det behövdes mycket musik till bröllopet, cermonierna var många och långa. Denna fantastiska musik var det sista Roman orkade med innan han drog sig tillbaka till sin svärfars gård, Haraldsmåla i Småland. KATARINA A KARLSSON

Georg Philipp Telemann (1681-1767) förnyade synen på musiken i sin tid. På 1700-talet fanns inga offentliga konserthus, men Telemann lyckades ändå göra musik tillgänglig för vanliga människor, de utan privilegier och pengar. Dessutom ägde en upphovsman inte sina verk som idag, något Telemann också försökte förändra. Så här beskriver han själv sin musikaliska utveckling: ”Först kom den polska stilen, följd av den franska, kyrko-, kammar- och operastilar och till sist den italienska stilen som sysselsätter mig mer än de andra.” Det som så småningom blev frukten av stilarna var en ny, egen, kallad den tyska blandade, den som troligen Roman också mötte på sina resor i Europa på 1730-talet, det vill säga en orientering mot rokoko utan att för den skull bli det. Men genom Telemanns karriär hörs alla möjliga influenser, alla kombinerade med konstfärdig kontrapunkt. Berömmelse och framgång fick Telemann uppleva under sitt liv. Kritikerna tyckte att han var bland de allra bästa tonsättarna, även jämfört med Bach och Händel. Skolor och lärare använde mer eller mindre hans verk som exempel på hur musik skulle skrivas. Populariteten höll i sig under hela 1700-talet men dalade snabbt efter det. En 1800-talskritiker menade att Telemann hade skrivit för mycket musik för att det skulle kunna vara bra. Den logiska kullerbyttan löd ungefär – den som skriver mycket musik kan inte samtidigt skriva mästerverk! Den märkliga icke-logiken fick stor spridning i musikkretsar. Man jämförde hans musik med Bachs, trots att de båda hade helt olika mål och mening med sin musik. Telemann var vid jämförelsen förstås ”mindre religiös”, och även det räknades som en av hans brister. Under 1900-talets andra hälft uppskattades Telemanns musik mer och mer och idag är vi många som njuter av att bada öronen i den glädje och livslust som hans musik sjuder av. KATARINA A KARLSSON

Antonio Vivaldi (1678-1741) var som så många tonsättare även lärare. För en del tycks detta vara en nödvändig plåga, andra har fått sina finaste idéer som lärare och det verkar vara fallet med Vivaldi. Mycket har skrivits om denne rödhårige, avhoppade präst som undervisade på ett barnhem för flickor. Innan hans orkesterverk De fyra årstiderna blev populärt att spela i allt från konsertsalar till shoppingcenter ansågs han under lång tid vara en av de mindre viktiga tonsättarna. I det svenska uppslagsverket Nordisk Familjebok 1913 får den franske 1800-talstonsättaren Hector Berlioz ett helt uppslag som ”världens bäste tonsättare” medan Vivaldi får en halv spalt – ”hans violinkompositioner äga ännu visst värde”. Idag är han en av världens mest framförda barocktonsättare och det är inte minst hans operor som ”äger visst värde” och mer än så, de överglänser det mesta i sin genre. Inte mindre än 22 operor har bevarats till vår tid och fragment av många andra. Il Giustino är en av dem. Den handlar om en bondpojke som kommer till storstaden och till slut blir kejsare. Som människa var Vivaldi tydligen besvärlig, han var känd för sin fåfänga. Googlar man kommer ett underbart porträtt upp med volangprydd, uppknäppt skjorta, röd rock, lockig peruk och ett själfullt, androgynt ansikte. Han berättade en gång att han publicerat 17 samlingar av sin musik, men då dubblade han i stort sett antalet. Många operor skrev han som sagt, men kanske inte 94, som han påstod. Han var också mer intresserad av pengar än de flesta. Dels dyker frågan ofta upp i hans brevväxlingar, dels finns vittnesmål från besökare. Men som tonsättare var han en furie, hans entusiasm sinade aldrig, inte ens på gamla dagar. Ändå var han mer känd som musiker än som tonsättare. På sätt och vis råkade han ut för samma idiotiska logik som Telemann – ”Den som spelar så bra kan inte samtidigt vara en bra tonsättare”. Ett ögonvittne berättade om hans skrämmande spelteknik. Fingrarna var så nära varann på greppbrädan att ett grässtrå på högkant inte skulle fått rum mellan dem, han spelade på alla fyra strängarna samtidigt även i höga lägen och detta med en omöjlig snabbhet, plus att han kunde dämpa de strängar han inte ville skulle klinga med på samma gång. En annan kritiker menade också att Vivaldi var för snabb, vild och oregelbunden. Detta är väl precis det som både publik och musiker uppskattar hos Vivaldi idag. KATARINA A KARLSSON

Med Luigi Boccherini (1743–1805) kommer vi helt och hållet över till den galanta stilen, ren, blommande rokoko. Ordet kommer från det franska ordet Rocaille som betyder stenträdgård, alltså en sorts mosaik. Det handlar om att lägga in dekor överallt där det går, modellera och snida av alla skarpa hörn, ersätta det med snäckor, löv, fåglar, förgyllning, vitt och pastell, fresker, överraskningar och dramatik. När ordet ”rokoko” kom i användning var modet redan över och förlöjligades genom själva upprepningen av ”koko”. Det förekom inom alla konstriktningar från måleri till porslin, skulptur, arkitektur och musik. I Italien, Boccherinis hemland, var det framför allt det unika Murano-glaset som representerar Italiens bidrag till rokokostilen. I musik handlar det om att förenkla melodierna. Det stränga användandet av kontrapunktiska regler och polyfoni bryts ned och melodierna blir så att säga trallvänliga. De ska kunna stå för sig själva, vara tillräckligt intressanta för att fånga örat och inte fördunklas av fugerande motrörelser eller annat kompositionstekniskt lull-lull, vilket verkar en smula konstigt, eftersom rokoko i andra sammanhang är lull-lull så det stänker om det. 141 stråkkvintetter av Boccherini finns utgivna. Fram till 1949 när Quintetto Boccherini bildades var de i stort sett okända. Boccherini var själv var cellist liksom sin far. Båda fick anställning i Wien när Luigi bara var 14 år. Så småningom hamnade Boccherini i Spanien, där han tillbringade större delen av sitt liv. Hans bidrag till rokokons kammarmusik är att ge cellon mer utmanande stämmor. Eftersom han var en så lysande musiker visste han vad instrumentet kunde ge och utnyttjade cellons högre register mycket mer än tidigare och samtida tonsättare. KATARINA A KARLSSON

Barockakademin Göteborgs Symfoniker bildades runt 2008 och består av ett 20-tal musiker som drivs av lusten att utforska och levandegöra musik från 1600- och 1700-talen. Konsertmästare är Terje Skomedal. Ensemblen har gjort ett flertal konserter genom åren med gästande solister och barockspecialister, som Iwona Muszynska (violin), Takashi Watanabe (cembalo), Stefano Veggetti (cello) och Philippe Pierlot (viola da gamba). Förutom en rad konserter i Göteborgs Konserthus har Barockakademin också spelat på Auktionsverket i Göteborg, Kulturbruket på Dal och ett flertal andra platser i Västra Götaland. I mars 2022 spelade BAGS in en skiva för BIS med den italienske sopranisten Nicolò Balducci.