Göteborgs Konserthus Benedetti spelar Sjostakovitj

Evenemanget har ägt rum. Göteborgs Symfoniker, Thomas Søndergård Dirigent, Nicola Benedetti Violin

Speltid ca: 2 t inkl paus Scen: Stora salen
420 kr Student 100 kr Grupprabatt 30 kr/biljett (minst 15 personer)

Evenemanget har ägt rum

”Det var oerhört spännande att se och höra Nicola Benedetti i ett djärvt framförande som levde i kroppen och förenade violinens sensträngar med solistens nervsystem.” (Hilary Finch, The Times)

Djärvhet och nyfikenhet kännetecknar brittiska violinisten Nicola Benedetti, född i Skottland med rötter i Italien. Hon spelar lika gärna Vivaldis Årstiderna som ett nytt stycke av Turnage eller ett beställningsverk av jazztrumpetaren Wynton Marsalis. Dessutom spelar hon de stora violinkonserterna med de främsta, exempelvis Sjostakovitjs första violinkonsert med London Symphony Orchestra och Valerij Gergijev för en jättepublik på Trafalgar Square.

Samma konsert spelar hon i Göteborg där dirigenten Thomas Søndergaard också levererar Tjajkovskijs femte symfoni, den med det stora och ohöljt romantiska hornsolot.

Introduktion till konserten

Kostnadsfri introduktion en timme innan konsertstart med musiker från Symfonikerna.

Årets bästa skiva

Musikrevyn i SR P2 har utsett Nicola Benedettis skiva till bästa skivan under 2016! Här spelar hon bland annat Sjostakovitjs violinkonsert som vi får nöjet att höra live här i Göteborgs Konserthus.

Program

NOCTURNE UR KUNG KRISTIAN II Sibelius skrev en hel del musik till teatern under sin karriär och även om det ofta handlade om kortare satser och illustrerande eller stämningsskapande passager så utformade han den musikaliska gestaltningen med säker fingertoppskänsla. Tänk bara på den kongeniala musiken till Nobelpristagaren Maurice Maeterlincks ödesmättade triangeldrama Pelléas och Mélisande eller den bitterljuva Valse triste till Arvid Järnefelts drama Döden (Kuolema). Till Sibelius tidiga verk för teatern hör skådespelsmusiken till Kung Kristian II av författaren Adolf Paul (1863-1943), bördig från Brommö i Vänern men av tysk-italiensk härstamning och uppväxt i Finland. Han var under större delen av sitt liv verksam i Berlin där han rumlade med August Strindberg och Edvard Munch på Zum schwarzen Ferkel ("Det lortiga ungsvinet", där Heinrich Heine och Robert Schumann tidigare varit stamgäster). Sibelius och Adolf Paul lärde känna varandra vid Helsingfors musikinstitut där de båda studerade för tonsättaren och pianisten Ferruccio Busoni. Som författare var socialisten Adolf Paul djärv och radikal - en rebell som chockerade med våld och sexualitet i sina böcker. Hans novellsamling The Ripper om Jack Uppskäraren refuserades av Bonniers för att den var för obscen. Det historiska skådespelet Kung Kristian II däremot, om "Kristian Tyrann" och Stockholms blodbad 1520 (skildrat i svitens ballad), gick hem hos den breda befolkningen och hyllades med stående ovationer vid premiären i Helsingfors 1898. Sibelius satte efteråt samman fem episoder till en svit med en nykomponerad nocturne avsedd för kärleksscenen mellan Kung Kristian och Dyveke, en kvinna av folket. Stefan Nävermyr

VIOLINKONSERT NR 1 A-MOLL OP 77 Nocturne Scherzo Passacaglia: Burlesque År 1948 kom Zjdanov-dekretet - en stalinistisk kritik av "formalism" i musiken - skriven av den ideologi- och kulturansvarige Andrej Zjdanov, en av Stalins nära medarbetare. Två år tidigare hade samma sak skett inom litteraturen. Formalismen var ingenting annat än den modernism som vuxit fram i väst, och den dömdes ut för att vara degenererat borgerlig. Återigen drogs tumskruvarna åt i Sovjetunionen. Dmitrij Sjostakovitj höll just då på att arbeta med finalsatsen i sin första violinkonsert. För honom innebar det ingenting annat än en katastrof. Ändå: vittnen har berättat att Sjostakovitj visade hur långt han kommit med violinkonserten när dekretet publicerades. Violinen spelade halvnoter före det stället - och fortsatte att göra det också efter. Ingenting hade förändrats. Men i Sjostakovitjs liv förändrades saker snabbt. På en tonsättarkongress fick han göra avbön offentligen, och han lovade att framöver skriva för folket och enligt partiviljan. Han sparkades från Leningradkonservatoriet samma år och förlorade möjligheter till försörjning - i stället fick han bland annat skriva musik till filmer som hyllade Stalin. Violinkonserten fick vila sju år innan den kunde plockas fram igen efter Stalins död (1953). David Ojstrach uruppförde den 1955. Det finns flera anledningar till att verket fick läggas undan. En har att göra med den "pessimism" som kännetecknar delar av verket, till exempel första satsens nattliga musik eller det envetna mönster i passacaglian som skapar en värld där allt tycks förutbestämt. En annan är inslagen av judiska teman, vilket återkommer också i andra verk från den här tiden - i skarp motsättning till den antisemitiska kampanj Stalin drog igång mot slutet av 1940-talet (just "formalism" har också varit en antisemitisk speglosa inom nationalsocialismen). Också den vassa ironin i andra och tredje satsen, scherzot och burlesken, bör ha varit djupt problematisk för den stalinistiska estetiken. Konserten är ett uthållighetsprov för solisten. Men det kunde ha varit ännu värre: Under repetitionerna inför uruppförandet ska Ojstrach ha bett Sjostakovitj att lägga in några takter utan soloinstrumentet i början av burlesken. Då kunde violinisten i alla fall få tid att torka bort svetten ur ansiktet. "Naturligtvis, naturligtvis, hur kommer det sig att jag inte tänkte på det?" blev svaret. Det Zjdanov inte lyckades med hade Ojstrach framgång med - att ändra på Sjostakovitjs komposition. Erik Wallrup, musikkritiker SvD

Paus 25 min

SYMFONI NR 5 E-MOLL OP 64 Andante. Allegro con anima Andante cantabile, con alcuna licenza Valse: Allegro moderato Finale: Allegro maestoso. Allegro vivace Det var svårt för Pjotr Tjajkovskij att komponera den femte symfonin, hans näst sista, som till slut uruppfördes i S:t Petersburg i november 1888. Han kände ingen inspiration. Man får inte glömma att han höll på med andra verk vid samma tid, som den stora operan Spader dam uruppförd 1890. I ett brev till brodern Modest undrade han om han i själva verket gjort sitt vad gällde musikskapande. Allteftersom arbetet fortskred blev han mera hoppfull. Efter uruppförandet och publikens svala reaktion började han tvivla igen. Men när den därefter framfördes i Moskva och, efter några ändringar, i Hamburg i mars 1889 med tonsättaren själv som dirigent, kände han sig äntligen lugn och nöjd: "Musikerna tog till sig musiken mer och mer för varje speltillfälle och var riktigt entusiastiska på de sista repetitionerna och konserten. Jag tycker om den igen." Femte symfonin är liksom den fjärde en "ödessymfoni" enligt Tjajkovskij själv. Men i den fjärde, som skrevs elva år tidigare, hade han bara ibland använt ett ledmotiv som han beskriver för brevväninnan Nadezjda von Meck: "Det representerar ödet, den oundvikliga makt som gäckar vår längtan efter lyckan…". I femte symfonin går han längre. Här finns "ödesmotivet" i varje sats i olika former. Till en början dovt och tragiskt i låga klarinetter, fagotter och stråkar. Så följer ett rastlöst tema i allegrotempo. Tjajkovskij beskriver det som "tvivel, klagan, föraningar". Men ett valstema bryter optimistiskt. En lyrisk melodi i hornstämman inleder andra satsen åtföljt av ett oboetema, "som en stråle av ljus", även utvecklat i klarinett, fagott och stråkar. Det blir en kamp mellan detta ljusa och det hotfulla ödestemat. I tredje satsen fortsätter Tjajkovskij med en nästan naiv vals i hela orkestern i stället för ett sedvanligt scherzo. Korta, hetsiga toner avbryter. I sista takterna dyker ödesmotivet upp svagt och kusligt. I finalsatsen sker ett slags apoteos. Ödesmotivet omvandlas till en stolt och heroisk marsch som återkommer genom satsen i varierande form med avbrott för snabba, dramatiska avsnitt. Denna triumfmarsch förkroppsligar dock enligt tonsättaren en "fullständig kapitulation inför ödet eller försynens outgrundliga styrning". Kanske var det ödet som till sist gav Tjajkovskij "nycklarna" till denna hans känsloladdade, personliga och spännande symfoni. Efter bara några få framföranden ansågs den vara ett av hans mest betydande orkesterverk. Och det gäller än idag. Gunilla Petersén

Medverkande

Göteborgs Symfoniker har kallats "En av världens mest formidabla orkestrar" av The Guardian och har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Sedan 2013 är den respekterade och efterfrågade amerikanen Kent Nagano förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han ledde Symfonikerna på framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland 2015. Göteborgs Symfoniker driver också en omfattande verksamhet för barn, inklusive det årliga musiklägret Side by Side by El Sistema, samt erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se. Dessa konserter kan också ses på mobiler och surfplattor via egna appar. Hösten 2017 inträder finske Santtu-Matias Rouvali som orkesterns chefdirigent. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, senast en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent.

Danske Thomas Søndergård är en av vår tids mest eftersökta nordiska dirigenter. Han är chefdirigent för BBC National Orchestra of Wales och förste gästdirigent för Royal Scottish National Orchestra. 2009-2012 var han chefdirigent för Norska radioorkestern. Innevarande säsong framträder han för första gången på Bayerska statsoperan och Deutsche Oper Berlin samt med London Philharmonic Orchestra och London Symphony Orchestra. Han återvänder till Oslofilharmonin, Danska Radions symfoniorkester, Orchestre National du Capitole de Toulouse och Kungliga filharmonikerna i Stockholm. Bland projekten med den skotska orkestern finns Sibelius violinkonsert med Janine Jansen och med orkestern i Wales turné och inspelning av Stravinskys Eldfågeln komplett. Bland orkestrar han samarbetat med de senaste säsongerna finns Gewandhausorkestern i Leipzig, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Mahler Chamber Orchestra, Philharmonia Orchestra och Bambergs symfoniorkester. I Amerika har han bland annat dirigerat Toronto Symphony Orchestra, Atlanta Symphony Orchestra och Houston Symphony Orchestra. När han gästade Sveriges Radios symfoniorkester hyllades hans tolkning av Nielsens femte symfoni: "I nivå med tidigare pionjärtolkningar av Nielsens symfoni… det är svårt att finna en bättre tolkning" (Dagens Nyheter). 2015 gavs den första inspelningen ut med Thomas Søndergård och BBC-orkestern i Wales, Sibelius symfonier nr 2 & 7 (Linn Records). Bland hans övriga skivinspelningar finns violinkonserter av Sibelius och Prokofjev med Vilde Frang (EMI) och Poul Ruders Pianokonsert nr 2 med Vasilij Primakov (Bridge Records).

Skotska Nicola Benedetti är en av de mest eftersökta violinisterna i sin generation. Hennes förmåga att fängsla publiken med sin djupa musikalitet och dynamiska närvaro i kombination med hennes dragningskraft som en profilstark företrädare för klassisk musik har gjort henne till en av vår tids mest inflytelserika klassiska artister. Innevarande säsong samarbetar hon med orkestrar som London Philharmonic, Israels filharmoniker, Frankfurts radioorkester, City of Birmingham Symphony Orchestra, Royal Scottish National Orchestra och San Francisco Symphony. Nicola Benedetti kommer efter uruppförandet också att spela Wynton Marsalis violinkonsert med Gewandhausorkestern i Leipzig, Nederländska radiofilharmonin och National Symphony Orchestra i Washington. Bland dirigenter hon samarbetat med finns Vladimir Ashkenazy, Jiri Belohlávek, Stéphane Denève, Christoph Eschenbach och Valerij Gergijev. Nicola Benedetti framträder också regelbundet med pianisten Alexei Grynyuk på festivaler och i ledande konserthus samt i andra kammarmusikkonstellationer. Att utveckla unga talanger och värna om musikutbildningen ligger henne starkt om hjärtat. 2010 blev hon "Big Sister" för projektet Big Noise som drivs av Sistema Scotland, inspirerat av El Sistema i Venezuela. Där är hon både styrelseledamot och lärare. Nicola Benedetti har exklusivt skivkontrakt med Decca där hennes senaste inspelning är violinkonserter av Sjostakovitj och Glazunov som berömts av kritikerna. The Times skrev: "Detta fängslande framförande av Sjostakovitjs första violinkonsert är Nicola Benedettis hittills bästa inspelning".

Frågor? Hör av dig till biljettkontoret
Kontrabasisten Jenny Rydeberg spelar på sitt instrument i ett rött sammetsrum

Ge ditt liv konsertmagi!

Ett abonnemang i Göteborgs Konserthus ger dig oförglömliga upplevelser och rabatterat biljettpris. Dessutom många andra att dela upplevelserna med.

Abonnemang 2023-2024