Göteborgs Konserthus Boris Godunov – Musorgskijs mästerverk

BORIS GODUNOV Opera i sju scener från 1869 (urversionen), libretto av tonsättaren efter Aleksandr Pusjkin och Nikolaj Karamzin 1. Utanför klostret Novodjevitji i Moskvas södra utkant 2. Boris kröning i Marie Himmelfärdskatedralen i Moskva 3. I munken Pimens cell i Tjudovklostrets gravkrypta i Kreml 4. Ett värdshus vid litauiska gränsen PAUS 5. Klockkammaren i Kreml 6. Utanför Vasilijkatedralen i Moskva 7. Boris död i duman (rådet) i Kreml 1598 kröntes den verklige Boris Godunov till Rysslands tsar. Han efterträdde Fjodor I som var son till Ivan IV ("den förskräcklige"), som i ett anfall av sinnesförvirring slagit ihjäl den egentlige tronarvingen Ivan. Fjodor I, som var både mentalt och fysiskt handikappad, tillträdde 1584, men han behövde en förmyndarstyrelse om fem personer vid sin sida som styrde landet, och en av dessa var Boris Godunov vars syster Irina var gift med Fjodor. Boris var inte lika högättad som sina bojariska medregenter, han var av tatariskt ursprung, och hade många fiender hos adeln som ville att Rurikdynastin skulle fortsätta härska över Ryssland som den gjort i landets olika delar sedan 800-talet. Men när styrelsens mäktigaste man, Fjodors morbror Nikita Romanov, avled blev Boris Godunov alltmera inflytelserik. Det var i själva verket han som ensam styrde Ryssland under Fjodors tio sista levnadsår. Enligt flera krönikor lär han ha styrt landet väl, med lugn och ordning och kloka och välbetänkta beslut, stödd av de breda folklagren och kyrkan, där han inrättade patriarkatet i Moskva. Men han hade många maktlystna fiender och när Fjodors nioårige bror Dmitrij - den egentlige arvprinsen efter honom - påträffades död i Uglitj i Sibirien 1591 uppstod ett allt starkare rykte att Boris Godunov låg bakom mordet. Han tillsatte dock en undersökningskommission och blev förklarad oskyldig. Kring 1600 dök de första ryktena upp om den så kallade falske Dmitrij. 1603 flydde munken Grigorij Otrepjev från Tjudovklostret. Han utgav sig för att vara den dödförklarade tsarsonen Dmitrij, trots att den intrigante bojarledaren Vasilij Sjujskij vidhöll att Fjodors bror verkligen mördats. Man kan förstå att man dessa år kallade det som hände i landet för "Den stora oredan". Även torka med efterföljande hungersnöd och stora bränder i Moskva gjorde att landets fattiga bönder och stadsbor revolterade. Efter Boris Godunovs död 1605 (kanske av förgiftning) dök den falske Dmitrij upp i Moskva med starkt stöd av Polen. Han mördade Boris son, tronpretendenten Fjodor (II) och dennes mor, och tog över tsarmakten. Dmitrij mördades i sin tur efter ett år av Sjujskij som lät utropa sig till tsar, men som störtades av polackerna efter fem år. Dessa var nu Rysslands herrar och styrde fram till 1613 då ett nationellt uppror kastade ut dem och satte upp den 17-årige Michail Romanov på Rysslands tron. Den romanovska ätten härskade sedan fram till revolutionen 1917. Det material i Nikolaj Karamzins ryska historie-berättelser i tolv band (1816-1829) som Aleksandr Pusjkins drama från 1825 och Modest Musorgskijs libretto utgick från till operan Boris Godunov i urversionen från 1869 - här framförd konsertant - var fortfarande Borisfientligt. Att Boris Godunov misstänks för att ha låtit mörda tsarevitj Dimitrij ligger i operan till grund för "den fantastiska själsskildringen av en av samvetskval till döds pinad människa", som tillsammans med en storartad beskrivning av gamla Ryssland, av det ryska folket och dess folksjäl, gör Musorgskijs opera till ett ändå starkt och trovärdigt tidsdokument. Modest Musorgskij och de övriga tonsättarna i gruppen "De fem" ville i sitt program befria rysk musik från västeuropeiskt inflytande. Ryska folkvisor och folkdanser, som tidigare använts i en västerländskt "friserad" form skulle nu återuppstå i sin ursprungliga rytmik och harmonik för att ge musiken en nationell färg. Vad gällde operan, som hittills dominerats av italienska förebilder, skulle den nu föras närmare den ryska texten och det dramatiska skeendet och man letade efter nationella, historiska ämnen. Musorgskij skrev mest pianomusik, sånger, kör- och orkestermusik och påbörjade flera operor utan att fullborda dem. Mycket på grund av en svår alkoholism som till sist tog hans liv 1881. Men han fullbordade sin stora opera Boris Godunov 1869 och skickade in den för bedömning av direktoratet för de kejserliga teatrarna i S:t Petersburg våren 1870. Inte förrän ett år senare fick han ett avböjande svar. Så han påbörjade en egen revidering där han delade in verket i prolog och fyra akter, lade till nya scener inom akterna, nya sånger och den av direktoratet efterfrågade baletten och en kvinnlig huvudperson i en kärlekshistoria mellan den falske Dmitrij och den polska prinsessan Marina - byggd på verkligheten, men inte på Pusjkins drama. Denna version kallades "originalversionen", men den refuserades för att man inte fick framställa en tsar på operascenen. Förbudet togs bort 1874 och "originalversionen" gavs 26 gånger på Mariinskijteatern i S:t Petersburg - till året efter tonsättarens död - med framgång hos publiken men inte hos kritikerna. Flera inslag hade då tagits bort i akterna II-IV. Operaledningen fruktade nämligen de revolutionära tendenserna i verket och det uppfördes inte fler gånger. Tonsättarens musik var också före sin tid i dess expressivitet, harmonik och avancerade orkesterbehandling. Han hyllade uttryckets sanning i musiken, där han ofta inspirerades av det mänskliga (ryska) talet som han tyckte hade egna musikaliska regler. 1882-1896 härskade alltså den stora tystnaden kring operan Boris Godunov. Elva år efter Musorgskijs död började hans vän Nikolaj Rimskij-Korsakov revidera omfattande delar av dennes verk, däribland operan Boris Godunov. Nu blev Musorgskijs musikdrama en stor romantisk opera med Rimskij-Korsakovs "färgrika, ljusa instrumentation, harmoniska och rytmiska finesser och en akt- och scenindelning som inte stämde med Musorgskijs genomkomponerade musikflöde." Det var inte längre Musorgskijs opera med tonvikt på skildringen av det ryska folket och tsar Boris gripande personskildring i alla dess mänskliga faser. I stället blev operan "en serie måleriska, kulinariskt instrumenterade tablåer - historieplanscher" när Rimskij-Korsakov komponerade om och strök ner. Men den gjorde succé i det skicket och spelades ofta världen runt tills den ryske musikvetaren Pavel Lamm började intressera sig för källkritisk forskning med följden att Musorgskijs version från 1869 kunde ha världspremiär 1928 i Leningrad och snart också i Moskva och på institutioner utanför Ryssland, till exempel 1935 på Sadler's Wells i London. Även polskamerikanske tonsättaren Karol Rathaus och Dmitrij Sjostakovitj gjorde egna rekonstruktioner på 1950-talet och 1975 kom en version av David LloydJones. Vid dessa framföranden används en senare utgåva, en så kallad "Urtext". Med dess många körer, stora orkester och Musorgskijs inkännande musikaliska tolkningar av såväl titelrollen Boris Godunov och övriga större och mindre roller, går det också utmärkt att ge denna fascinerande ryska opera konsertant! Gunilla Petersén

Göteborgs Symfoniker har kallats "En av världens mest formidabla orkestrar" av The Guardian och har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Sedan 2013 är den respekterade och efterfrågade amerikanen Kent Nagano förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han ledde Symfonikerna på framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland 2015. Göteborgs Symfoniker driver också en omfattande verksamhet för barn, inklusive det årliga musiklägret Side by Side by El Sistema, samt erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se. Dessa konserter kan också ses på mobiler och surfplattor via egna appar. Hösten 2017 inträder finske Santtu-Matias Rouvali som orkesterns chefdirigent. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, senast en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent.

Amerikanske Kent Nagano blev 2006 chefdirigent för Montreals symfoniorkester och 2015 konstnärlig ledare för Hamburgs statsopera och filharmoniska orkester. Sedan 2013 är han förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och tillsammans har de bland annat turnerat i Kina samt framfört Sibelius sju symfonier vid firandet av tonsättarens 150-årsdag. Nyligen utgavs också den första volymen i en serie med orkestermusik av Richard Strauss, En alpsymfoni, på Farao Classics. 2006-2013 var Kent Nagano konstnärlig ledare för Bayerska statsoperan i München.Tillsammans med Montreals symfoniorkester har han bland annat framfört Mahlers och Beethovens symfonier, operor av Wagner samt konsertserier med musik av Dutilleux och Boulez. Som gästdirigent har Kent Nagano framträtt med flera av världens ledande orkestrar. Bland aktuella orkestrar han samarbetat med finns Münchens filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony Orchestra, Tonhalle-orkestern i Zürich och Santa Cecilia-orkestern i Rom. En viktig period i Kent Naganos karriär var hans tid som konstnärlig ledare och chefdirigent för Deutsches Symphonie-Orchester Berlin 2000-2006. Han utsågs sedan till orkesterns hedersdirigent. Kent Nagano har också varit chefdirigent för operan i Los Angeles. Han tillbringade sin första yrkesverksamma tid i Boston där han arbetade vid operan och som assisterande dirigent till Seiji Ozawa hos Bostons symfoniorkester. Kent Naganos framgångar i USA ledde till europeiska utnämningar: konstnärlig ledare för Nationaloperan i Lyon (1988-1998) och för Halléorkestern i Manchester (1991-2000). Kent Nagano har gjort ett stort antal skivinspelningar med orkestrarna i Montreal och Berlin. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker har Kent Nagano spelat in vokalverk av Hillborg, Gefors och Boldemann med Anne Sofie von Otter som solist (DG). Nästa inspelning blir Dvoráks och Schumanns cellokonserter med Truls Mørk (Ondine).

Den ukrainske basen Alexander Tsimbaljok är den hittills yngste sångaren som gestaltat Boris Godunov på en stor internationell scen (Bayerska statsoperan). Hans karriär har sedan dess skjutit i höjden och han har gjort bejublade framträdanden på La Scala, Metropolitan, Det Kongelige, Covent Garden, Berlins statsopera, Bolsjojteatern och Majfestivalen i Florens. Innevarande säsong medverkar han i Sjostakovitjs Lady Macbeth från Mtsensk i München där han också kommer att sjunga Donizettis och Mozart. Han återvänder till Covent Garden och Nationaloperan i Paris och framträder för första gången med Montreals symfoniorkester och Kent Nagano. Bland dirigenter Alexander Tsimbaljok har samarbetat med finns Zubin Mehta, Lorin Maazel, Riccardo Muti, Daniel Barenboim, Sir Colin Davis, Antonio Pappano och Gustavo Dudamel.

Mezzosopranen Johanna Rudström inledde säsongen 2016-2017 med Cherubino i Mozarts Figaros bröllop på Kungliga Operan i Stockholm. Under det kommande året syns hon på samma scen i roller som Dimitri i Giordanos Fedora, Karolka i Janáceks Jenufa, Flosshilde i Wagners Rhenguldet och Ragnarök samt Rossweisse i Valkyrian. Johanna Rudström har föregående säsong framträtt i Bizets Carmen, Wagners Parsifal och den nyskrivna operan Medea av Daniel Börtz, alla vid Kungliga operan. Johanna Rudström har tidigare gästat Operan i Genève där hon framträtt i Cherubinis Medea. 2015 medverkade hon i den nyskrivna operan Son of Heaven av japanska tonsättaren Moto Osada vid Vadstenaakademin.

Säsongen 2016-2017 inledde Hanna Husáhr med rollen som Pat Nixon i John Adams opera Nixon in China vid Kungliga Operan i Stockholm. Hon har under föregående säsong framträtt som Romilda i Händels Xerxes på operan i Versailles och Barbarina i Mozarts Figaros bröllop på Drottningholms Slottsteater under ledning av Marc Minkowski. Hon har även framträtt på Folkoperan, Gran Teatre del Liceu i Barcelona, i Tjajkovskij-salen i Moskva samt medverkat i Vinterfest i Dalarna och vid Polarprisutdelningen. Tidigare operaengagemang inkluderar titelrollen i Donizettis Lucia di Lammermoor vid nationaloperan i Riga och vid Opera på Skäret och Frasquita i Bizets Carmen i Kristiansand. Hanna Husáhr har arbetat med dirigenter som Manfred Honeck, Leif Segerstam, Pinchas Steinberg, Rinaldo Alessandrini, Mikko Franck, Tobias Ringborg och Herbert Blomstedt.

Mezzosopranen Margarita Nekrasova är sedan 1994 solist vid Nya Kolobov-operan i Moskva där hon deltagit i ett flertal uppsättningar, samt medverkat på cd-inspelningar med musik av Tjajkovskij och Rachmaninov. Hon har också gjort internationella framträdanden på Teatro communale i Florens och La Scala i Milano samt operahus i Tyskland, Frankrike, Österrike, Israel, Japan och Tjeckien. Bland ledande dirigenter hon samarbetat med finns Vladimir Jurowski, Semyon Bychkov, Riccardo Muti och Daniel Barenboim. Hennes repertoar innefattar de stora operorna av Borodin, Musorgskij, Tjajkovskij, Rimskij-Korsakov, Sjostakovitj och Glinka, liksom repertoarverk av Verdi, Richard Strauss, Wagner, Saint-Saëns och flera andra tonsättare. Hon är också aktuell med framträdanden på Komische Oper och Staatsoper Berlin, Teatro Real Madrid, operan i Zürich samt vid festivalen i Aix-en-Provence.

Tenoren Maxim Paster föddes 1975 i Charkov, Ukraina. Han debuterade vid Nationaloperan i Kiev med Verdis Requiem 2003 och vid Bolsjojoperan samma år då han medverkade i Glinkas Ruslan och Ludmila. Som ensemblemedlem vid Bolsjoj har han sjungit ledande roller i operor som Tjajkovskijs Mazeppa, Verdis Macbeth, Prokofjevs Den brinnande ängeln, Puccinis La bohème och Madama Butterfly samt Musorgskijs Boris Godunov. Med Bolsjojteatern har han också framträtt på turné i Covent Garden, Atén, Savonlinna och Riga. Maxim Paster har samarbetat med dirigenter som Daniele Gatti, Alexander Vedernikov och Valerij Polianskij. Han har också framträtt i europeiska operahus som Komische Oper Berlin, Semperoperan i Dresden och Teatro di San Carlo i Neapel. 2006 sjöng han i Verdis Requiem med Göteborgs Symfoniker.

Den framstående finske basen Mika Kares har gjort sig ett namn i operor av Verdi, Wagner och Mozart. Han är också aktiv som krönikör på finska Yle och med en egen blogg. 2005-2010 var Mika Kares ensemblemedlem vid statsoperan i Baden. Gästspel tog honom till platser som Barcelona, Bologna, Hong Kong, München, Paris, Parma, Salzburg, Seattle, Valencia och Wien där han framträtt med dirigenter som Nikolaus Harnoncourt, Lorin Maazel, Zubin Mehta och Marc Minkowski. Bland kommande engagemang finns framträdanden vid Bayerska statsoperan i München, La Monnaie i Bryssel samt Theater an der Wien. Mika Kares har samarbetat med orkestrar som Wiens filharmoniker, radio- och tv-orkestern i Madrid och Beethoven-orkestern i Bonn. Bland hans skivinspelningar finns Wagners Den flygande holländaren (Naïve) och Mozarts Don Giovanni (Sony Classical).

Tenoren Sergej Skorochodov studerade i St Petersburg och debuterade 1999 vid Mariinskijteatern där han sedermera blev solist. Han har också framträtt internationellt som Erik i Wagners Den flygande holländaren vid festspelen i Baden, som Ivan i Sjostakovitjs Näsan vid Kungliga operan i Stockholm och Metropolitan och som Den falske Dmitrij vid Washingtonoperan, samtliga under ledning av Valerij Gergijev. Han har framträtt med Anna Netrebko vid en operagala i München samt vid ett flertal uppsättningar på Mariinskijteatern. Som konsertsångare har han bland annat sjungit i Rachmaninovs Klockorna med London Philharmonic Orchestra och Vladimir Jurowski samt med Göteborgs Symfoniker. Han har också varit solist på Bayerska statsoperan, Staatsoper Berlin, vid Glyndebournes festspel samt med Chicago Symphony Orchestra och Riccardo Muti.

Den ryske basen Alexej Tichomirov är sedan 2005 solist vid Helikon-operan i Moskva. Bland hans roller under senare år finns titelrollerna i Musorgskijs Boris Godunov och Wagners Den flygande holländaren, Ramfis i Verdis Aida samt Samuel i Verdis Maskerad-balen, den senare med Israels filharmoniska orkester och Zubin Mehta. Alexej Tichomirov har gestaltat huvudroller i operor av Mozart, Verdi, Musorgskij och Puccini i Tyskland, Schweiz, Italien, Chile, Frankrike och Australien. 2011-2013 gestaltade han Pimen i Boris Godunov vid Bolsjojteatern. Han har också framträtt med Riccardo Muti i Rom, vid festspelen i Salzburg samt vid konserter med Bayerska Radions symfoniorkester och Wiens filharmoniker. Bland andra dirigenter han samarbetat med finns Vladimir Fedosejev, Michail Pletnjov och Vladimir Jurowski.

Den ryske tenoren Boris Stepanov har nyligen framträtt på Grand Théâtre de Genève samt i ett flertal uppsättningar på Michailovskijteatern i St Petersburg i operor som Leoncavallos Pajazzo, Donizettis Kärleksdrycken och Rimskij-Korsakovs Snöjungfrun. Han har även medverkat i Tjajkovskijs Spader dam, Musorgskijs Boris Godunov och Verdis La traviata. Boris Stepanov tog dirigentexamen vid Rimskij-Korsakov-konservatoriet i St Petersburg där han för närvarande går sångutbildningen. Bland dirigenter han samarbetat med finns Vassilij Sinaisky, Gennady Rozhdestvensky, Alexander Titov och Leo Krämer. Som konsertsångare har Boris Stepanov sjungit i Johannespassionen, Matteuspassionen och h-mollmässan av Bach, Mozarts Requiem, Orffs Carmina Burana, Brittens War Requiem, Stravinskys Oedipus Rex, Andrew Lloyd Webbers Requiem med flera verk.

Mezzosopranen Okka von der Damerau föddes i Hamburg och genomförde sina sångstudier i Rostock och musikhögskolan i Freiburg. Hon fick sina första engagemang vid operorna i Rostock och Freiburg. 2006-2010 var hon ensemblemedlem vid statsoperan i Hannover och medverkade bland annat vid uruppförandet av Edward Rushtons Die fromme Helena, sjöng Erda i Wagners Rhenguldet, Maddalena i Verdis Rigoletto och Tredje damen i Mozarts Trollflöjten. Sedan hon debuterat på Bayerska statsoperan som Första jungfru i Richard Strauss Elektra blev hon från och med säsongen 2010-2011 fast ensemblemedlem där. Under förra säsongen sjöng hon bland annat Suzuki i Puccinis Madama Butterfly, flera mezzoroller i Wagners Nibelungens ring samt i operor av Prokofjev och Verdi.

Den unge ryske basen Oleg Budaratskij inledde sin karriär vid operan i Krasnodar och är för närvarande solist vid den statliga operan i Jekaterinenburg. Han har i sin repertoar ledande roller i Musorgskijs Boris Godunov och Chovansjtjina, Puccinis Madama Butterfly, Glinkas Ruslan och Ludmila, Prokofjevs Kärleken till de tre apelsinerna, Borodins Furst Igor med flera. Bland aktuella engagemang finns Greve Horn i Verdis Maskeradbalen samt en solokonsert i Toulouse, Colline i Puccinis La bohème i Santiago de Chile samt Zuniga i Bizets Carmen i Jekaterinenburg.

Den unge bas- och barytonsångaren Anton Ljungqvist har medverkat i Daniel Fjellströms Tusen och en natt på operan i Malmö och i Ambroise Thomas Hamlet vid Göteborgsoperan. Denna säsong syns han åter på Göteborgsoperans scen i rollen som Doktor Grenvil i Verdis La traviata. Anton Ljungqvist har tidigare medverkat i Wermland Operas Trilogin, där han sjungit rollerna Figaro i Rossinis Barberaren i Sevilla och Mozarts Figaros bröllop, samt Fernando i Beethovens Fidelio. Vidare har han gestaltat rollen som Collatinus i Brittens The Rape of Lucretia på Vattnäs Konsertlada och har även framträtt på Folkoperan i Stockholm och Den Nye Opera i Bergen. På konsertscenen sjunger Anton Ljungqvist verk som Bachs Johannespassionen, Mozarts Requiem och Kröningsmässa, Brahms Ein deutsches Requiem och såväl Faurés som Duruflés rekvier.

Den ryske tenoren Boris Stepanov har nyligen framträtt på Grand Théâtre de Genève samt i ett flertal uppsättningar på Michailovskijteatern i St Petersburg i operor som Leoncavallos Pajazzo, Donizettis Kärleksdrycken och Rimskij-Korsakovs Snöjungfrun. Han har även medverkat i Tjajkovskijs Spader dam, Musorgskijs Boris Godunov och Verdis La traviata. Boris Stepanov tog dirigentexamen vid Rimskij-Korsakov-konservatoriet i St Petersburg där han för närvarande går sångutbildningen. Bland dirigenter han samarbetat med finns Vassilij Sinaisky, Gennady Rozhdestvensky, Alexander Titov och Leo Krämer. Som konsertsångare har Boris Stepanov sjungit i Johannespassionen, Matteuspassionen och h-mollmässan av Bach, Mozarts Requiem, Orffs Carmina Burana, Brittens War Requiem, Stravinskys Oedipus Rex, Andrew Lloyd Webbers Requiem med flera verk.

Den ryske barytonsångaren Vasilij Ladjok har vunnit tre stora sångtävlingar: Francisco Viñas-tävlingen, Placido Domingos Operalia och den internationella Shizuoka-tävlingen. Han är en regelbunden gäst på prestigefyllda operascener som Mariinskijteatern i St Petersburg, Metropolitan i New York, La Scala i Milano, Covent Garden i London, Nationaloperan i Paris, La Monnaie i Bryssel, Houston Grand Opera och La Fenice i Venedig. Bland dirigenter han samarbetat med finns Kent Nagano, Sir Antonio Pappano, Placido Domingo, och Valerij Gergijev. Vasilij Ladjok har särskilt hyllats för sina tolkningar av Eugen Onegin (Tjajkovskij) på La Scala och Covent Garden, och han bjöds också in till Buckingham Palace för en Tjajkovskij-gala under beskydd av prins Charles.

GöteborgsOperans Kör består av 46 sångare och är en av Sveriges tre professionella operakörer. Kören medverkar i opera, konserter, mindre ensembler och ibland även i musikaler. Ibland gör sångarna i kören även solistroller. GöteborgsOperans korister är dessutom kända för att inte bara vara goda sångare utan också goda skådespelare. Många operor sjungs på originalspråk. Så förutom ingående musikaliska studier är även språklektioner en naturlig del av arbetet. Alla medlemmar i GöteborgsOperans Kör har flerårig utbildning från musik- eller operahögskola.

1985 bildades Brunnsbo Musikklasser som erbjuder barn i Göteborgsområdet möjlighet att utveckla sitt musikintresse och bygga en grund för fortsatt musicerande. Att gå i musikklass innebär musik på schemat varje dag. Musiktimmarna ägnas åt sång och körsång, gehörslära, röstvård, musiklyssnande, musikhistoria och allmän musiklära. Brunnsbo Musikklasser har under åren medverkat i så väl opera, musikal och teateruppsättningar som tv och skivinspelningar.